Serietidningen Karl-Alfred (1946)

I januari 1946 började serietidningen Karl-Alfred (1946-53) komma ut. Karl-Alfred var en av våra tidigaste svenska serietidningar, och den blev något av en institution i svensk seriekultur.

Karl-Alfred från 1946. ©Aller
Karl-Alfred från 1946. ©Aller

Tidningen hade en dansk förlaga och systertidning i Skipper Skræk som började utkomma redan den 22 november 1938, och som inte upphörde med sin utgivning förrän 1963. Både Skipper Skræk och Karl-Alfred blev utgivna av Aller förlag, som har sitt ursprung i Danmark.

Skipper Skræk från 1949. ©Aller
Skipper Skræk från 1949. ©Aller

Karl-Alfred var en serietidning i stort format, stor som en veckotidning (lite mindre än tabloid), som utkom en gång i veckan. Innehållet bestod av en blandning av humorserier och äventyrsserier. Varje serie som ingick hade en helsida eller halvsida varför innehållet hade både mångfald och variation. På så sätt kan serietidningen Karl-Alfred liknas vid seriebilagan i amerikanska dagstidningar om söndagarna, Sunday Comic Section (eller Sunday Funnies). Många av de ingående serierna hade också i original varit publicerade som söndagssidor.

Medverkande äventyrsserier i serietidningen Karl-Alfred var med andra ord fortsättningsserier, och när fler serietidningar började dyka upp på den svenska marknaden i slutet av 40-talet och början av 50-talet, med äventyr som var avslutade i varje utgåva, blev Karl-Alfred utsatt för hård konkurrens och fick svårt att hävda sig.

Nytt format
Karl-Alfred övergick 1953 från veckotidningsformat till serietidningsformat. ©Aller
Karl-Alfred övergick 1953 från veckotidningsformat till serietidningsformat. ©Aller

Det sista året, 1953, bytte tidningen också format till vanligt serietidningsstorlek med utökat sidantal, men behöll upplägget med högst en helsida eller halvsida per serie. Många serier fick nu dock hela uppslag, för att inte krympas ner alltför mycket från originalstorlek. På det sättet fick några av dem till och med större serierutor än i det föregående formatet. Även ”modertidningen” Skipper Skræk ändrade format från och med nummer 11, 1953.

Bland serierna som ingick fanns, förutom titelserien, välkända dagspresserier (dagsstrippar eller söndagsserier) som Rip Kirby, Mandrake, Garth och Blixt Gordon. Några serier återkom varje vecka och medverkade i varje nummer, och utöver Karl-Alfred var det Ensamma Vargen, Mästerdetektiven X-9 , Lilla familjen, Ludde på Luffen, Pär och Polly , och Prins Valiant. Dessutom var Potterby och hertiginnan, och Ludde på Luffen ständigt återkommande serier, om än de saknades i ett par enstaka nummer.

Totalt utkom 409 nummer av tidningen (363 i stort format och 46 nummer i ”normal” storlek).

Ett nytryck av Karl-Alfred 1/1946 medföljde Knasen nr 1, 2006, dock krympt till vanligt serietidningsformat.


Fakta:

  • Utgivare: Allers förlag
  • Format: 25 x 34 cm (1946-52), 17 x 25 cm (1953)
  • Omfång: 16 sidor (1946-52), 32 sidor (1953)
  • Tryck: svart-vit/svart-röd, delvis fyrfärg

Tillbaka till toppen av sidan


Ingående titlar:

Titlar som börjar på bokstaven A-F | G-L | M-P | R-Y

A-F

Tillbaka till listan


G-L

Tillbaka till listan


M-P

Tillbaka till listan


R-Y

Tillbaka till listan


Alis äventyr

Alis äventyr, ur Karl-Alfred nr 6, 1946.
Den första sidan med Alis äventyr, ur Karl-Alfred nr 6, 1946.

Alis äventyr var en tecknad serie i Karl-Alfred av Tage Sahlin. Titeln på serien i Karl-Alfred var från början Tusen och en natt, men den blev efter de första fem numren ändrad till Alis äventyr.

Den allra första sidan med Tusen och en natt, ur Karl-Alfred nr 1, 1946.
Den allra första sidan med Tusen och en natt, ur Karl-Alfred nr 1, 1946.
Tage Sahlin

Tage Sahlin var en svensk teckningslärare* som tecknade en serieadaption av Tusen och en natt.

Alis äventyr gick i Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 16, 1948. I Danmark hette serien hela tiden Tusind og en Nat och gick i Skipper Skræk från nr 48, 1945 till nr 6, 1948.

Ett urval källor:
* Olle Dahllöf: Karl-Alfred, vår första riktigt stora serietidning, Faksimilutgåva av Karl-Alfred nr 1, 1946
* Seriewikin
Seriesam

Tillbaka till listan


Barney Baxter

Barney Baxter tillkom som serie i Karl-Alfred nr 13, 1950. ©Bulls
Barney Baxter tillkom som serie i Karl-Alfred nr 13, 1950. ©Bulls

Äventyrsserien Barney Baxter in the Air (1935-50) var en amerikansk flygarserie av Frank Miller. Serien började som dagsstripp måndag den 30 september 1935 i Denver’s Rocky Mountain News. Den blev därefter syndikerad av King Features från och med den 7 december 1936. Barney Baxter var en av många flygarserier som var populära på 30-talet.

En söndagssida med Barney Baxter från 21 december 1941. ©KFS
En söndagssida med Barney Baxter in the Air från 21 december 1941. ©KFS
Frank Miller

Frank Miller (1898-1949) var en amerikansk serietecknare, mest känd för Barney Baxter in the Air. Miller tecknade serien fram till 1942* då han drog sig tillbaka efter en hjärtattack. Robert ”Bob” Naylor (f. 1910) tog över under frånvaron. 1943 blev titeln förkortad till enbart Barney Baxter.

Miller återvände till serien 1945*, och dog den 12 mars 1949, varefter King Features valde att lägga ner serien den 22 januari 1950.

Barney Baxter gick i Karl-Alfred från nr 13, 1950 till nr 31, 1952. Serien har även varit publicerad på svenska i albumserien Seriebiblioteket nr 3 från Hemmets Journal, och i Comics 3 – den stora serieboken, från Carlsen.

Ett urval källor:
Barney Baxter (Wikipedia)
Frank Miller (Wikipedia)
* Don Markstein’s Toonopedia
Seriewikin

Tillbaka till listan


Ben Bolt

Det första uppslaget med Ben Bolt från Karl-Alfred nr 21, 1953. ©Bulls
Det första uppslaget med Ben Bolt från Karl-Alfred nr 21, 1953. ©Bulls

Ben Bolt (Big Ben Bolt) var en amerikansk dagspresserie skapad av Elliot Caplin (manus) och John Cullen Murphy (teckningar), som handlade om boxaren och journalisten Ben Bolts äventyr.

Den första söndagssidan i original från 25 maj 1952. ©KFS
Den första söndagssidan med Big Ben Bolt i original från 25 maj 1952. ©KFS
Elliot Caplin

Elliot Caplin (1913-2000, namnet ibland stavat Elliott A. Caplin) var en manusförfattare av tecknade serier. Mest känd är han som medskapare av Eva och jag (The Heart of Juliet Jones), tillsammans med tecknaren Stan Drake. Caplin var en yngre bror till skaparen av Knallhatten (Li’l Abner), Al Capp.

Efternamnet i familjen var inte hugget i sten, Brödernas farfar hette Cowper, men när han öppnade en butik i New Haven på 1880-talet bytte han namn till Caplan, för att även locka en judisk kundkrets. Sedan ändrade han till Caplin för att särskilja sig. Att sedan Alfred Gerald Caplin blev Al Capp 1934 hade sin orsak i att syndikatet inte ansåg namnet lämpligt i den tecknade serien.

The Heart of Juliet Jones var avsedd att konkurrera med Mary Worth, den då ledande serien i genren för s.k. ”soap opera”. Som mest gick den i över 600 tidningar.

År 1937 blev Caplin anställd som manusförfattare på King Features, där han bland annat fick skriva manus till Secret Agent X-9 under pseudonymen Robert Storm. Pseudonymen var använd av fler manusförfattare, bland andra Max Trell.

Han kom in i serietidningsvärlden som redaktör för tidningen True Comics (som till en del inspirerade Albert Kanter att starta Classics Illustrated, tidningsprojektet som i Sverige blev Illustrerade klassiker).

Caplin var på 50-talet med om att skapa Big Ben Bolt och ytterligare ett par tecknade serier, och han var dessutom manusförfattare till ännu ett par andra serier, inklusive Little Orphan Annie.

Ben Bolt gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 21 till nr 46, 1953 (sista numret).

Omslaget till Karl-Alfred nr 21, 1953. ©Aller
Omslaget till Karl-Alfred nr 21, 1953. ©Aller

Ett urval källor:
Comics Kingdom
NY Times
Wikipedia

Tillbaka till listan


Blixt Gordon

Den första strippen med Blixt Gordon från Karl-Alfred nr 32, 1952. ©Bulls
Den första strippen med Blixt Gordon från Karl-Alfred nr 32, 1952. ©Bulls

Serien Blixt Gordon (Flash Gordon, skapad av Alex Raymond) som gick i Karl-Alfred var med manus av Don Moore och teckningar av Mac Raboy.

En söndagssida med Flash Gordon från 30 september 1951. ©KFS
En söndagssida med Flash Gordon från 30 september 1951. ©KFS
Mac Raboy

Emanuel ”Mac” Raboy (1914-67) var en amerikansk serietecknare som bland annat tecknade söndagssidan med Blixt Gordon 1948-67. Han är också känd för sitt arbete med serien Mirakelpojken John Marvel (Captain Marvel Jr.) för Fawcett Comics.

På 40-talet började Raboy arbeta med Harry A. Chesler’s tecknarstudio. Senare tecknade han serier för olika förlag, bland annat Captain Marvel, Jr. för Fawcett och Green Lama för Spark Publications.

Raboy var en stor beundrare av Alex Raymond, och han hade en portfölj av Raymond’s Flash Gordon som inspiration när han arbetade. Våren 1948 valde King Features att anlita Raboy för att teckna söndagsserien Flash Gordon, som han fortsatte att arbeta med fram till sin död.

En söndagssida med Flash Gordon från 11 april 1954. ©KFS
En söndagssida med Flash Gordon från 11 april 1954. ©KFS

Blixt Gordon gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 32, 1952 till nr 46, 1953 (sista numret). Från att i den större tidningen haft en halvsida fick Blixt Gordon 1953 en helsida i den mindre tidningen.

En sida med Blixt Gordon i Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
En helsida med Blixt Gordon i Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
NY Times
Wikipedia

Tillbaka till listan


Cirkus-Tom

En sida med Cirkus-Tom (Tommy of the Big Top) från Karl-Alfred nr 51, 1948. ©Bulls
En sida med Cirkus-Tom (Tommy of the Big Top) från Karl-Alfred nr 51, 1948. ©Bulls

Cirkus-Tom (Tommy of the Big Top, 1946-50), var en tecknad serie av John Lehti, om en pojke som rymde med cirkusen. Den blev aldrig publicerad i särskilt många tidningar och den upphörde 1950.

Original till dagsstrippen från 23 augusti 1947, som förgår historien i sidan ovan. ©KFS
Original till dagsstrippen från 23 augusti 1947, som förgår historien i sidan ovan. ©KFS
Original till dagsstrippen från 8 september 1947, med en del av fortsättningen på historien. ©KFS
Original till dagsstrippen från 8 september 1947, med en del av fortsättningen på historien. ©KFS
John Lehti

John Armas ”Jack” Lehti (1912-91) var son till en finsk invandrare, och började arbeta 1935 som illustratör för s.k. pulp magazines. Det året assisterade han också Alex RaymondSecret Agent X-9. Och 1940 började han teckna för DC Comics

Lehti blev inkallad i armén under andra världskriget men efter kriget återupptog han sin tecknarkarriär. Våren 1946 sålde Lehti in serien Tommy of the Big Top till King Features, som började publicera serien 28 oktober 1946 och sedan distribuerade den till 1950.

I tio veckor, från 22 november 1948 till 5 februari 1949, var Lehti okrediterad ersättare för Dan Barry som tecknare av Tarzan för UFS.

Efter Tommy of the Big Top återvände Lehti till DC, men i början av 50-talet flyttade Lehti över till Western Publishing, där han tecknade bl.a. Lassie och Flash Gordon för Dell.

Lehti skapade den tecknade serien Tales from the Great Book, med bibliska historier, för Publishers Syndicate 1954. Den gick som söndagsserie i många tidningar fram till 1972. John Lehti återvände till DC igen på 70-talet.

År 1978 började han teckna söndagsserien Facts About the Bible, innan han gick i pension på 80-talet.

Cirkus-Tom gick i Karl-Alfred från nr 17, 1948 till nr 46, 1953 (sista numret).

Ett uppslag med Cirkus-Tom ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett uppslag med Cirkus-Tom ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Tillbaka till listan


Ekarna

Den första sidan med Ekarna från Karl-Alfred  nr 17, 1948. ©Nielsen
Den första sidan med Ekarna från Karl-Alfred nr 17, 1948. ©Nielsen

Serien Ekarna (den hade titeln Egene i det danska originalet) var en serie tydligt inspirerad av Prins Valiant. I Karl-Alfred blev upphovsmannen Willy Nielsen namngiven Willy Nelson.

Ett uppslag av Egene på danska, ur ett nr av Skipper Skræk efter att tidningen ändrat format. ©Nielsen
Ett uppslag av Egene på danska, ur ett nr av Skipper Skræk efter att tidningen ändrat format. ©Nielsen

Serien var en historisk krönika om det förhistoriska Danmark. Huvudpersonerna i serien, Eg och Gry ger sig ut på en större resa i sällskap med Arg, och de två pålitliga kamraterna Bow och Fro. Inom serien varar resan högst ett par år, men Nielsen höll sina läsare i spänning i 13 år. Under resan når de medelhavet och möter såväl kulturer från bronsålder och järnålder, som högre grekiska och romerska kulturer.

Willy Nelson

Willy Nielsen (f. 1899) tecknade Egene, som gick i den danska tidningen Skipper Skræk från nr 7, 1948 till och med nr 20, 1961.

