50 år med Fantomen har tidigare varit publicerad i Fantomen jubileumsalbum 1994.
Femtio år med Fantomen i form av julalbum. Serien är nästan tio år äldre, men i de populära julalbumen har vi kunnat följa Den vandrande vålnaden sedan 1944.
Albumen har ändrat utseende under åren. De tre första åren var formatet som störst, sedan har de i omgångar krympt, fram till 1974, då en en viss formatökning kan noteras. De äldsta känns riktigt rejäla att ta i, bläddra i och se på.
Omslagen
Logotypen på omslaget har också förändrats. I början stod namnet Fantomen med ordentligt tilltagna bokstäver, för att på 50-talet få en lite mer balanserad utformning. Det lustiga är att i de äldsta titlarna så är F:et i Fantomen nästan en och en halv decimeter högt medan de andra bokstäverna avtar ner i storlek till n:et på en halv decimeter.
Vad som dock inte minskat är albumens popularitet oavsett om de kallats Julalbum, Presentalbum eller Klassiska äventyr. Kontinuiteten har funnits.
Själva teckningarna på omslaget har också sin historia. Färgen på Fantomenfiguren har varierat kraftigt. Ibland ljus- eller mörkblå, violett eller blågrå. På omslaget till 1950 års julalbum drar färgen för en gångs skull åt författaren Lee Falks originaltanke, vadmalsgrått.
Omslagskreatörer
1951 års omslag visar en Fantomen i violett, den färg han fick i USA. Det omslaget gjordes av George Camitz, som också tecknade de övriga omslagen under första hälften av 50-talet.
Camitz arbetade även med omslag till serietidningen Fantomen och med andra av Serieförlagets titlar som Tarzan och Buffalo Bill.
Serieförlaget var Åhlén & Åkerlunds serietidningsutgivande del på 50-talet. Åhlén & Åkerlund var huvudman för julutgåvoma fram till 1973 då dotterbolaget Semic Press tog över. I praktiken var del bara fråga om en formell ändring av namnet på utgivaren – produktionen av julalbumen sköttes, och sköts forfarande av tidningen Fantomens redaktion.
L-T
Före George Camitz tid stod det L-T som signatur på en del omslag och även flera osignerade verkar ha samma upphovsman. En kvalificerad gissning på L streck T:s identitet är Lennart Ek, som de här åren arbetade med serierna Buffalo Bill och Dotty Virvelvind i Å&Å:s veckotidning Levande Livet.
Olle Dahllöf skrev en liten klargörare om L-T i DN den 27 november 2016:
- Omslagen på Fantomens julalbum brukar vara tecknade i Sverige, oftast av Rolf Gohs, och långt tillbaka av George Camitz och Göte Göransson. Riktigt tidigt, i slutet av 40-talet, var signaturen L-T verksam med bilderna. Vi har varit flera som trodde L-T stod för Lennart Ek, som då tecknade serier åt Åhlén & Åkerlund.
Ett av albumen var utställt på Lasse Åbergs Museum i Bålsta och frågetecknet rätades ut när en kvinnlig besökare utbrast:
”Den där har min far gjort”.
Lasse Åberg var uppmärksam och L-T visade sig vara förkortning för Liljeqvist, med förnamnet Werner.
Werner Liljeqvist illustrerade i Dagens Nyheter främst på 30-talet och mycket i den speciella söndagsbilagan. Åt Barnbiblioteket Saga gjorde han teckningar i Ivanhoe, De tre musketörerna och i En världsomsegling under havet.
Han var inte oäven som tecknare, hans omslag har tyngd.
Bäst är kanske det från 1948 där Fantomen klappar ner en svärdsbeväpnad haremsvakt.
Hans sista, från 1950, är lite väl idylliskt med Fantomen och två kvinnliga luftpirater på räddningsflotte, men det har vissa sensuella förtjänster.