Inte mycket är känt om tecknaren. Skipper Skræk-redaktionen hade inte annan kontakt med Nielsen än att han varje vecka överlämnade de färdiga sidorna till redaktionen och fick sin betalning vid samma tillfälle.

Omslag till Karl-Alfred nr 17, 1948. ©Aller
Omslag till Karl-Alfred nr 17, 1948. ©Aller

Ekarna dök upp i svenska Karl-Alfred från nummer 17, 1948 och fortsatte till nr 46, 1953 (sista numret).

Ett uppslag med Ekarna ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Nielsen
Ett uppslag med Ekarna ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Nielsen

Ett urval källor:
Comicwiki.dk
FreddyMilton.dk

Tillbaka till listan


Ensamma Vargen

Första sidan med Ensamma vargen (Lone Ranger) ur Karl-Alfred nr 1, 1946. © Bulls
Första sidan med Ensamma vargen (Lone Ranger) ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Ensamma Vargen (The Lone Ranger) var en före detta Texas Ranger som bekämpade skurkar i den tidiga amerikanska västern med sin följeslagare, indianen Tonto. Den alltid maskerade figuren har blivit något av en ikon i amerikansk populärkultur.

Serien har sitt ursprung 1933 i en radioshow på WXYZ (Detroit), skapad antingen av ägaren av radiostationen George W. Trendle, eller av manusförfattaren Fran Striker. Radioserien visade sig vara en hit och den genererade ett flertal romaner (till stor del skrivna av Striker), Big Little Books, en populär tv-serie (1949-57), tecknade serier för dagspress och serietidningar, och flera filmer. Många böcker utkom på svenska under titeln Svarta masken som en del av B. Wahlströms Ungdomsböcker. Och ett par filmer nådde också svenska biografer under titlar som Den maskerade ryttaren (1956) och Ensamma vargen (1958).

Tecknade serier

Lone Ranger gick som dagspresserie, både som söndagsserie, från 11 september 1938 och dagsstrippar, från 12 september 1938, distribuerad av King Features till december 1971. Serien hade olika berättelser vardagar och söndagar. Fran Striker skrev manus inledningsvis, men då tiden inte räckte till blev han snart ersatt av Bob Green, senare av Paul S. Newman och andra. Den ursprungliga serietecknaren var Ed Kressy, men han blev 1939 ersatt av Charles Flanders som tecknande serien fram till den blev nerlagd 1971.

Dagsstrippar av Ed Kressy från 1-8 oktober 1938. ©KFS
Dagsstrippar av Ed Kressy från 1-8 oktober 1938. ©KFS

År 1981 relanserade New York Times Syndicate en andra Lone Ranger-serie, skriven av Cary Bates med teckningar av Russ Heath. Serien gick fram till 1984, och Pure Imagination Publishing gav 1993 ut en serietidning med två av episoderna.

Den första egna serietidningen med Lone Ranger utkom 1948, lanserad av Western Publishing tillsammans med Dell Comics. Serietidningen varade i 145 nummer och innehöll ursprungligen omtryck från dagspresserien. Episoder ur dagspresserien hade dessförinnan förekommit i olika titlar från Dell och McKay Publications. Från och med Lone Ranger #38 (augusti 1951) började tidningen publicera egna originalserier med manus av Paul S. Newman och teckningar av Tom Gill. Newman och Gill producerade serien till sista utgåvan, #145 (juli 1962).g

Filmaffischer från 1956, 1958 och 2013 ©Warner/UA/Disney
Filmaffischer från 1956, 1958 och 2013 ©Warner/UA/Disney
Charles Flanders

Charles Flanders (1907-73) blev anställd av King Features 1932 och arbetade på flera av syndikatets serier, alltifrån Spud och Tim (Tim Tyler’s Luck) till Gyllenbom (Bringing Up Father). År 1935 tecknade han den enda serie som han någonsin skapade helt själv, Robin Hood, som var en söndagsserie som gick i bara tre månader.

Han fortsatte teckna serier skapade av andra. Flanders tog över Secret Agent X-9 efter Alex Raymond 1935, och fortsatte teckna serien till 1938. tecknade han söndagssidan till King vid Ridande polisen (King of the Royal Mounted) från 1936, och när han även över dagsstripparna 1938 blev han ensam tecknare av serien.

Året efter fick han uppdraget att teckna The Lone Ranger, som han tecknade fram till 1971. Efter sin pensionering, bosatte sig Flanders i Palma på Mallorca, där han dog 1973.

En söndagsstripp med The Lone Ranger från 13 december 1942. ©KFS
En söndagsstripp med The Lone Ranger från 13 december 1942. ©KFS
PubliCering på svenska
  • Ensamma vargen gick i alla nummer av Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 46, 1953 (sista numret).
  • Levande livet hade Ensamma vargen på omslaget till nr 27, 1957.
  • Tidningen Cowboy gav 1962-63 ut extranummer med Ensamma vargen (nr 7, 9, 11).
  • SeriePressen innehöll bland sina många serie även Ensamma vargen från nr 1, 1971 till nr 5, 1972.
  • Hemmets Journal gav 1977 ut tre albumutgåvor av serien med titeln Svarta masken. Dessutom utgav förlaget elva utgåvor i pocketformat 1977-78.
Ett uppslag med Ensamma vargen ur Karl-Alfred nr 1, 1953. © Bulls
Ett uppslag med Ensamma vargen ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
IMDb
Newspaper Comic Strips
Lambiek Comiclopedia
Wikipedia

Tillbaka till listan


Fatso

Fatso var en söndagsserie av Clyde Lewis. Serien var en söndagsserie för dagspress, och den förekom dessutom i serietidningen Family Funnies, från Harvey. Huvudfiguren i humorserien var en rundhylt figur kallad Fatso.

En stripp med Fatso från Karl-Alfred nr 13, 1949. © Bulls
En stripp med Fatso från Karl-Alfred nr 13, 1949. ©Bulls
Clyde Lewis

Clyde Lewis (1911-76) tecknade serier både för dagspress och serietidningar. Lewis började sin serietecknarbana som assistent för V. T. Hamlin på Alley Oop. Han stannade hos NEA-syndikatet och lanserade söndagsserien Herky (1935-38). Herky gick också i serietidningen The Funnies 1936-41, från Dell, och 1941 även i Crackajack Funnies från Kay Kamen Publications.

Lewis hade en förkärlek för s.k. cartoons, och han tecknade titeln Hold Everything, för NEA, och senare titeln Snickeroos, för King Features. Den senare skämttiteln fick strax därpå titeln ändrad till Pvt. Buck (1941-46). Lewis fortsatte teckna denna militärt inspirerade titel medan han själv var i armén under andra världskriget. När kriget var över återvände skämttitelns huvudfigur till det civila och den ändrade titel till Private Life of Buck. Titeln upphörde i april 1952.

Lewis skapade dessutom serien Fatso (1947-51) och serien The Sacramentans på 70-talet.

Serien Fatso gick i Karl-Alfred från nr 13, 1949 (?) till nr 50, 1951 (?). Om du känner till exakt i vilket nummer serien startade och upphörde är du välkommen att kommentera och meddela fakta.

Ett urval källor:
Who’s Who of American Comic Books
Grand Comics Database
Comics Kingdom
Lambiek Comiclopedia

Tillbaka till listan


Flygar-Jenny

Flygar-Jenny (Flyin’ Jenny, 1939-46) som gick i Karl-Alfred var en tecknad serie med manus av Russell Keaton och Glenn Chaffin, och teckningar av Marc Swayze. Serien med huvudfiguren Jenny Dare startade den 2 oktober, 1939, och hon hade redan från början spännande äventyr i luften. Flyin’ Jenny är troligen den första med en kvinnlig hjälte som kommit till i syfte att konkurrera med flygarserier som Barney Baxter, Scorchy Smith och den tidiga Tom Trick (Brick Bradford).

Första sidan med Flygar-Jenny från Karl-Alfred nr 10, 1948. ©Bell
Första sidan med Flygar-Jenny från Karl-Alfred nr 10, 1948. ©Bell

Det var en spännande äventyrsserie, eftersom Jenny snabbt kom i kontakt med spioner, sabotörer, kriminella genier och andra figurer som äventyrshjältar vanligen konfronterar. Under andra världskriget gick Jenny i serien också med i kriget.

Russell Keaton

Russell Keaton (1910-45) var serietecknaren som skapade serien. Han hade dessförinnan arbetat med Skyroads, en annan tidig flygarserie. Keaton gjorde såväl manus som teckningar själv, men tog snart hjälp.

En söndagssida med Flyin’ Jenny av Russel Keaton från 24 mars, 1940. ©Bell
En söndagssida med Flyin’ Jenny av Russel Keaton från 24 mars, 1940. ©Bell
Glenn Chaffin

Glenn Chaffin (1897-1978) var den mest minnesvärda manusförfattaren. Han hade tidigare varit med om att skapa den banbrytande flygarser/ien Tailspin Tommy.

Under kriget (1942-44) ”spöktecknade” Gladys Parker (1908-66) serien. Hon är i övrigt känd för serien Mopsy.

Original till dagsstrippen från 3 januari 1942. ©Bell
Original till Flyin’ Jenny av Russel Keaton till dagsstrippen från 3 januari 1942. ©Bell
Marc Swayze

Marc (Marcus Desha) Swayze (1913–2012) är mest känd som medskapare av Mary Marvel. Han fick sitt första professionella jobb som serietecknare var när han 1939 blev assistent åt Russell Keaton på Flyin’ Jenny (dagsstrippen och söndagssidan) för Bell Syndicate.

När Keaton blev sjuk, tog Swayze över och tecknade söndagssidan av Flyin’ Jenny. Det var sedan Chaffin och Swayze som förde serien vidare när Keaton dog den 13 februari 1945 endast 35 år gammal. Men serien lades ner kort därefter (20 juli, 1946).

Flygar-Jenny gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 10, 1948 till nr 12, 1949. Serien gick också i veckotidningen Vårt Hem under 40-talet som Flygarflickan.

Ett urval källor:
Don Markstein’s Toonopedia
Wikipedia

Tillbaka till listan


Garth

Första sidan med Garth ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Daily Mirror
Första sidan med Garth ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Daily Mirror

Garth var en brittisk dagspresserie publicerad från 24 juli 1943 till 22 mars 1997. Att serien överlevde så länge kan till stor del bero på Don Freeman, som skrev nästan varje manusidé som serien byggde på.

Serien var en äventyrsserie om en muskulös äventyrare på resa genom tid och rum, som kämpade mot olika skurkar över hela världen och i olika tidsepoker. När Garth först dök upp flöt han i land på en flotte, och han utvecklade sig snart till en slags problemlösare. Under den fjärde episoden, The Seven Ages of Garth (september 1944-januari 1946), blev professor Lumiere introducerad, vars magiska ord ”karma” tillät Garth att byta kroppslig skepnad och förflytta sig till nya episoder.

Gordon Boshell (manus) och Steve Dowling (teckningar) var upphovsmännen bakom seriefiguren Garth, skapad 1943 för tidningen The Daily Mirror. Boshell kunde inte skriva Garth själv så Don Freeman blev tidigt engagerad att skriva manus.

De första sex stripparna med Garth. ©Daily Mirror
De första sex stripparna med Garth. ©Daily Mirror

Redan från start började den då 15-åriga John Allard att arbeta för Garth, och han stannade sedan kvar under nästan hela seriens livslängd. När Dowling drog sig tillbaka efter 59 Garth-episoder 1968 fortsatte Allard att teckna serien fram till 1971, när Frank Bellamy tog över serietecknandet med Allard som manusförfattare. Senare har serien blivit tecknad även av Martin Asbury.

Bland de mest produktiva författarna under åren märks Peter O’Donnell (manus 1953-66) och Jim Edgar (under ett par decennier efter O’Donnell). Serien blev nedlagd 1997.

Gordon Boshell

Gordon Boshell (1908-91) var en journalist och författare som skrev för Daily Mail och också arbetade som manusförfattare och redaktör för BBC. Som författare gav han ut poesi och ett par romaner för vuxna, men framförallt skrev han barnböcker.

Don Freeman

John Henry Gordon ”Don” Freeman (1903-72) började på Daily Mirror som springpojke på kontoret 1918. Han skrev den populära barnserien Pip, Squeak and Wilfred med tillhörande årsböcker 1923-40. Freeman skapade tillsammans med Jack Monk serien Buck Ryan (1937-62).

Från 1938 till 1953 skrev han serien Jane, tecknad först av Norman Pett, skaparen av serien, och senare av Mike Hubbard. Från 1943 till 1959 tog han och konstnären Tony Royle över Belinda Blue Eyes, och döpte om serien till bara Belinda. Han skrev också Garth från 1944 till 1952.

Steve Dowling

Steven Philip Dowling (1904-86) var reklamtecknare innan han började teckna serier. Han tog över pantomimserien Tich, som hans bror Frank skrev för Daily Mirror, när den ursprungliga tecknaren förolyckades 1931. Fyra år senare skapade de båda bröderna humorserien Ruggles, som Steve fortsatte teckna till 1957. År 1937 ökad arbetsbördan när han också tog över serien Belinda Blue Eyes. Hans mest berömda skapelse var serien Garth, där Dowling både tecknade och skrev de flesta av de tidiga berättelserna innan Don Freeman tog över som författare. Han fortsatte teckna serien till 1968.

John Allard

John Allard (c:a 1928-2018) assisterade Stephen Dowling på Garth redan från start 1943, och tecknade bakgrunder och tuschade medan han fortfarande studerade vid St Martin’s School of Art. När Dowling gick i pension tecknade Allard serien ensam från 1968 till 1971. Från 1971, när Frank Bellamy tog över som tecknare, blev Allard en av manusförfattarna av serien. Allard gick i pension 1992.

Martin Asbury

Martin J. Asbury (f. 1939) assisterade tidigt i sin karriär Dan BarryBlixt Gordon. Han arbetade som serietecknare för tidningar från DC Thomson, innan han fortsatte som tecknare för ett flertal andra tidningar. Han tecknade bl.a. Cannon i färg för TV-action som startade om 1973. Asbury tog sedan över som tecknare av Garth efter att Frank Bellamy dog 1976, och han tecknade serien tills den upphörde 1997. Asbury skrev också manus till några av de senare berättelserna. På senare år har han gått över till att skriva storyboard för film, bl.a. till Greystoke: Legenden om Tarzan, apornas konung, James Bond-filmer och Harry Potter-serien.

Garth gick i serietidningen Karl-Alfred nr 1-38, 1946, med manus av Don Freeman, och teckningar av Steve Dowling. Från 1973 var den vanligaste hemvisten serietidningen Agent X9 och dess sidotitlar. En engångspublikation med serien blev utgiven av Red Clown 1974.

Ett urval källor:
Martin Asbury (UK Comics Wiki)
John Allard (UK Comics Wiki)
Steve Dowling (UK Comics Wiki)
Don Freeman (UK Comics Wiki)
The Encyclopedia of Science Fiction
An International Catalogue of Superheroes
WikiZero
Wikipedia

Tillbaka till listan


Gäckande Skuggan

Första sidan med Gäckande skuggan (The Shadow) ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Ledger
Första sidan med Gäckande skuggan (The Shadow) ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Ledger

Gäckande Skuggan (The Shadow) är en seriefigur i populärkultur som ursprungligen förekom i s.k. pulp magazines på 30-talet, och därefter fått spridning till en mängd olika medier. Titeln har förkommit i radioprogram (inklusive avsnitt med Orson Welles 1937-38), i tecknade serier för dagspress och serietidningar, tv-serier, videospel, i flera kortfilmer och minst fem spelfilmer.

The Shadow debuterade den 31 juli 1930 som den mystiska berättaren i radioprogrammet Detective Story Hour, som var ett program tänkt att göra reklam för tidningen Detective Story Magazine från Street & Smith. Rösten gjorde figuren The Shadow populär (snarare än tidningen) varför förlaget skapade en ny tidning baserad på rösten och Walter B. Gibson, under pseudonymen Maxwell Grant, blev anlitad för att skriva en berättelse med karaktären.

Det första numret av The Shadow Magazine utkom den 1 april 1931, som ett pulp magazine. Gibson skrev 282 av 325 berättelser under de kommande 20 åren, historier långa som romaner två gånger i månaden. Gibson skapade i The Shadow arketypen av superhjälten, med ikonisk titel, hemlig identitet, klädd i svart, grafiskt stiliserad, tillsammans med en sidekick, och bekämpande superskurkar.

Den 26 september 1937 fick The Shadow en egen ny radioserie, där han hade makt att fördunkla människors sinnen så att de inte kunde se honom, han kunde med andra ord göra sig osynlig.

Filmaffischer från 1933, 1940 och 1994. ©Twickenham/Columbia/Disney
Filmaffischer från 1933, 1940 och 1994. ©Twickenham/Columbia/Disney
Tecknade serier

Första gången The Shadow adapteras som tecknad serie var när dagsstripparna startade den 17 juni 1940, distribuerade av Ledger Syndicate. Walter B. Gibson skrev manus baserat på historier från Shadow-magasinet, och Vernon Greene tecknade. Serien omfattade fjorton berättelser och den gick fram till 20 juni 1942. Dagsstripparna blev senare samlade i två utgåvor från två olika förlag (1988 resp. 1999).

Dagsstripp nummer A-1, den första ur den andra episoden av The Shadow, från 12 augusti, 1940. ©Ledger
Original till dagsstripp #A-1, den första ur andra episoden av The Shadow, från 12 augusti, 1940. ©Ledger

Street & Smith gav också ut en serietidning, Shadow Comics (1940-49). I Mad #4 (1953) blev The Shadow parodierad av Harvey Kurtzman och Will Elder.

På 60-talet publicerade Archie Comics åtta nummer med The Shadow (1964-65), där figuren från och med fjärde numret, med manus av Jerry Siegel och teckningar av Paul Reinman, mer kom att likna en vanlig superhjälte, kostymerad i blå och gröna trikåer, och grön slängkappa.

DC Comics har publicerat serien i olika omgångar, mer trogen den traditionella bilden av figuren. Första utgåvorna var 12 nummer av The Shadow (1973-75) med manus av Dennis O’Neil och teckningar av Michael Kaluta (#1-4 och #6), Frank Robbins och E. R. Cruz. I mitten av 90-talet förvärvade Dark Horse Comics rättigheterna till The Shadow och har också producerat ett antal utgåvor.

Walter B. Gibson

Walter Brown Gibson (1897-1985) var en amerikansk författare och professionell trollkarl, bäst känd som manusförfattare på The Shadow. Gibson skrev upp till 10.000 ord om dagen om The Shadow på 30- och 40-talet.

Vernon Greene

Vernon Van Atta Greene (1908-65) var en produktiv serietecknare och illustratör som arbetade på flera serier och var mest känd som tecknare på Gyllenbom (Bringing Up Father). Han var född Green, men han la till ett ’e’ så efternamnet skulle vara mer särskiljande.

Greene var en frilansande illustratör på 30-talet som tecknade för s.k. pulp magazines, och han illustrerade bland annat The Shadow. Han tecknade också serien The Shadow i serietidningen som började i januari 1940. Greene tecknade serien i alla nummer fram till mars 1942.

Den 17 juni 1940 började The Shadow även som dagsstripp, distribuerad av Ledger Syndicate och också den tecknad av Greene. Han fortsatte att rita The Shadow fram till 13 juni 1942 då flera dagsstrippar blev nedlagda på grund av andra världskriget – dagspressen behövde utrymmet till nyheter om kriget.

Greene var under många år spöktecknare på dagsstrippen Polly och Pär (Polly and Her Pals) av Cliff Sterrett. Och efter att George McManus dog 1954, tog Greene över Bringing Up Father, som han tecknade tills han själv gick bort 1965.

Gäckande skuggan (dagsstripparna till The Shadow, med manus av Walter B. Gibson och teckningar av Vernon Greene) gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 9, 1948. Dagspressversionen har även varit publicerad i Veckans Serier 1942-43.

Ett urval källor:
The Shadow (Wikipedia)
Walter B. Gibson (Wikipedia)
Don Markstein’s Toonopedia

Tillbaka till listan


Hasse

Första strippen med Hasse (Henry) ur Karl-Alfred nr 26, 1946. © Bulls
Första strippen med Hasse (Henry) ur Karl-Alfred nr 26, 1946. ©Bulls

Hasse (Henry) var en pantomimserie skapad 1932 av Carl Anderson. Titelfiguren är en ung skallig pojke som är stum (och ibland saknar mun i teckningarna). Med undantag av några tidiga serier kommunicerar han endast med pantomim-gester, något som kom att ändras när Henry flyttade in i serietidningar.

Henry började som serie i Saturday Evening Post när Anderson var 67 år gammal. Titeln kunde de första två åren bestå av endast en skämtteckning, men den kunde också vara en serie med två eller flera rutor. Henry blev sedan dagsstrippar för dagspress den 17 december 1934 distribuerad av King Features, och en halvsidig söndagssida lanserad den 10 mars 1935.

Don Trachte assisterade för söndagssidan, medan John Liney assisterade på dagsstripparna. På grund av ledinflammation (artrit) slutade Anderson teckna serien 1942. Då var Trachte inkallad på grund av andra världskriget, varför Anderson lämnade över ansvaret för både dagsstrippar och söndagssidan på Liney. När Trachte återvände 1945 fortsatte Liney att teckna dagsstripparna, och Trachte tecknade söndagssidorna. Liney gick i pension 1979, men Trachte fortsatte med söndagssidorna fram till 2005.

Under perioden 1946 till 1961 publicerade Dell Comics 61 utgåvor av en serietidning i färg med titeln Carl Anderson’s Henry. Henry talade med pratbubblor i serien, liksom de övriga huvudpersonerna.

En söndagsstripp med Henry från 13 december 1942. ©KFS
En söndagsstripp med Henry från 13 december 1942. ©KFS
Carl Anderson

Carl Thomas Anderson (1865-1948) var en norskättad amerikansk skämttecknare som är mest ihågkommen för serien Henry. Han signerade serien med ett förstorat ”S” i efternamnet, Carl AnderSon.

Det första jobbet som tecknare fick han i slutet av 1800-talet som modetecknare. Han tecknade söndagsserien The Filipino and the Chick för tidningen World, innan han fick erbjudande att börja teckna för New York Journal. Där tecknade han Raffles and Bunny, och från 1903 tecknade han Herr Spiegelberger, the Amateur Cracksman för McClure-syndikatet.

Serierna ledde inte till någon succé, varför Anderson började frilansa för Judge, Life och Puck. År 1932 sålde han sedan sin första Henry-teckning till The Saturday Evening Post, och det blev ett vanligt inslag i veckotidningen. Titeln blev populär, och trycktes även utomlands, vilket ledde till att han fick ett kontrakt med King Features Syndicate.

Don Trachte

Don Trachte (1915-2005) var en amerikansk skämttecknare. Han började arbeta med serier 1932 som assistent för Carl Anderson och arbetade på söndagsversionen av Henry från Andersons död 1948 fram till 1995. Förutom att teckna Henry ägnade sig Trachte åt oljemålning och experimenterade med sin egen teknik och stil. Trachte stod också modell för Norman Rockwell för omslaget till Saturday Evening Post den 23 maj, 1953, med titeln Girl with the Black Eye.

John Liney

John Liney (1912-82) var en amerikansk skämttecknare som tecknade Henry i 44 år. Han arbetade som skämttecknare på Philadelphia Evening Ledger när han började sälja skämt till Carl Anderson 1936. Han fortsatte som gagwriter fram till 1942, och ersatte också Anderson som tecknare från 1942 till 1945, när Anderson blev sjuk. Liney tog sedan över dagsstripparna 1945.

Dagsstripparna blev producerade till 1995 och söndagsserien till 2005. Efter 84 års syndikering upphörde även repriser av Henry den 28 oktober 2018.

Hasse gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 26, 1946 till nr 46, 1953 (sista numret). Hasse har varit publicerad i ett flertal svenska dagstidningar genom åren. Söndagssidan gick även i tidningen Unga Örnars tidning Småfolket under namnet Små-Folke.

En helsida med Hasse (Henry) ur Karl-Alfred nr 1, 1953. © Bulls
En helsida med Hasse (Henry) ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
DonTrachte.com
Don Trachte (Wikipedia)
John Liney (Wikipedia)
Carl Anderson (Wikipedia)
Wikipedia

Tillbaka till listan


Ibis

Första sidan med Ibis ur Karl-Alfred nr 41, 1946. ©Fawcett
Första sidan med Ibis ur Karl-Alfred nr 41, 1946. ©Fawcett

Ibis (Ibis the Invincible) var en serie skapad av Bill Parker (manus) med teckningar av C. C. Beck*. Seriefiguren Ibis var en superhjälte i serietidningar från Fawcett Comics på 40-talet och senare på nytt i tidningar från DC Comics på 70-talet. Ibis är en trollkarl, men de flesta av hans krafter kommer från Ibisstick, en trollstav som gör de möjligt för honom att göra nästan vad som helst.

Liksom flera andra superhjältar/magiker introducerade under Golden Age of Comics, hade Ibis stora likheter med Mandrake (Mandrake the Magician). En annan sådan magiker var Yarko the Great från Wonderworld Comics. Ibis the Invincible var emellertid den trollkarl som höll ut längst i konkurrensen med Mandrake.

De som gjorde att lbis levde längre andra seriemagiker var manusförfattare som Otto Binder, Manly Wade Wellman, Irwin Schoffman och William Woolfolk och serietecknare som Kurt Schaffenberger, Carl Pfeufer och Alex Blum. Andra tecknare som tidigt medverkade på serien var Pete Costanza och Gus Ricca.

Seriens handling

Ibis hade sitt ursprung i Egypten, för 4000 år sedan, som prins Amentep (alter ego Ibis) där han blev fängslad av rivalen Svarte Farao, eftersom Amentep inte var en lika kraftfull magiker. Under fångenskapen ger en släkting Ibis en trollstav, Ibisstick, som göra att han kan kontrollera eller skapa vad som helst. Ibis använder därför sina nya krafter till att fly fängelset och besegra antagonisten.

Tyvärr blev Ibis älskade fästmö, prinsessa Taia av Theben, genom förtrollning av den Svarte Farao dömd att sova i 4000 år. Därför använder Ibis sin Ibisstick till att försätta sig själv i trance lika länge. När han vaknar 1940 på ett amerikanskt museum, är han inlindad som en mumie. Han frigör sig och åker till Europa, där han finner och väcker prinsessan Taia och sedan börjar bekämpa brottslighet, vampyrer, varulvar, och allehanda ondska, inklusive nazister.

Publicering

Den ursprungliga Ibis dök upp först i Whiz Comics #2 (som 1940 var det första utgivna numret av tidningen). Serien gick i 154 nummer av Whiz Comics fram till 1953 och i sex nummer som egen serietidning (1942-48), plus att serien gästspelade i ett par andra Fawcett-tidningar. När sedan superhjältar tappade i popularitet i början av 50-talet upphörde Fawcett med publiceringen av Ibis. En Ibis-historia blev dock kort därefter tryckt på nytt av Charlton Comics.

Ibis the Invincible ur Whiz Comics #2 (1940). ©Fawcett
Ibis the Invincible ur Whiz Comics #2 (1940). ©Fawcett

På 70-talet köpte DC Comics rättigheterna till Fawcett-figurerna, och introducerade Ibis och Taia som medlemmar av Shazam Squadron of Justice. En andra Ibis dök sedermera upp i Helmet of Fate: Ibis the Invincible #1 (2007).

Bill Parker

Bill Parker (1911-63) var en amerikansk manusförfattare och redaktör av serietidningar. Han är mest känd för att tillsammans med serietecknaren C. C. Beck ha skapat seriefiguren Captain Marvel för Fawcett Comics 1939. Parker skapade även Ibis the Invincible och Spy Smasher för Whiz Comics.

C. C. Beck

Charles Clarence Beck (1910-89) var en amerikansk serietecknare, främst känd som en av skaparna av superhjälten Captain Marvel och hans familj för Fawcett Comics. Förutom att han var en trogen tecknare av Captain Marvel så tecknade Beck även serien Ibis the Invincible i de första fem numren av Whiz Comics, och dessutom Spy Smasher.