George Camitz
Camitz bästa är nog omslaget till 1952 som känns mycket välkomponerat. Fantomen i förgrunden skyddar en tös mot spjutbeväpnade urinnevånare och över det hela svävar Röda Häxan med fyra armar.
Göte Göransson
Efter George Camitz kom trotjänaren Göte Göransson, Serieförlagets meste illustratör och omslagstecknare. Göransson tecknade Texas Jim i serietidningen Fantomen. Han gjorde 1956 års omslag.
Martin Guhl
1957 och 1958 gjorde tysken Martin Guhl två dramatiska omslag med gorilla respektive pirater.
Rolf Gohs
Sedan tog den definitive omslagstecknaren över. Rolf Gohs har gjort ett trettiotal omslag från 1959 till idag. Debuten var inte dålig, bilden visar en tiger som kastar sig fram mot Den vandrande vålnaden. Den har schvung och liv.
Ett av de allra bästa omslagen från senare år pryder 1984 års utgåva. Den visar sjörövare som gräver ner en skatt, dödskallegrottan och ett stort Fantomenansikte i halvskugga. På omslaget står dock inte 1984 som utgivningsår utan 1985. År 1965 fick julalbumen nästkommande år angivet på utsidan i stället för tryckåret.
Serietecknare
Ray Moore
Beträffande innehållet, så är den dominerande tecknaren de tidiga åren Ray Moore, den förste Fantomen-tecknaren. 1944 kom episoden med Pilringen, en historia om ett gangsterband lett av kvinnor (som för övrigt finns att läsa i faksimil i 1994 års jubileumsalbum). Det är för ovanlighetens skull ett dagsstrippsäventyr, från 1939, som färglagts. Det ger många fina bilder och en förtätad dramatisk stämning med fint tempo. En värdig inledning. Även 1949 års album är uppbyggt av dagsstrippar. Äventyret handlar om en baron Danton som rövar bort Diana.
Annars innehåller julalbumen som sig bör söndagssidor. Välkomponerade helheter avsedda för publicering i färg. Söndagsserien kom först våren 1939 i USA och den äldsta episoden, kallad Djungelligan, publicerades i 1951 års album. Några yngre äventyr kom före, som Den falske Fantomen (jul 1946) och Luftpiratemas återkomst (jul 1950).
Vi möter i söndagsserien en mellankrigsvärld, vars karta fortfarande har vita fläckar. Bengali ligger åt Indien till. Det brittiska imperiet är i högsta grad närvarande. Maharadjorna finns i bergen och kannibalerna i djungeln. Llongo- och Wambesistammama ryker ihop då och då. Dödskallegrottans vandrande vålnad och hans bandarer försöker hålla tummen i ögat på de orättfärdiga.
Ray Moore är en mästerlig skildrare av denna suddiga värld där allt kunde hända. Hans storhetstid går fram till 1942 då han på grund av kriget släppte tecknandet. Moore kommer tillbaks temporärt efter kriget, men hans arbete håller då inte alls samma klass. Fram till 1951 innehåller julalbumen huvudsakligen Moores tidiga reslige, spänstige Fantomen, därefter, under 50-talet och fram till 1961 förekommer hans sena, tyngre gestaltning, ofta tuschad av Wilson McCoy.
Senast vi mött Fantomen i Ray Moores tappning är 1974, till albumens trettioårsjubileum. Som högtidsbonus ingår där Eldgudinnan, den tredje söndagsepisoden från 1940.
Wilson McCoy
Den som avlöste Ray Moore som huvudtecknare var assistenten Wilson McCoy. Han tog över i äventyret Det hemlighetsfulla slottet som ingår i julalbumet 1947. Här, och i nästa album som innehåller Den dolda staden, beskyddar Fantomen upptäckarsystrarna Marshall, Lana och Greta.