Bob Kingett

Bob Kingett var en serietecknare som skapade serier för Fawcett i början av 40-talet. För Whiz Comics tecknade han serien Lance O’Cacey, och vissa källor uppger också Kingett som första tecknare av Ibis i Whiz Comics #2. Han var dock inte särskilt produktiv som serietecknare och är inte känd som upphovsman till fler serier.

Kurt Schaffenberger

Kurt Schaffenberger (1920-02) var en amerikansk serietecknare som är mest känd för sitt arbete på Captain Marvel och Marvel-familjen under både Golden Age och Bronze Age of comics. Han är också känd för sitt arbete med titeln Superman’s Girl Friend, Lois Lane under 50- och 60-talet. Schaffenberger anslöt sig till Jack Binder’s Studio 1941-42, där han tecknade serier som Captain Marvel och Bulletman, till serietidningar från Fawcett.

När Schaffenberger efter kriget sökte sig till Fawcett, fick han teckna Ibis the Invincible som då hade en egen serietidning. Schaffenberger tecknade serien i #5, och omslaget till #6. Han tecknade även Ibis och Captain Marvel i några nummer av Whiz Comics.

Efter andra världskrigets slut återvände Schaffenberger till att teckna Captain Marvel-familjen för Fawcett (1945-53), och han tecknade även serier för andra förlag, inklusive EC Comics (1947), Gilberton, med flera. För Gilberton tecknade Schaffenberger serien till Classics Illustrated #119, Soldiers of Fortune (1954), som sedermera blev publicerad av Illustrerade klassiker nr 55 Äventyrets män (1958).

Ibis gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 41, 1946 till nr 38, 1947. Han har också ingått som en del av innehållet i Alla Tiders Seriejournal.

Ett urval källor:
Hero Gets Girl! The Life and Art of Kurt Schaffenberger
Superheroes and Gods: A Comparative Study from Babylonia to Batman
Mega Comics Group
* Bill Parker (Wikipedia)
Kurt Schaffenberger (Wikipedia)
Wikipedia

Tillbaka till listan


Jane

Första stripparna med Jane ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Daily Mirror
Första stripparna med Jane ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Daily Mirror

Jane var en humorserie skapad och tecknad av Norman Pett för den brittiska dagstidningen The Daily Mirror, som publicerade serien från 5 december 1932 till 10 oktober 1959. Från början hade den titeln Jane’s Journal, or the Diary of a Bright Young Thing. Ständig följeslagare var taxen Fritz.

Serien var på sin tid på gränsen till oanständig eftersom Jane hade för vana att ofta (och oftast oavsiktligt) tappa de mesta av sina kläder. Före 1943 behöll hon dock alltid underkläderna på, men det ändrade sig när hon strippade i en stripp och klev i badkaret.

Från början satt fru Mary Pett modell för serien, men i slutet av 30-talet började istället Chrystabel Leighton-Porter modellerade som Jane, något som gjorde henne känd och populär.

Serien blev särskilt populär under andra världskriget, när serien ändrade karaktär från daglig skämtserier till fortsättningsserie. Jane inspirerade också Milton Caniff till en liknande seriefigur, Miss Lace, i humorserien Male Call.

Michael Hubbard, som varit assistent till Pett, tog 1948 över som tecknare av Jane.

De första stripparna med Jane från 4-6 september 1939. ©Daily Mirror
De första stripparna med Jane från 4-6 september 1939. ©Daily Mirror
Norman Pett

Norman Pett (1891-1960) var en brittisk serietecknare, känd som skaparen av den berömda seriefiguren Jane för Daily Mirror.

Michael Hubbard

Michael Hubbard (1902-1976) var en irländsk tidningsillustratör som arbetade för Amalgamated Press på 30-talet innan han blev serietecknare efter kriget. Han tecknade då serieadaptioner av bl.a. Treasure Island, The Adventures of Robin Hood, Sinbad the Sailor och The Adventures of Marco Polo till serietidningen Knockout för AP.

Hubbard var samtidigt assistent till Norman Pett på Jane från 1946. Han tog över serien helt 1948, som han tecknade till 1959. På 60-talet tecknade han s.k. flickserier för Fleetway (f.d. AP). Mest känd är han för serien Jane Bond, Secret Agent som gick i Tina and Princess Tina (1967-70). Han tecknade också äventyrsserier, liknande Illustrerade klassiker, för tidningen The Ranger.

Jane gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 1 till nr 33, 1946. Jane var publicerad även i Top-hat under senare delen av 40-talet.

Ett urval källor:
Irish Comics Wiki
Lambiek Comiclopedia
Norman Pett (Wikipedia)
Wikipedia

Tillbaka till listan


Jimmy

Första strippen med Jimmy, ur Karl-Alfred nr 12, 1950. © Bulls
Första strippen med Jimmy, ur Karl-Alfred nr 12, 1950. Jimmy och Lille kungen startade i samma nummer. ©Bulls

Jimmy (Little Jimmy, ursprungligen med titeln Jimmy) var en tecknad humorserie skapad av Jimmy Swinnerton. Serien startade som söndagsserie redan den 14 februari 1904, och upphörde inte (med undantag för ett uppehåll 1941-45) förrän 27 april 1958. Little Jimmy hade en av de första fasta seriefigurerna med en av de längsta publiceringarna.

Titelfiguren Jimmy var en liten pojke som ständigt glömde vad det var meningen att han skulle göra och därför hamnade i trubbel. Han var också ofta på fel plats vid fel tidpunkt. Ständiga följeslagare var den mindre vännen Pinkey och hunden Beans. En kompis till tillkom några år senare, Li’l Ol ’Bear.

Serien förekom först sporadiskt i The New York Journal. Den blev snart en vanlig söndagsserie och andra tidningar inom Hearst-koncernen började publicera serien. När King Features Syndicate plockade upp serien 1915 fick Little Jimmy landsomfattande spridning. 1920 tillkom en dagsstripp som KFS distribuerade till slutet av 30-talet. Swinnerton fortsatte efter 1945 att teckna söndagssidan tills han gick i pension 1958 efter en handskada som förhindrade fortsatt ritande.

Söndagsstripp med Little Jimmy från 22 oktober 1931. ©KFS
Söndagsstripp med Little Jimmy från 22 oktober 1931. ©KFS
Jimmy Swinnerton

James Guilford ”Jimmy” Swinnerton (1875-1974) var en amerikansk serietecknare och landskapsmålare. Han var en tidig aktör i seriernas historia och spelade en nyckelroll i utvecklingen av tecknade serier i slutet av 1800-talet.

Han var fortfarande tonåring när han började på San Francisco Examiner 1892. Ett av hans första uppdrag var att göra en återkommande teckning för barnsidan, som först fick titeln California Bears, därefter The Little Bears, och senare Little Bears and Tykes. Några seriehistoriker har kallat Little Bears för den första tecknade serien, föregående The Yellow Kid med tre år. Just den frågan kan diskuteras, om än Little Bears hade fasta återkommande seriefigurer. Men helt klart är att Swinnerton vid sekelskiftet tecknade serier med flera rutor och pratbubblor.

Efter Little Bears tecknade Swinnerton söndagssidan Mount Ararat, och därefter en serie med en tiger med människolika egenskaper, som snart fick titeln Mr. Jack. Den tecknade han för färgsektionen i söndagstidningen fram till 1904.

Little Jimmy

Därefter fortsatte Swinnerton att fylla utrymmet på söndagarna med en ny seriefigur, Jimmy. Swinnerton tecknade Jimmy kontinuerligt fram till 1941 och plockade sedan upp den igen efter ett par år. Dessemellan skrev han och tecknade en västernserie, Rocky Mason, Government Marshal (1941-45).

Som landskapsmålare avbildade Swinnerton Arizona-öknen, efter att han flyttat till västkusten 1906 för sin hälsa (han var diagnostiserad med tuberkulos). Sceneriet och solnedgångarna fascinerade honom. Det var för övrigt Swinnerton som introducerade Arizona-öknen för vännen George Herriman, som sedan kom att teckna en något surrealistisk version av landskapen i Krazy Kat.

Jimmy gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 12, 1950 till nr 46, 1953 (sista numret), med undantag av nr 19?-20, 1953. Om du känner till exakt i vilket/vilka nummer serien saknades är du välkommen att kommentera och meddela fakta.

En stripp med Jimmy ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
En stripp med Jimmy ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
Coulton Waugh: The Comics
Moira Davison Reynolds: Comic Strip Artists in American Newspapers, 1945-1980
Jimmy Swinnerton (Don Markstein’s Toonopedia)
Little Jimmy (Don Markstein’s Toonopedia)
Mega Comics Group
* Jimmy Swinnerton (Wikipedia)
Wikipedia

Tillbaka till listan


Karl-Alfred (serien)

Serien Karl-Alfred inledde serietidningen Karl-Alfred med en stripp ur söndagsserien, redan på förstasidan. ©Bulls
Serien Karl-Alfred inledde serietidningen Karl-Alfred med en stripp ur söndagsserien, redan på förstasidan. ©Bulls

Karl-Alfred (Thimble Theatre) skapades 1919 av E. C. Segar, men seriefiguren Karl-Alfred dök inte upp i serien förrän 1929. Den tecknade serien Karl-Alfred som förekom i serietidningen Karl-Alfred var med manus av Tom Sims och teckningar av Bela Zaboly.

“I yam what I yam” är mottot för Karl-Alfred (Popeye i original), den starke sjömannen med muskulöst tatuerad underarmar. Han var världens starkaste sjöman, älskade spenat, sin Olivia och äventyren på de sju haven. Från början hette serien Thimble Theatre, och det var först på 70-talet som serien bytte titel till Popeye. Serien lockade inte någon stor publik till en början, och i slutet av det första decenniet förekom den bara i ett halvdussin tidningar. De första åren var det en humorserie där seriefigurerna spelade upp olika berättelser och scenarier i teatral stil (därav seriens namn).

Huvudfigurer

Seriens första huvudfigurer var den tunna Olive Oyl och hennes pojkvän Harold Hamgravy. Efter att serien börjat avvika från sin ursprungliga idé, utvecklade den sig till en komisk äventyrsserie med Olive, Hamgravy och Castor Oyl, driftig bror till Olive.

Popeye dök upp i serien den 17 januari 1929 som en mindre sidofigur. Castor Oyl hade anställt honom för att bemanna ett fartyg som skulle föra Castor och Ham till Dice Island, platsen för ett kasino som var i centrum för den pågående episoden. Efter äventyret lämnade Popeye serien, men de positiva läsarreaktionerna gjorde att han snabbt kom tillbaka.

Popeye blev så populär att han fick en större roll, och serien började också bli publicerad i många fler tidningar. Till en början var Olive inte imponerad av Popeye, men så småningom lämnade hon Hamgravy för att bli flickvän till Popeye, medan Ham försvann ur serien. Castor Oyl fortsatte att komma på bli-rik-snabbt-idéer och involvera Popeye i tilltagen. Så småningom landade han i rollen som detektiv och köpte senare en ranch i västern. Castor har dock sällan synts till de senaste åren.

År 1933 fick Popeye ett spädbarn levererat till sig från en anonym avsändare, som han adopterade och kallade Lillpär (Swee’Pea). En annan vanlig seriefigur är Frasse (J. Wellington Wimpy), en feg snyltgäst som älskar hamburgare (parisare i tidig svensk utgivning).

Figuren Popeye är även känd från ett flertal tecknade filmer.

En söndagsstripp med Thimble Theatre från 27 januari 1921. ©KFS
En söndagsstripp med Thimble Theatre från 27 januari 1921. ©KFS
E. C. Segar

Elzie Crisler Segar (1804-1938) var en amerikansk serietecknare. Han är framför allt känd som skapare av Thimble Theatre. Det var den tredje publicerade serien för Segar när den började i New York Journal den 19 december 1919. Segar signerade några av sina tidiga serier med en cigarr, eftersom hans efternamn kunde uttalas så (SEE-gar). Signaturen kan ses i några av de inledande söndagssidorna i Karl-Alfred.

Segar tecknade också en s.k. ”topper” till söndagssidan. Sappo startade först som The Five Fifteen, därefter som Sappo, the Commuter eller Professor O. G. Wotasnozzle eller Sappo and Wotasnozzle and Myrtle, innan serien fick namnet Sappo 1923. Serien kompletterande söndagsserien Thimble Theatre, och ibland förekom seriefigurer ur Sappo även i huvudserien.

Segar dog vid 43 års ålder efter en lång tids sjukdom.

Dagsstrippar med Karl-Alfred av E. C. Segar från 1-3 april 1931, ur Det stora råkurret, från Epix (1994). ©Bulls
Dagsstrippar med Karl-Alfred av E. C. Segar från 1-3 april 1931, ur Det stora råkurret, från Epix (1994). ©Bulls
Doc Winner

Charles H. Winner (1885-1956), bättre känd som Doc Winner, var en amerikansk serietecknare, känd för sina serier Tubby och Elmer. Winner tecknade också Thimble Theatre (1937-38), Barney Google and Snuffy Smith (mitten av 40-talet) och andra serier för King Features.

Tom Sims

Tom Sims (1896-1972) var en av de manusförfattare som tog över den populära serien Thimble Theatre efter att skaparen E. C. Segar avlidit 1938. Sims arbetade först tillsammans med serietecknaren Doc Winner, och därefter med Bela Zaboly (1938–55).

Bela Zaboly

Bela P. Zaboly (1910-85), var en amerikansk seriertecknare mest känd som tecknare av Thimble Theatre Starring Popeye (1938-59). Zaboly tecknade sin signatur, initialerna BZ, med ett ”B” omslutet av vingarna till ett bi. I rubriken till serien stod det B. Zaboly eller Bill Zaboly snarare än Bela Zaboly. Innan han började teckna Thimble Theatre var han bland annat assistent åt Roy CraneWash Tubbs.

En söndagsstripp av Bela Zaboly Från 5 maj 1940, ur Karl-Alfred julalbum 1941 från Åhlén & Åkerlund. ©Bulls
En söndagsstripp av Bela Zaboly från 5 maj 1940, ur Karl-Alfred julalbum 1941 från Åhlén & Åkerlund. ©Bulls
Ralph Stein

Ralph Stein (1909-1994) var en manusförfattare, serietecknare och illustratör, som hjälpte Bela Zaboly att skriva och teckna Thimble Theatre (1954-59).

Bud Sagendorf

Forrest Cowles ”Bud” Sagendorf (1915-94), var en amerikansk serietecknare, känd för sitt arbete på Thimble Theatre Starring Popeye (1959-94). Han började sin tecknadkarriär som tonåring och arbetade som assistent åt E. C. Segar på serierna Thimble Theatre och Sappo. När Segar dog 1938 flyttade Sagendorf till New York och började illustrera marknadsföringsmaterial för King Features, samtidigt som han utvecklade Popeye-leksaker och -spel.

Från 1948 till 1967 var Sagendorf manusförfattare och tecknare av Popeye-serietidningen från Dell, Gold Key och King Comics. År 1959 tog han så över som tecknare på dagspresserien Thimble Theatre. Han fortsatte teckna serien till 1986, då han gick över till att bara teckna söndagssidorna medan Bobby London tog över dagsstripparna. Sagendorf skrev och tecknade söndagssidor fram till sin död.

Bobby London

Bobby London (f. 1950) är en amerikansk serietecknare av såväl vanliga serier som Underground Comix. Hans stil påminner om tidiga amerikanska serietecknare som George Herriman och E. C. Segar, och han skrev manus och tecknade dagsstripparna till Popeye 1986-92 för King Features. Han fick sparken från serien efter en episod man kunde uppfatta som satir över abort. Dagsstripparna övergick därefter till att köra repriser av Sagendorf-serier och gör så än idag.

Hy Eisman

Hy Eisman (f. 1927) är en amerikansk serietecknare, aktiv sedan 50-talet, som skriver och ritar söndagssidorna för Popeye (från 1994). Han tecknade också söndagsserien för Knoll och Tott (Katzenjammer Kids, 1986-2006). Eisman började teckna serier 1950 och arbetade på flera olika serier, inklusive Kerry Drake och Lilla Bettan (Little Iodine). Han var den sista tecknare för serietidningen Little Lulu (Lilla Lotta) innan den blev nerlagd 1984.

Serien Karl-Alfred gick i alla nummer av serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 46, 1953 (sista numret). Karl-Alfred har också förekommit fler gånger som serietidning under eget namn, i andra serietidningar, i svensk dagspress och veckotidningar, och dessutom utkommit som jultidning och seriealbum.

Serien Karl-Alfred iserietidningen Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Serien Karl-Alfred i serietidningen Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
Strippers Guide
Sappo (Popeye, the Sailorpedia)
Popeye (Popeye, the Sailorpedia)
An International Catalogue if Superheroes
Lambiek Comiclopedia
Bulls
Seriewikin
Wikipedia

Tillbaka till listan


Lasse

Första strippen med Lasse (Skippy) i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Första strippen med Lasse (Skippy) i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Lasse (Skippy) var en amerikansk tecknad serie skriven och tecknad av Percy Crosby som blev publicerad mellan 1923 och 1945. Det var en mycket populär serie om den oregerlige Skippy Skinner med vänner (och fiender). Utmärkande för Skippy var att han inte hade några pupiller utan endast ögonvitor.

Skippy hade premiär i tidningen Life den 15 mars 1923, och blev snabbt en framgång. Serien blev syndikerad två år senare. King Features tog sedan över från tidigare mindre syndikat och distribuerade dagsstrippar av Skippy från och med 7 oktober 1926 och den första söndagssidan den 1 april 1929.

Serien blev med tiden adapterad till filmer, en roman och ett radioprogram och blev även avbildad på ett amerikanskt frimärke 1997. Dessutom genererade Skippy en hel del s.k. merchandise.

Söndagsstripp med Skippy från 15 maj 1932. ©KFS
Söndagsstripp med Skippy från 15 maj 1932. ©KFS
Percy Crosby

Percy Lee Crosby (1891-1964) var en amerikansk författare, illustratör och serietecknare mest känd för sin serie Skippy. 1916 fick Crosby sin första serie, The Clancy Kids, syndikerad av George Matthew Adams Service. Serien gick både som dagsstrippar och som söndagsserie.

En dagsstripp med Skippy från 10 januari 1939. ©KFS
En dagsstripp med Skippy från 10 januari 1939. ©KFS

Crosby skapade under första världskriget en cartoon-titel, That Rookie from the Thirteenth Squad, för McClure Syndicate, som han skrev och tecknade även under tiden i armén. Efter kriget återupptog han sina studier och syndikerade flera cartoon-titlar från 1921 till 1925.

En sådan titel, Always Belittlin’, hade som huvudfigur en förlaga till Skippy, ett barn vars tankar blev dagens aforism. Titeln utvecklades till en serie som senare kompletterade Skippy-söndagsserien som s.k. ”topper” (1926-40), tillsammans med andra, som Comic Letter (1934) och Bug Lugs (1935). När Skippy blev en syndikerad serie behöll Crosby upphovsrätten, en sällsynthet för serietecknare vid den tiden.

Lasse gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 1 till nr 25, 1946. Skippy var också publicerad under originaltiteln i Dagens Nyheter 1934-39.

En söndagsstripp med Skippy från 17 september 1944. ©KFS
En söndagsstripp med Skippy från 17 september 1944. ©KFS

Ett urval källor:
Skippy.com
Wikipedia

Tillbaka till listan


Lilla familjen

Lilla familjen var med redan i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Serien Lilla familjen (Toots and Casper) var med redan i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Långköraren Lilla familjen (Toots and Casper) var en serie av Jimmy Murphy, distribuerad i 37 år av King Features Syndicate, från 17 december 1918 till 30 december 1956. Serien gav upphov till en mängd merchandise, som böcker, dockor, klippdockor, pins, serietidningar etc.

Toots and Casper började som en skämtserie men blev snart en fortsättningserie om romantik och mysterier som involverade de nygifta Toots och Casper Hawkins, deras barn Buttercup och hunden Spare-Ribs. Murphy skapade serien för New York American som ingick i Hearst-koncernen.

King Features började distribuera dagsstripparna 1919 och söndagsserien började året efter, den 25 juli 1920.

Toots and Casper gick i repris i serietidningar som Family Funnies från Harvey, Popular Comics från Dell, med flera.

En söndagsstripp med Toots and Casper från 27 januari 1921. ©KFS
En söndagsstripp med Toots and Casper från 27 januari 1921. ©KFS
Jimmy Murphy

James Edward Murphy Jr. (1891-1965) var en självlärd amerikansk serietecknare som är mest känd för sin långvariga serie Toots and Casper. När Murphy sommaren 1918 anlände till New York, skapade han serien Doc Attaboy för New York American, en serie som handlade om en läkare som var mer intresserad av att skriva ut räkningar istället för att bota patienter.

Den kortlivade serien upphörde i december 1918 när Murphy började teckna Toots and Casper, dels en dagsstripp som fortsatte till 1951, dels en söndagsserie som blev kvar till 1956.

Murphy tecknade också en ”topper strip” till söndagssidan. De första fyra månaderna 1926 hette extra-serien Hotsy Totsy. Den 25 april 1926 blev den ersatt med It’s Papa Who Pays!, som blev kvar över söndagsserien Toots and Casper fram till 1956.

Efter alla decennier av framgång drog sig Jimmy Murphy tillbaka från serietecknandet 1958 på grund av sjukdom. Han dog 1965.

Lilla familjen gick i alla nummer av serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 46, 1953 (sista numret).

Ett uppslag med Lilla familjen ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett uppslag med Lilla familjen ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
Wikipedia

Tillbaka till listan


Lille kungen

En stripp med Lille kungen ur Karl-Alfred nr 13, 1949. ©Bulls
En stripp med Lille kungen ur Karl-Alfred nr 13, 1949. ©Bulls

Lille kungen (The Little King) var en amerikansk skämtserie skapad av Otto Soglow, som berättade sina skämt med bilder och mycket få ord, som en pantomim. Seriefiguren hade premiär den 7 juni 1930 i The New Yorker.

Tidningen publicerade en helsida av Soglow med en serie om en kort, klotrund stum monark. The Little King dök sedan inte upp igen förrän nästa år, den 14 mars 1931. Serien återkommer därefter nästan varannan vecka under resten av året, och visade snart tecken på att bli en framgångsrik serie.

The Little King började förekomma i serietidningar från och med 1933, och Soglow fick kontrakt med Van Beuren Studios för en serie animerade filmer 1933-34.

King Features ville lägga The Little King till sitt utbud av serier, men var förhindrad av det avtal Soglow hade med The New Yorker. I väntan på att det avtalet skulle gå ut producerade Soglow en annan serie för King Features, The Ambassador (28 maj 1933 – 2 september 1934), ganska lik The Little King till karaktär, stil och innehåll. En vecka efter sista förekomsten i The New Yorker, återuppstod The Little King som söndagsserie för King Features den 9 september 1934 som ersättare för The Ambassador.

Serien fortsatte att vara framgångsrik med fler animerade filmer och medverkan i reklamkampanjer för Standard Oil och Royal Pudding (1955).

En söndagsstripp med The Little King från 8 juni 1952. ©KFS
En söndagsstripp med The Little King från 8 juni 1952. ©KFS
O. Soglow

Otto Soglow (1900-75) fick tidigt börja arbeta för att bidra till försörjningen av familjen. Efter första världskriget kunde han dock studera vid Art Students League. Hans första publicering som frilansande illustratör var för ett s.k. pulp magazine i västerngenren, trots att Soglow aldrig varit utanför New York.

År 1925, när Soglow började på New York World, hade han övergått till att teckna serier. I ungefär ett år producerade han satiriska serier för NY World, samtidigt som han fortsatte att frilansa och sälja tecknade serier till andra ledande tidningar. Soglow fick en tecknad serie publicerad i The New Yorker första gången i november 1925, bara åtta månader efter lanseringen av tidningen.

I slutet av 1928 började Soglow göra skämtteckningar till The New Yorker, de så kallade ”manhole”-teckningarna, som kunde visa bara ett lock vid en nedstigningsbrunn i gatan med en rolig text till.

En söndagsstripp med The Little King från 6 juli 1947. ©KFS
En söndagsstripp med The Little King från 6 juli 1947. ©KFS
The Little King

Innan Soglow skapade The Little King, gjorde han Sentinel Louie, en annan söndagsserie som också var pantomim. Louie började som en “topper” på söndagssidan med The Ambassador. När sedan The Little King började, ärvde serien Louie, som fortsatte som topper till 1943, då tidningarna blev uppmanade att dra ner på storleken på söndagsserierna, för att spara tidningspapper till krigsinsatsen.

Soglow producerade ännu en pantomimserie 1946, Travelin’ Gus, om en spårvagnsförare, men serien gick bara under fem månader.

Under hela sin karriär fortsatte Soglow att rita skämtteckningar och illustrationer för olika tidningar och tidskrifter som The Saturday Evening Post och The New Yorker. Han illustrerade också cirka 30 böcker.

Soglow fick 1966 utmärkelsen Reuben Award från National Cartoonists Society för serien. Och han fortsatte teckna The Little King fram till sin död 1975.

Lille kungen gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 13?, 1949 till nr 46, 1953 (sista numret), med undantag av nr 19?-20, 1953. Om du känner till exakt i vilket nummer serien startade, och i vilka nummer den saknades är du välkommen att kommentera och meddela fakta. Serien har också varit publicerad i Comics 4 – den stora serieboken.

En stripp med Lille kungen ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
En stripp med Lille kungen ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
The Comics Journal
Newspaper Comic Strips
Wikipedia

Tillbaka till listan


Lingonkvist

Lingonkvist (Dinglehoofer und His Dog) var en av serierna i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Titeln Lingonkvist (Dinglehoofer und His Dog) var en av serierna i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Söndagsserien Lingonkvist (Dinglehoofer und His Dog) av Harold H. Knerr gick som s.k. ”topper” tillsammans med Knoll och Tott (The Katzenjammer Kids). Den 16 maj 1926 startade Knerr serien Dinglehoofer und His Dog, ibland med titeln Dinglehoofer und His Dog Adolph under början av 30-talet. År 1936 blev för övrigt hunden Adolph utbytt med en tax vid namn Schnappsy, för att undvika association till Adolf Hitler.

Dinglehoofer och Adolph var tillräckligt populära för att också hamna i en Big Little Book i början av 30-talet. Och under 40-talet dök serien upp tillsammans med andra King Feature-seriefigurer, som Hasse (Henry) och Mandrake, i serietidningen Magic Comics.

Dinglehoofer-serien hade det gemensamt med huvudserien att den skojade med tyska invandrare, inte minst språkligt, på ett sätt som förmodligen inte skulle vara passande idag. Huvudfiguren, en ungkarl i sen medelålder, talade helt begriplig engelska, men hade tysk brytning.

Ett handmålat original med Dinglehoofer und His Dog från 28 juni 1936. ©KFS
Ett handmålat original med Dinglehoofer und His Dog från 28 juni 1936. ©KFS
H. H. Knerr

Harold Hering Knerr (1882-1949) var en amerikansk serietecknare som signerade sina serier H. H. Knerr. Han var mest känd som tecknare av Knoll och Tott (The Katzenjammer Kids) i 35 år.

Knerr var en extremt produktiv serietecknare som producerade mer än 1 500 söndagssidor mellan 1901 och 1914 för ett halvdussin olika serier i tre olika dagstidningar i Philadelphia. Från 1903 till 1914 tecknade han The Fineheimer Twins, en imitation av The Katzenjammer Kids, vilket gjorde det uppenbart att han var den ideale tecknaren att ersätta seriens skapare Rudolph Dirks när Dirks lämnade New York Morning Journal efter en rättstvist. Knerr tog över söndagsserien till The Katzenjammer Kids i november 1914.

Under första världskriget ändrade vissa tidningar namnet på serien till The Shenanigan Kids, och seriefigurernas nationalitet till holländska istället för tyska på grund av de antityska känslorna under kriget. Namnet ändrades sedan tillbaka till det ursprungliga 1920.

Knerr fortsatte att skriva och teckna The Katzenjammer Kids och Dinglehoofer und His Dog fram till sin död 1949, då Charles H. Winner tog över serierna. Dinglehoofer und His Dog blev fortsatt producerad till 1951*.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 35, 1947.