I den svenska albumutgivningen blir McCoy stabil tecknare vid mitten av 50-talet och med smärre avbrott för Moore-avsnitt förekommer McCoys äventyr fram till 1967. Sedan återkommer han under tre år i mitten av 80-talet då julutgåvan kallades Klassiska äventyr. Det är McCoys version som blir klassisk och de flesta episoderna, som Silkessnaran och Apguden, har gått i tidigare album.
McCoys stil är lite stelare och mindre sensuell än Moores, men han har en enkelhet och tydlighet som gör honom till en utmärkt serieberättare. Han tecknar Fantomen fram till 1961 och världen som denne verkar i har inte förändrats så mycket, bilarna har blivit modernare och Djungelpatrullen har skapats, men grundtonen av mystik och farlig vildmark finns kvar.
Sy Barry
Efter julalbumet som gavs ut 1967 och innehåller Djungelmysteriet, en dagsstrippsepisod av Wilson McCoy, följer några års instabilitet och kvalitetssänkning. 1968 års album innehåller en amerikansk serietidningshistoria av Bill Lignante. Lignante gjorde en och en halv söndagsepisod vid växlingen mellan McCoy och Sy Barry.
I albumet från 1969 finns inte mindre än fyra serietidningsepisoder av Bill Lignante. De håller ingen högre standard. Året efter beslår innehållet av två episoder från det italienska förlaget Fratelli Spada, det definitiva lågvattenmärket i albumutgivningen.
I och med det album som ges ut 1971 – som det står 1972 på – tar Sy Barry definitivt över (en av hans söndagshistorier var med redan 1968). Sy Barry, yngre bror till Blixt Gordon-tecknaren Dan Barry och dennes assistent, från sent 40-tal, blev från 1961 och 62 huvudtecknare av Fantomens dags- respektive söndagsserie. Fortfarande efter drygt 30 år har han ansvaret för dessa.
Sy Barrys Fantomen har fyllt de flesta julutgåvorna de senaste 20 åren, för det mesta i söndagsvarianten. Hans Fantomen ser mera ut som en övermänniska än föregångarnas, han är rejält och dominant tilltagen. Sy Barry är en skicklig tecknare, hans bifigurer är utpräglade och djuren livaktiga.
Förändringar
Fantomens roller och hans värld förändras dock kraftigt under Barrys tid. Vår globs vita fläckar har blivit mycket små, och Bengali har blivit placerad i Afrika. Fantomen har fått svårt att vara mystisk i en allt mindre hemlighetsfull djungel. I söndagsäventyren har Lee Falk plockat in rymdvarelser, grottmänniskor och dinosaurier, dvärgfolk och amasoner. Utflykter i historien och berättelser om de äldre fantomerna förekommer.
Dödskallegrottan är fylld av skatter som Alexanders diamantbägare, kung Arthurs svärd och Homeros lyra. På ön Eden håller djuren frid, och på guldstranden Keela-Wee firar djungelstammarna bröllop. Själv har Fantomen gift sig med sin Diana Palmer och fått tvillingar. I sanning långt från 30-talets vandrande vålnad.
Världen har ändrats och Fantomen med den, men serien går ändå att läsa. Lee Falks Fantomen har kvar sitt underhållningsvärde.
Olle Dahllöf
Artikeln har tidigare varit publicerad i Fantomen jubileumsalbum 1994. ©Semic
Läs mer här
- Fantomen (The Phantom)
- Lee Falk
- Ray Moore
- Wilson McCoy
- Sy Barry
- Varför hette Fantomen Dragos?
- Jimmy Wells var Fantomens alter ego
- Vilken färg har Fantomen på trikån?
- Sy Barry tuschade Fantomen
- Fantomen julalbum
- Fantomen nr 1, 1950
- Harvey Hits med Fantomen
- Den förste Fantomen
- Stora jubileumsboken
- Stora Fantomen-boken
- Betapocket 1993 Fantomen
- En odödlig legend – Fantomen 1936-1996
- Wilson McCoy, de opublicerade äventyren (1999)
Ett urval källor:
Old Sunday Comics