En söndagsstripp med Dinglehoofer und His Dog från 6 juli 1947. ©KFS
En söndagsstripp med Dinglehoofer und His Dog från 6 juli 1947. ©KFS

Ett urval källor:
* Don Markstein’s Toonopedia
Wikipedia

Tillbaka till listan


Ludde på Luffen

Ludde på luffen var med från början i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Söndagsserien Ludde på luffen var med från början i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Ludde på luffen (Pete the Tramp) var en amerikansk tecknad serie av Clarence D. Russell distribuerad av King Features i mer än tre decennier, från 10 januari 1932 till 22 december 1963. Söndagssidan var först ut och fick sällskap av dagsstrippar mellan februari 1934 och juni 1937.

Seriens huvudfigur var en luffare med en gentlemannalik karaktär. Luffaren Pete hade ofta sällskap av en liten gulaktig hund av obestämd ras, som han kallade Boy.

Original till söndagssidan av Pete The Tramp från 20 juli 1947. ©KFS
Original till söndagssidan av Pete The Tramp från 20 juli 1947. ©KFS
Clarence D. Russell

Clarence D. Russell (1895–1963) studerade vid Chicago Art Institute och började sedan frilansa som illustratör. Under första världskriget deltog han på västfronten i armén. När han återvände till Amerika 1920 arbetade han för flera tidningar i New York samtidigt som han bidrog med teckningar till satirtidningen Judge. Bland annat publicerade Judge en tecknad serie om en hemlös man. Serien fick titeln Pete the Tramp när den blev syndikerad 1932.

Clarence D. Russell tecknade en ”topper”-serie, med titeln Pete’s Pup, som delade söndagssidan de första åren, där hunden som följde Pete blev huvudfigur.

Russel tecknade också andra serier som topper strip på söndagarna. Nästa var The Topper Twins. Av någon anledning kallade Russell alternativt denna serie The Tucker Twins. Den sista topper-serien var Snorky. Den började 1935 och kan ha hängt med så sent som 1939.

Russell fortsatte att teckna Pete the Tramp resten av livet. Han dog den 22 oktober 1963 och serien upphörde den 12 december* samma år.

Ludde på luffen gick i nästa alla nummer av serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till 46, 1953. Enda undantag var nr 39, 1946 och nr 17, 1948. Serien gick också i tidningen Tidsfördrif, och i En rolig halvtimma som Lurviga Laban.

Ett uppslag med Pär och Polly ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett uppslag med Pär och Polly ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
* 1963 in Comics
Newspaper Comic Strips
Don Markstein’s Toonopedia
Wikipedia

Tillbaka till listan


Löjtnant Winge

Löjtnant Winge (Wings Wendall) var en flygarserie (1939-42) skapad av Vern Henkel för serietidningen Smash Comics, från förlaget Quality Comics. Wings Wendall var därmed en av de första äventyrsserier som inte kom från dagspress, utan från det då relativt nya mediet serietidningar.

Första sidan med Löjtnant Winge ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Quality
Första sidan med Löjtnant Winge ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Quality
Motsvarande sida i original ur Smash Comics #29 (december 1941). ©Quality
Motsvarande sida i original ur Smash Comics #29 (december 1941). ©Quality

Captain ”Wings” Wendall (i original var seriefiguren alltså kapten och inte löjtnant) var en pilot för den amerikanska underrättelsetjänsten U. S. Army Intelligence (en del av flygvapnet snarare än armén). Wings bekämpade bland annat maskerade skurkar, inte minst genom att använda sitt ikoniska flygplan, Bullet-planet, designat av mekanikern Spinner Benson. Själv bar han dräkt och mask i bara tre nummer.

Utgåvan Smash #31 (publicerad i februari 1942, producerad före attacken i Pearl Harbor, december 1941) är känd för att innehålla en tidig avbildning av en atombomb i en serietidning.

Omslag till Smash Comics #31 (1942) och ett första uppslag med Wings Wendall. ©Quality
Omslag till Smash Comics #31 (1942) och ett första uppslag med Wings Wendall. ©Quality
Vern Henkel

Vernon Henkel (1917-2009, kallad ”Vern”) började sin karriär inom tecknade serier på 30-talet innan superhjältar blev det typiska innehållet i serietidningarna. Han arbetade tidigt för Quality Comics och skrev och tecknade serier som Chic Carter (som liksom Wings Wendall tillfälligt maskerade sig) till Smash Comics, och flera andra serier, i en stil influerad av stilbildaren på Quality Comics, Will Eisner.

Henkel tecknade för DC/National, Harvey Comics, Fiction House med flera under 40-talet, och från mitten av 40-talet till mitten av 50-talet för bland andra Stan Lee på Marvel Comics/Atlas. Han tecknade krigsserier, kriminalserier, tonårsserier, sportserier, etc. för Marvel vid den tiden. Och för Lev Gleason tecknade han kriminalserier till serietidningen Crime Does Not Pay. Och han tuschade Lone Ranger för Dell (1955).

Från och med 60-talet var han primärt verksam som reklamtecknare.

Löjtnant Winge gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 1 till 38, 1946. Den har också varit publicerad i Veckans Serier (1942-43), en tidning utgiven av Alga.

Ett urval källor:
Smash Comics #29 (Digital Comic Museum)
Comic Vine
Spy Guys And Gals
The Quality Companion: Celebrating the forgotten publisher of Plastic Man

Tillbaka till listan


Mandrake

En sida med Mandrake ur Karl-Alfred nr 37, 1947. © Bulls
En sida med Mandrake ur Karl-Alfred nr 37, 1947. ©Bulls

Mandrake (Mandrake the Magician) är en tecknad serie skapad av amerikanen Lee Falk (1911-99) med teckningar av Phil Davis (1906-64).

Efter att serietidningen Karl-Alfred först publicerat Yarko av Will Eisner (nr 1-40, 1946) och därefter Ibis av Kurt Schaffenberger (nr 41/46-38/47) var turen kommen till den främste magikern av dem alla, Mandrake.

Mandrake gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 37, 1947 till nr 46, 1953 (sista numret).

En sida med Mandrake ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
En sida med Mandrake ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Mandrake i Karl-Alfred

Tillbaka till listan


Mirakelflickan Mary Marvel

Första sidan med Mirakelflickan Mary Marvel ur Karl-Alfred nr 39, 1946. ©Fawcett
Första sidan med Mirakelflickan Mary Marvel ur Karl-Alfred nr 39, 1946. ©Fawcett

Mirakelflickan Mary Marvel (Mary Marvel) är en tecknad superhjälte med superkrafter som ursprungligen publicerades av Fawcett Comics och nu ägd av DC Comics. Serien är skapad av Otto Binder och Marc Swayze, och dök först upp i Captain Marvel Adventures #18 (december 1942). Mary Marvel är medlem i Marvel/Shazam-familjen.

Introduktionen av Mary Marvel på omslag och ett första uppslag ur Captain Marvel Adventure #18 (December 1942). ©Fawcett
Introduktionen av Mary Marvel på omslag och ett första uppslag ur Captain Marvel Adventure #18 (December 1942). ©Fawcett

I den ursprungliga serien är Mary Marvel alter ego till tonåringen Mary Bromfield, som är adopterad men född som Mary Batson, tvillingsyster till Billy Batson (vars alter ego är Captain Marvel). Liksom sin bror kan Mary genom att uttala namnet till trollkarlen Shazam förvandla sig till Mary Marvel.

Mary Marvel blev introducerad till Marvel-familjen ett år efter att den manliga motsvarigheten, Captain Marvel Jr., debuterade. Strax efter introduktionen var Mary Marvel huvudserie i Wow Comics och 1945 fick serien en egen Mary Marvel-serietidning. Serien dök också upp i serietidningen The Marvel Family tillsammans med Captain Marvel och Captain Marvel Jr.

Omslag till Wow Comics #9 (januari 1943) och Mary Marvel Comics #1 (december 1945). ©Fawcett
Omslag till Wow Comics #9 (januari 1943) och Mary Marvel Comics #1 (december 1945). ©Fawcett
Otto Binder

Otto Oscar Binder (1911-74) var en amerikansk författare av science-fiction med mera som skrev såväl böcker som serietidningar. Han är mest känd som medskapare av Stålflickan (Supergirl) och för sina många manus för Marvel-familjen i Captain Marvel Adventures.

Binder var enormt produktiv som manusförfattare av tecknade serier och är krediterad med att ha skrivit över 4400 berättelser för olika förlag under eget namn, och ytterligare mer än 160 berättelser under namnet Eando Binder, en pseudonym som han på 30-talet hade tillsammans med sin bror Earl Binder (E and O) men efter 1936 använde ensam.

Bland de mest kända serierna han skrev manus för är Mary Marvel, Stålpojken (Superboy), Stålmannen (Superman), Stålflickan (Supergirl), till tidningar som Action Comics, Adventure Comics, Captain Marvel Adventures. Binder arbetade för flera förlag, förutom Fawcett Comics även Timely/Marvel Comics, Quality Comics, National/DC Comics, Harvey Comics, med flera.

Marc Swayze

Marc (Marcus Desha) Swayze (1913–2012) gick 1942 till Fawcett Comics, där han tecknade och skrev för serietidningarna Captain Marvel Adventures och Whiz Comics och var medskapare av Mary Marvel. Samtidigt som han tjänstgjorde i armén under andra världskriget fortsatte han att skriva manus för Captain Marvel.

Efter att ha lämnat militären 1944 avtalade han med Fawcett om att skriva och teckna på frilansbasis, och han levererade manus och teckningar till The Phantom Eagle för Wow Comics, samtidigt som han tecknade dagspresserien Flygar-Jenny (Flyin’ Jenny) för Bell Syndicate (skapad av Russell Keaton).

Efter nedläggningen av Wow Comics 1948 fortsatte Swayze att teckna för Fawcett, framförallt flickserier för populära serietidningar som Sweethearts och Life Story. När Fawcett upphörde med utgivning av serietidningar 1953 flyttade Swayze över till Charlton Comics där han jobbade fram till mitten av 50-talet.

Mirakelflickan Mary Marvel gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 39, 1946 till nr 33, 1948.

Omslaget till Karl-Alfred nr 39, 1946. ©Aller
Omslaget till Karl-Alfred nr 39, 1946. ©Aller

Ett urval källor:
* Wikipedia

Tillbaka till listan


Mirakelpojken John Marvel
Första sidan med Mirakelpojken John Marvel ur Karl-Alfred nr 39, 1946. ©Fawcett
Första sidan med Mirakelpojken John Marvel ur Karl-Alfred nr 39, 1946. ©Fawcett

Mirakelpojken John Marvel (Captain Marvel Jr., även känd som Shazam Jr.) är en superhjälteserie ursprungligen publicerad av Fawcett Comics och nu ägd av DC Comics. Serien var skapad av France Herron (manus) och Mac Raboy (teckningar) och hade premiär i Whiz Comics #25, december 1941.

Omslag till Whiz Comics #25, och sidan där Freddy Freeman möter Captain Nazi, och sidan
Omslag till Whiz Comics #25 och sidan där Freddy Freeman gör entré, och sidan där Captain Marvel ger Freddy krafter som Captain Marvel Jr. ©Fawcett

I den ursprungliga serien var Captain Marvel Jr. alter-ego för Freddy Freeman, en pojke som Captain Marvel räddade från skurken Captain Nazi. För att rädda pojkens liv delar Captain Marvel med sig av sina krafter till Freddy, som genom att säga namnet ”Captain Marvel”, blir förvandlad till Captain Marvel Jr. som har övermänsklig krafter.

Debuten för Captain Marvel Jr. som brottsbekämpare skedde i Master Comics #22, i serien med Bulletman. ©Fawcett
France Herron

Francis ”France” Edward (Ed) Herron (1917-66) var en amerikansk manusförfattare och serietidningsredaktör som var aktiv från 40-talet till 60-talet, främst för DC Comics. Han var medskapare till Captain Marvel Jr. och Mr. Scarlet för Fawcett, liksom av serier som Nattens örn (Nighthawk) för DC.

Herron var delvis Cherokee och växte upp i West Virginia. Han började med tecknade serier hos Harry A. Chesler Studio (1937). År 1939 anslöt han sig till Fox Features Syndicate, där han träffade Joe Simon och Jack Kirby. 1940-41 anlitade de honom för att skriva manus för deras nya skapelse Captain America, publicerad av Timely Comics (föregångare till Marvel Comics). Herron och Kirby skapade tillsammans superskurken Red Skull i Captain America Comics #7 (oktober 1941).

France Herron tillbringade huvuddelen av sin karriär i serietidningsbranschen och skrev manus för serier som Hopalong Cassidy, Gröna Pilen (Green Arrow), Stålpojken (Superboy), Stålmannen (Superman) och västernserien Tomahawk.

Han skrev också manus för dagspresserier. År 1955 började han skriva dagsstrippen Davy Crockett, Frontiersman och Nero Wolfe för Columbia Features. Han lämnade Davy Crockett 1959, när han blev manusförfattare till Bat Masterson, som han skrev till sin död 1966.

Mac Raboy

Emanuel ”Mac” Raboy (1914-67) var en amerikansk serietecknare mest känd för söndagssidan med Blixt Gordon 1948-67. Han var också medskapare till serien Mirakelpojken John Marvel (Captain Marvel Jr.) för Fawcett Comics.

Mirakelpojken John Marvel gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 39, 1946 till nr 36, 1947.

Ett urval källor:
France Herron (Wikipedia)
Spy Guys And Gals
Wikipedia

Tillbaka till listan


Mästerdetektiven X-9

Första stripparna med Mästerdetektiven X-9 ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Första stripparna med Mästerdetektiven X-9 ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Mästerdetektiven X-9 (Secret Agent X-9) var en amerikansk dagspresserie skapad av deckarförfattaren Dashiell Hammett och tecknaren Alex Raymond och gjorde sin debut i dagspressen den 22 januari 1934. Serien som gick i Karl-Alfred var med manus av Max Trell under pseudonymen Robert Storm, och med teckningar av Austin Briggs (nr 1-9/46), resp. Mel Graff (nr 10/46-20/53). Den tecknade serien var från början (till nr 15, 1947) omarbetad till bildberättelse.

Motsvarande dagsstrippar från 15-17 december 1938 ur episoden ”The Shoes of Cinderella”. ©KFS
Motsvarande dagsstrippar från 15-17 december 1938 ur episoden ”The Shoes of Cinderella”. ©KFS

Manusförfattare på serien var även Don Moore, Leslie Charteris och Archie Goodwin, och tecknare av serien var även Charles Flanders, Nicholas Afonsky, Bob Lubbers under pseudonymen Bob Lewis, Al Williamson och George Evans.

Manusförfattare och serietecknare på Secret Agent X-9.​
Manusförfattare och serietecknare på Secret Agent X-9.
Sista dagsstrippen signerad av Briggs och den första tecknad av Graff, från 3-4 maj 1940. ©KFS
Sista dagsstrippen signerad av Briggs och den första tecknad av Graff, från 3-4 maj 1940. ©KFS
Max Trell

Max Trell (1900-96) skrev Secret Agent X-9 under pseudonymen Robert Storm 1936-44. Pseudonymen blev använd av flera manusförfattare, inte minst Elliot Caplin efter 1937.

Trell var en författare som skrev historier för barn i amerikanska tidningar från slutet av 20-talet till början av 50-talet. Han skrev också manus för flera tecknade serier och var en av manusförfattarna som ersatte Dashiell Hammett efter att han hoppat av från Secret Agent X-9.

Trell var medförfattare på böcker baserade på Prins Valiant och han författade flera andra böcker och filmmanus under sin långa karriär.

Austin Briggs

Austin Briggs (1908-73) var en amerikansk serietecknare och illustratör. Efter att ha jobbat ett tag på reklambyrå började han göra illustrationer för Blue Book, en s.k. pulp magazine. Briggs blev senare assistent till Alex Raymond på Blixt Gordon (Flash Gordon) och efterträdde honom på Secret Agent X-9.

År 1940 började Briggs teckna dagsstripparna till Flash Gordon vilket han gjorde till början av juni 1944. Briggs fortsatte med att teckna illustrationer för böcker och tidskrifter som Readers Digest och The Saturday Evening Post. Han var en av grundarna av Famous Artists School.

Mel Graff

Melvin Graff var i början av 30-talet assistent i tecknarstudion på Newspaper Enterprise Association. År 1934 flyttade Graff till New York, där han tecknade serien The Adventures of Patsy för Associated Press. Sex år senare efterträdde han Austin Briggs på Secret Agent X-9, när Briggs började teckna Flash Gordon. Graff tecknade X-9 till och med 1959, och han skrev själv manus från femte året med serien. Och det var Graff som gav X-9 namnet Phil Corrigan. Periodvis använde sig Graff av assistenter, bland andra Paul Norris.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 20, 1953. Den har också varit publicerad i bl.a. dagstidningen Svenska Dagbladet, veckotidningar som Hemmets Veckotidning och Lektyr, och serietidningar som Detektiväventyr, Fantomen, och Agent X9 med sidotitlar som Seriepocket.

Slutet på sista episoden med Mästerdetektiven X-9 ur Karl-Alfred nr 20, 1953. ©Bulls
Slutet på sista episoden med Mästerdetektiven X-9 ur Karl-Alfred nr 20, 1953. ©Bulls

Agent X-9 i Karl-Alfred

Ett urval källor:
Coulton Waugh: The Comics
Max Trell (IMDb)
Comics Kingdom
Seriewikin
Wikipedia

Tillbaka till listan


Peggy Lett

Första strippen med Peggy Lett ur Karl-Alfred nr 36, 1947. ©Bulls
Första strippen med Peggy Lett ur Karl-Alfred nr 36, 1947. ©Bulls

Peggy Lett (Etta Kett) var i original en långkörare till dagspresserie, publicerad från 7 december 1925 till 24 november* 1974, skapad av Paul Robinson. Serien var en humorserie, men som titeln antyder (en lek med ordet etikett), var dess ursprungliga syfte inte bara att underhålla, utan att lära ungdomar korrekt beteende. Etta Kett var först distribuerad av Putnam Syndicate, men flyttade 1927 över till Central Press Association (som 1930 blev uppköpt av King Features)**.

Original till Etta Kett dagsstripp från 1 oktober 1958. ©KFS
Original till Etta Kett dagsstripp från 1 oktober 1958. ©KFS

Serien kom snart att bli en typisk tjejtonårsserie som handlade om alla aspekter av Ettas liv, hennes familj, skolkamrater, pojkvännen Wingey, och om att oja sig över det motsatta könet – ungefär som serien Acke (Archie) kom att göra senare.

Serien upphörde två månader efter att Robinson dog den 21 september 1974. Den sista dagsstrippen var publicerad 23 november 1974, och den sista söndagssidan en dag senare*.

Etta Kett var också en egen serietidning i fyra nummer (1948-49, numrerade 11-14), från The American Comics Group. Det fanns även lite merchandising, men huvudsakligen var Etta Kett en tecknad serie för dagspress.

Original till Etta Kett söndagsstripp från 26 oktober 1958. ©KFS
Original till Etta Kett söndagsstripp från 26 oktober 1958. ©KFS
Paul Robinson

Paul Dowling Robinson (1898-1974) var en serietecknare som är mest känd för serien Etta Kett. Han började efter första världskriget som animatör för Bray Studios, innan han på 20-talet blev serietecknare. Robinson tecknade också olika s.k. toppers till söndagsserien, Etta Kett Play Fashions, How to Draw Cartoons och Lovebyrds.

Etta Kett gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 36, 1947 till 46, 1953. Dessutom har serien gått i Familjejournalen.

Ett uppslag med Peggy Lett ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett uppslag med Peggy Lett ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
Paul Robinson (Wikipedia)
* Don Markstein’s Toonopedia
** Wikipedia

Tillbaka till listan


Pelle Piccolo

Första sidan med Pelle Piccolo (Elmer Squee) i nr 13, 1949. ©Bulls
Första sidan med Pelle Piccolo i Karl-Alfred nr 13, 1949. ©Bulls

Pelle Piccolo (Elmer Squee) var en söndagsserie i dagspress av Dick Brooks. Elmer Squee debuterade den 8 september 1946. Några dagsstrippar blev inte producerade.

Pelle var, som titeln säger, piccolo på ett hotell, och det var en vältecknad serie som handlade om en ung mans romantiska upplevelser – på ett humoristiskt sätt, kan tilläggas. Pelle uppvaktar receptionisten Sally, och är kompis med den knubbige kollegan Potten (Pottsie). Serien slutar med att Pelle och Sally gifter sig, och öppnar eget hotell tillsammans med Potten.

Trots dålig försäljning fortsatte serien till 28 augusti 1949.

Söndagssida från 18 juli, 1948.​
Söndagssida av Elmer Squee från 18 juli, 1948. ©KFS
Dick Brooks

Richard Lakeman Brooks (1917-2002) var en amerikansk serietecknare, född i Gloucester MA. Efter studier i Dartmouth College, 1939 och vid Annapolis Naval Academy, tog han värvning i marinen under andra världskriget. Det var där han kom på idén om att teckna en serie om en mild ung man, Elmer Squee, som låter sig värvas direkt efter Pearl Harbor. Han var bekant med person som var precis som Elmer Squee. Och även seriefiguren Grummock hade en levande förebild.

Titeln blev populär och även publicerad i bokform (1942) av McMillan, en bok som Brooks skrev och illustrerade.

Boken om Elmer Squee, och en ruta med Elmer på rimmad vers. ©McMillan
Boken om Elmer Squee, och en ruta med Elmer på rimmad vers. ©McMillan

Efter kriget började Dick Brooks arbeta på King Features Syndicate, och när han hörde att en serie skulle släppas av KFS föreslog han en civil Elmer Squee-serie, och King Features beslutade att ta sig an serien, som dock inte lyckades väl i försäljningen.

The Jackson Twins

Med tiden tillkom två tonårsflickor, tvillingar, som seriefigurer i Elmer Squee-serien. Dessa utvecklade sedan Brooks vidare till huvudfigurer i sin nästa serie, The Jackson Twins, som var en försäljningsframgång i nästan trettio år, publicerad från 27 november 1950 till 24 mars 1979. Serien fanns både som dagsstrippar och söndagssidor, och blev publicerad i såväl USA och Kanada som i Europa.

En dagsstripp med The Jackson Twins, från 18 december, 1962. ©McNaught
En dagsstripp med The Jackson Twins, från 18 december, 1962. ©McNaught

Seriens tvillingar var baserade på ett bekant tvillingpar i Gloucester, och han tecknade dem så att de liknade hans dotter Virginia som tonåring. Serien var en fortsättningsserie – snarare än en humorserie med ett skämt om dagen – och kunde handla om allt som tonåriga flickor intresserar sig för, som smink, kläder, musik och pojkar – inte helt olikt serien Acke (Archie). Brooks var dessutom assistent till Bob Montana på serien Archie.

Brooks med familj lämnade Westport, CT, och bodde sedan i Schweiz och på Bermuda. Allt han behövde var ett postkontor för att leverera serien till McNaught. Dottern Virginia var assistent de sista sex åren serien blev publicerad.

Konstnär

Efter The Jackson Twins hade Brooks en andra karriär som konstnär. Han blev välkänd som målare av historiska marinbilder på New Englands kust. Under de sista åren blev han impressionist.

En målning av Richard Brooks, med titeln "Steamboat Dock".
En målning av Richard Brooks, med titeln ”Steamboat Dock”. ©Brooks

Brooks dog 2002 i Connecticut.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 13, 1949 till nr 24, 1950.

Ett urval källor:
Mejlväxling med Virginia Brooks, dotter till Dick Brooks.
The Great Elmer Squee
Carol Lee Anderson: The New England Life of Cartoonist Bob Montana: Beyond the Archie Comic Strip
Ask Art
Don Markstein’s Toonopedia
Lambiek Comiclopedia
Strippers Guide
Virginia Brooks Art

Tillbaka till listan


Potterby och hertiginnan

Första strippen med Potterby och hertiginnan ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Första strippen med Potterby och hertiginnan ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Potterby och hertiginnan (Colonel Potterby and the Duchess) var från 1935 till 1963 den övre delen av söndagssidan med Blondie, d.v.s. en s.k. ”topper strip”, skapad av Chic Young. Serien, som oftast var pantomim (på samma sätt som Lille kungen och Hasse), debuterade den 27 januari 1935.

Huvudfigurerna i humorserien var dels Potterby, en kort, gammal och skallig man i frack och hög hatt, dels Hertiginnan, en medelålders dam i gammaldags klänning med pluffsiga överärmar och fedorahatt, en hatt som förr i tiden var symbol för lantlig överklass. Men istället för att vara högdragna och pompösa agerade de tämligen omoget och irrationellt.

Potterby var toffelhjälten, så betagen av hertiginnan att han ofta friade, men om än hon uppskattade uppvaktningen skulle hon aldrig ha tackat Ja. Serien blev inte nedlagd förrän 1963 och överlevde därmed alla andra ”topper”-strippar.

År 1950, när Harvey Comics började ge ut Blondie som egen serietidning, medverkade Colonel Potterby and the Duchess i varje nummer. Serien fortsatte sedan att vara en del av innehållet även efter att licensen blev överförd till King Comics 1966 och till Charlton Comics 1969. Den amerikanska serietidningen Blondie upphörd först 1976.

En söndagsstripp med Colonel Potterby and the Duchess från 25 september 1938. ©KFS
En söndagsstripp med Colonel Potterby and the Duchess från 25 september 1938. ©KFS
Chic Young

Murat Bernard ”Chic” Young (1901-73) var en amerikansk serietecknare som skapade den populära serien Blondie. Han var också yngre bror till Lyman Young, som tecknade serien Spud och Tim (Tim Tyler’s Luck) för King Features.

När Blondie debuterade den 8 september 1930, hade söndagsserien ännu ingen ”topper”. Men Young tecknade inom kort en kompletterande serie till söndagssidan, den golftokiga The Family Foursome, som varade i fyra och ett halvt år, från 21 september 1930 till 21 april 1935.

I början av 1935 började Young fylla ut topper-utrymmet med några skämtteckningar under titeln Side Show, men han bytte snart till Colonel Potterby and the Duchess. När Foursome-familjen sedan upphörde i april så tog Potterby-serien helt över den övre delen av söndagssidan.

Potterby och hertiginnan gick i serietidningen Karl-Alfred i alla nummer från nr 1, 1946 till nr 46, 1953, så när som på två nummer 1953, nr 21 och 46 (sista numret). Serien blev därefter publicerad i den svenska serietidningen Blondie 1954-57.

En stripp med Potterby och hertiginnan ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
En stripp med Potterby och hertiginnan ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
Comics Kingdom
Don Markstein’s Toonopedia

Tillbaka till listan


Prins Valiant

Första sidan med Prins Valiant ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Första sidan med Prins Valiant ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Prins Valiant (Prince Valiant in the Days of King Arthur) var en historisk tecknad serie som tilldrog sig under tiden för den legendariska Kung Arthur-myten, dvs. under 400-talet. Serien som var skapad av Hal Foster (1892-1982) var intelligent och välgjord, historiskt trovärdig och ibland humoristisk.

Motsvarande sida som ovan, i original. ©KFS
Motsvarande sida som ovan, i original. ©KFS
Motsvarande sida i seriealbumet Prins Valiant nr 9 från Semic. ©Bulls
Motsvarande sida i seriealbumet Prins Valiant nr 9 från Semic. ©Bulls

Serien gick i alla nummer av serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 46, 1953 (sista numret).

Ett uppslag med Prins Valiant ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett mittuppslag med Prins Valiant ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Prins Valiant i Karl-Alfred

Tillbaka till listan


Pär och Polly

Första sidan med Pär och Polly ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls
Första sidan med Pär och Polly ur Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Bulls

Pär och Polly (Polly and Her Pals) var en tecknad humorserie publicerad 1912-58. Serien var skapad av Cliff Sterrett assisterad av bl.a. Paul Fung och Vernon Greene. På svenska är serien även kallad Polly och Pär, Polly och polarna, Polly och hennes vänner, eller bara Polly.

Original till dagsstrippen Polly and Her Pals från 28 december 1936. ©KFS
Original till dagsstrippen Polly and Her Pals från 28 december 1936. ©KFS
Paul Fung

Paul Fung (1897–1944) var en amerikansk serietecknare mest känd för Dumb Dora, från början tecknad av Chic Young. Fung tecknade några kortlivade egna serier på 20-talet, men gick 1930 över till att teckna Dumb Dora efter att Young gått över till att teckna Blondie. Bil Dwyer tog över Dora 1932, men den upphörde 1936. Fung tecknade sedan serien igen i början av 40-talet som en del av en reklamkampanj för spannmål.

Fung arbetade också som assistent till andra serietecknare. Redan i början av 20-talet var han assistent till Billy DeBeck på Tjalle Tvärvigg (Barney Google and Snuffy Smith). Och under slutet av 30-talet var Fung assistent till Cliff Sterrett på Pär och Polly (Polly and Her Pals). Paul Fung var bara 47 år när han dog. Han var far till Paul Fung Jr. som tecknade Blondie i serietidningen Blondie i 40 år.

Serien gick i alla nummer av serietidningen Karl-Alfred från nr 1, 1946 till nr 46, 1953 (sista numret).

Ett uppslag med Pär och Polly ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett uppslag med Pär och Polly ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
Wikivisually
Wikipedia

Tillbaka till listan


Rip Kirby

Första stripparna av Rip Kirby inledde publiceringen i Karl-Alfred nr 34, 1946. ©Bulls
Första stripparna av Rip Kirby inledde publiceringen i Karl-Alfred nr 34, 1946. ©Bulls

Rip Kirby var en amerikansk tecknad serie skapad av Alex Raymond med en privatdetektiv i huvudrollen. Serien hade premiär 4 mars 1946 med manus av Ward Greene och teckningar av Raymond.

Första tre stripparna ur episoden The Chip Faraday Murder med Rip Kirby från 4-6 mars 1946. ©KFS
Första tre stripparna ur episoden The Chip Faraday Murder med Rip Kirby från 4-6 mars 1946. ©KFS

Fred Dickenson tog över som manusförfattare när Ward Greene dog i januari 1956, och John Prentice tog över som tecknare när Raymond omkom 1956. Prentice tecknade sedan serien (och skrev även manus från 80-talet) till 1999 då den upphörde.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 34, 1946 till nr 46, 1953.

Ett uppslag med Rip Kirby ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett uppslag med Rip Kirby ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Rip Kirby i Karl-Alfred

Tillbaka till listan


Spud och Tim

Första strippen med Spud och Tim ur Karl-Alfred nr 12, 1950. ©Bulls
Första strippen med Spud och Tim ur Karl-Alfred nr 12, 1950. ©Bulls

Spud och Tim (Tim Tyler’s Luck) var en av de äldsta äventyrsserierna, skapad av Lyman Young, äldre bror till Chic Young. Han lanserade dagsstrippen den 13 augusti 1928, som därefter blev publicerad i nästan 70 år.

Original till en dagsstripp av Tim Tyler’s Luck Från 27 september 1933, när Alex Raymond assisterade på serien. ©KFS
Original till en dagsstripp av Tim Tyler’s Luck Från 27 september 1933, när Alex Raymond assisterade på serien. ©KFS

Sonen Bob tog över på 50-talet och ritade serien till den 24 augusti 1996. En söndagsserie blev introducerad den 19 juli 1931.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 12, 1950 till nr 46, 1953 (sista numret).

En sida med Spud och Tim ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
En sida med Spud och Tim ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Tillbaka till listan


Steve Canyon

Första sidan med Steve Canyon ur Karl-Alfred nr 9, 1947. ©Field
Första sidan med Steve Canyon ur Karl-Alfred nr 9, 1947. ©Field

Steve Canyon var en amerikansk äventyrsserie skapad av Milton Caniff. Serien startade den 13 januari 1947, kort efter att Caniff slutade med sin tidigare serie, Terry och piraterna (Terry and the Pirates). Caniff var då så populär att inte mindre än 168 tidningar publicerade den nya serien redan vid premiären.

Söndagssidan Steve Canyon i original från 13 april, 1947. ©Field
Söndagssidan Steve Canyon i original från 13 april, 1947. ©Field

Steve Canyon var en äventyrare, ursprungligen veteran från andra världskriget, som drev sitt eget lufttransportföretag. Seriefiguren återvände till det amerikanska flygvapnet under Korea-kriget och stannade sedan kvar i militären. På senare år var han involverad i flygvapnets underrättelsetjänst. Den militära inriktningen av serien, med tydlig amerikansk politisk vinkling, gjorde att den endast blev sporadiskt publicerad i Sverige.

Steve Canyon var publicerad fram till 4 juni 1988, strax efter Caniff dog.

Dagsstrippar med Steve Canyon från 13-18 januari 1947. ©Field
Dagsstrippar med Steve Canyon från 13-18 januari 1947. ©Field
Milton Caniff

Milton Caniff (1907-88) var en amerikansk serietecknare känd för serierna Terry and the Pirates och Steve Canyon. Han hade skapat, skrivit och tecknat Terry and the Pirates. Och 1946, när Caniff ville ha upphovsrätt, hade serien gjort honom berömd. Men syndikatet Chicago Tribune hade rättigheterna till Terry and the Pirates. De ägde den.

Caniff, som ville ha full kreativ (och ekonomisk) kontroll, förhandlade med Field Enterprises om en ny serie på vilken han kunde behålla ägandet. Lösningen blev Steve Canyon med Field som försäljningsagent och King Features som ansvariga för marknadsföring och distribution.

1952 anställde Caniff serietecknaren Richard Waring ”Dick” Rockwell (brorson till den berömda illustratören Norman Rockwell) som assistent. Caniff skrev serien och tecknade huvudfigurerna, medan Rockwell skissade och tuschade sekundära figurer och bakgrunder. Rockwell blev kvar på serien tills Caniff dog den 3 maj 1988.

Caniff blev 1971 tilldelad utmärkelsen Reuben Award för Steve Canyon.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 39, 1947 till nr 11, 1950. Den har också varit publicerad i Agent X9, Seriemagasinet Special och Magnum Comics.

Ett urval källor:
Janne Lundström: Milton Caniff, Thud 23 (nr 1, 1974)
Wikipedia

Tillbaka till listan


Stålmormor

En stripp med Mormor ur Karl-Alfred nr 51, 1951. ©Bulls
En stripp med Mormor ur Karl-Alfred nr 51, 1951. ©Bulls

Stålmormor (Grandma) var en humorserie av Chas Kuhn. I de första fem-sex numren i Karl-Alfred hade serien titeln Mormor. Grandma började den 14 april 1947, distribuerad av Richardson Feature Service. Ett år senare övertog King Features distributionen från 28 juni 1948 till 28 juni 1969.

Söndagssidan började den 20 november, 1949. Serien var i färg med undantag av en ruta i mitten, avsedd för unga läsare att själva färglägga med kritor.

Serien skildrade humoristiska händelser i livet för en vänlig och rolig kvinna som var känd för sina vänner och grannar bara som mormor. Men några egna barn eller barnbarn förekom inte i serien.

Söndagssida med Grandma från 20 maj 1951. ©KFS
Söndagssida med Grandma från 20 maj 1951. ©KFS
Chas Kuhn

Charles Kuhn (1892–1989), som kallades Doc, var en serietecknare som är mest känd som skaparen av Grandma. Han signerade vanligtvis sina teckningar och serier Chas. Kuhn.

Kuhn studerade teckning vid Chicago Academy of Fine Arts (1913–14), där han blev undervisad av Frank King. Under första världskriget var Kuhn i flottan, och därefter skämttecknare ett par år för en tidning i Denver. Han övergick därefter till att teckna för ledarsidan i Indianapolis News de kommande 26 åren.

Kuhn var 55 år när han beslutade sig för att byta karriär. Han skapade Grandma, en serie där han hämtade inspiration från sin mor.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 51?, 1951 till nr 45, 1953 med undantag av nr 21, 1953. Om du känner till exakt i vilket nummer serien startade, är du välkommen att kommentera och meddela fakta.

Ett uppslag med Stålmormor ur Karl-Alfred nr 1, 1953. ©Bulls
Ett uppslag med Stålmormor ur Karl-Alfred nr 3, 1953. ©Bulls

Ett urval källor:
Charles Kuhn (Wikipedia)
Wikipedia

Tillbaka till listan


Tamerlan den grymme

Först a uppslaget med Tammerlan den grymme ur Karl-Alfred nr 40, 1953.
Första uppslaget med Tammerlan den grymme ur Karl-Alfred nr 40, 1953.

Tamerlan den grymme är en tecknad serie om Timur Lenk av Philip Cole.

Serien börjar med att det lilla landet Transoxanien blir invaderat av vilda tatarhorder, kalmuckerna, och bud går till Tamerlan i Samarkand om räddning. Tamerlan är besatt av en idé om att bli världserövrare, men han blir först tillfångatagen. Han lyckas dock fly, besegrar tartarerna i strid, och befriar Samarkand. Därefter lägger han stad för stad och hela länder under sig, med en här som växer sig allt större.

Timur Lenk, som på 1300-talet var en mycket framgångsrik och extremt brutal fältherre, är i litteraturen även känd som Tamburlaine och Tamerlan. Han skapade ett imperium som sträckte sig från Indien till Anatolien och innefattade hela Centralasien, Iran, Afghanistan, Pakistan delar av Indien och Kaukasus. Han hade också uppskattningsvis 17 till 20 miljoner liv på sitt samvete.

Philip Cole

Philip William Cole (1884-1964) var en brittisk konstnär och porträttmålare, landskapsmålare, akvarellmålare, etc. Som serietecknare arbetade han främst för Mercury Features på 50-talet och illustrerade serieadaptioner av Tusen och en natt, The Story of Gulnare of the Sea och Mr Midshipman Easy. Cole var också rektor vid Hastings School of Art.

Serien gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 40-46, 1953 (sista numret).

Ett urval källor:
Art UK
Lambiek Comiclopedia
Wikia La BD de Journal au Québec

Tillbaka till listan


Yarko

Första sidan med Yarko ingick i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Fox
Första sidan med Yarko ingick i Karl-Alfred nr 1, 1946. ©Fox

Yarko (Yarko the Great) var en tecknad serie skapad av den legendariska Will Eisner. Serien handlade om en begåvad scenmagiker som reste över hela världen, och i hemlighet också kunde utöva riktig magi. Med hjälp av sina enorma magiska krafter bekämpade han brottslighet och orättvisa, såväl som övernaturliga hot, vart han än åkte.

Yarko utförde magi med gester och trollformler (ibland uttalade baklänges) och han kunde projicera kraftfält, duplicera, ändra på former, skapa osynlighet, upplösa materia, utöva exorcism, telekineseri, levitation och allt annat som äventyren krävde. Men han hade en svaghet – han kunde inte använda sin magi om han inte kunde se. När hans ögon var täckta var han maktlös.

Yarko The Great dök först ut i Wonder Comics #2 (juni 1939) från Fox Publications. Wonder Comics ändrade titel till Wonderworld Comics från nummer #3, och Yarko medverkade i alla de kommande numren (till #33). Eisner skrev manus till de tre första episoderna och tecknade de två första själv. Manusförfattare som följde var bland andra Toni Blum, och tecknare som Bob Powell och Larry Antoinette. Joe Simon kunde vara både manusförfattare och tecknare, och ofta förekom pseudonymen Anthony Brooks. Serien medverkade också i ett par andra titlar.

Omslag till Wonder Comics #2 och Wonderworld Comics #3. ©Fox
Omslag till Wonder Comics #2 och Wonderworld Comics #3. ©Fox
Will Eisner

Will Eisner (1917-2005) var en amerikansk serietecknare, manusförfattare och entreprenör som är mest känd för serien The Spirit (1940-52).

Eisner fick börja arbeta redan i unga år men han studerade ett år på Art Students League i New York. År 1936 föreslog Bob Kane, en vän från high school som sedermera skulle bli berömd tecknare av Batman, att Eisner skulle försöka sälja tecknade serier till den nya serietidningen Wow, What a Magazine! Där träffade han redaktören för Wow, Jerry Iger, som köpte en äventyrsserie av Eisner. Och Eisner hade ytterligare ett par serier med i tidningen.

Wow kom ut i fyra nummer 1936. Efter det arbetade Eisner och Iger tillsammans för att producera och sälja originalserier till olika serietidningsförlag. De blev därmed en av de första tecknarstudior som arbetade på det sättet.

1939 fick Eisner i uppdrag att skapa serien Wonder Man (en Superman-kopia) för Fox, och Eisner & Iger Studio skrev och tecknade det första numret av Wonder Comics.

The Spirit

År 1940 sålde Eisner sin andel av tecknarstudion till Iger, som fortsatte som S.M. Iger Studio till och med 1955. Eisner skapade istället en serietidning som söndagsbilaga i dagspress, med The Spirit. Bilagan hade premiär 2 juni 1940 och fortsatte utkomma till och med 1952.

Förstasida och första uppslag med The Spirit från 30 juni 1940 ur en 16-smidig seriebilaga med tre olika serier. ©Register&Tribune
Förstasida och första uppslag med The Spirit från 30 juni 1940 ur en 16-smidig seriebilaga med tre olika serier. ©Register&Tribune

År 1978 populariserade Eisner termen ”grafisk roman” när han publicerade boken A Contract with God.

Yarko gick i serietidningen Karl-Alfred från nr 1-40, 1946. Serien gick dessförinnan i Veckans serier från nr 1, 1942 (första numret) till nr 29, 1943.

Ett urval källor:
Wonderworld Comics
Wonder Comics #1
Yarko The Great (Comic Book +)

Tillbaka till listan


Läs mer här:

Prins Valiant i Karl-Alfred
Mandrake i Karl-Alfred
Rip Kirby i Karl-Alfred
Agent X-9 i Karl-Alfred

Fler serietidningar och andra seriepublikationer

Ett urval källor:
Digital Comic Museum
Internet Archive
Newspaper Comic Strips
Karl-Alfreds julkalender, del 17
Strippers Guide
Seriesam
Seriewikin
Skipper Skræk
Jerry Bail’s ’The Who’s Who of American Comic Books’ site
Wikipedia

Tillbaka till toppen av sidan

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.