Och serietidningar
Äldre tryckteknik blir lätt bortglömt när det blir ersatt av ny teknik. När jag var liten var det ett fascinerande prickmönster (s.k. ”benday dots”) i serietidningar, och i söndagsserier som gick i veckotidningar. Med endast fyra tryckfärger, blått (cyan), rött (magenta), gult och svart skapade det färgtryck i söndagsserier och serietidningar med alla möjliga färger.
Prickmönster var även något Roy Lichtenstein återskapade i sina målningar med s.k. popkonst, men dessförinnan var det framförallt en kreativ tryckteknik.
Hal Foster, berättade 1971 att: ”männen som arbetade med Ben Day-processen var konstnärer – de kunde verkligen få till färgerna.” Det var Ben Day-männen som 1931 gjorde färgseparationerna för söndagsserien Tarzan, tecknad av Foster för United Features Syndicate. Och samma process för färgläggning, använd sedan 1890-talet, kom fortsatt att användas i åtminstone ännu ett halvtannat decennium.
Ben Day-processen
Ben Day-processen var en uppfinning av Benjamin Henry Day, Jr. (1838–1916) som kom att bli en primär metod i närmare ett sekel för att lägga till skuggning vid boktryck.
Processen blev patenterad 1878, och var ett mönster av prickar, linjer etc. som lades till under tryckprocessen. Det var ett specialiserat arbete som krävde omfattande utbildning.
År 1900 användes skuggning med Ben Day konsekvent i boktryck för både svartvitt och färgtryck, för såväl illustrationer som reklam.
Idag tänker vi på Benday-prickar som vanliga runda prickar i ett matematiskt exakt mönster, men i sin tidiga fas var de avsedda att se ut som handritade punkter.
För att trycka en söndagsserie måste först den ursprungliga streckteckningen reduceras fotografiskt till rätt storlek. Originalet till en söndagssida kunde variera beroende på serietecknare, men alla blev reducerade till den sedvanliga storleken för dagspress i storformat (Broadsheet, c:a 34×46 cm).
Fyrfärgstryck
Från kameraunderlaget tillkom fyra tryckplåtar, en för de svarta konturerna, och en vardera för de tre kompletterande färgerna, gul, röd och blå (som negativ).
Den svartvita streckteckningen blev skickad till den ursprungliga tecknaren eller syndikatet som färgguide. En del serietecknare valde att färglägga själva, men det fanns också färgläggare anlitade av seriesyndikatet.
Resultatet blev färgguider i samma storlek som det slutliga trycket. En fotostatmaskin eller fotokopieringskamera kunde producera den korrekturkopia som användes för färgguiden.
Provtrycket blev sedan målad med vattenfärger. Seriefärgerna var begränsade till kombinationer av primärfärgerna och en eller två nyanser av varje (mer livfulla flytande vattenfärger blev tillgängliga 1934). Speciella avvikande färganvisningar blev noterade direkt på färgguiden.
Instruktioner till färgläggaren (”Mycket ljus nyans på väggar”) skrivna direkt på originalet till denna söndagssida med Buster Brown från 1923.
Innan tryckning blev plåten förberedd genom att avskärma områden som inte krävde färgtryck. Ett tunt, gulfärgat vattenlösligt gummi (”gamboge”) blev målat över tryckplåten, och fick sedan torka. Det fungerade som en mask för att skydda tryckplåten från oavsiktligt tryck.
Ben Day-mannen använde färgguiden för att bestämma vilka kombinationer av mönster som krävdes för att skapa den önskade färgen.
Om till exempel en ljusorange färg behövdes, krävde det en heltäckande gul och en nyans av rött. På tryckplåten för rött (magenta) målade han, med gamboge (med hjälp av streckteckningen), över alla områden som inte använde rött.
Med andra ord skulle alla områden med rött tryck lämnas orört, och alla områden som inte använde rött täckas över. De gula och blå tryckplåtarna blev matchade på motsvarande sätt.
Prickmönster
Det fanns cirka 200 Ben Day-mönster, präglade på celluloidfilm. Filmen blev insatt i en ram och placerad över tryckplåten, och sedan infärgad med ett syrabeständigt bläck. Appliceringen på tryckplåten av den färgade, nedåtvända sidan av filmen, var ett arbete som krävde en fast men lätt hand.
Ramen som höll tryckfilmen på plats, var utrustad med små justerbara hjul som tillät filmramen att flyttas för att göra prickmönstret tyngre eller tjockare. Mönstret i ett område kunde på så sätt skapa en mörkare nyans.
Enfärgade ytor blev målade direkt på tryckplåten med syrafast bläck. Begränsningarna i tryckprocess för tidningspapper, gjorde dock att max två enfärgade områden skulle tryckas ovanpå varandra.
Ben Day-mannen hade som uppgift att med stadig hand ”färga innanför linjerna” vid applicering av gambog. Han måste veta vilka nyanser som skulle ge önskad färg. Och han måste undvika att prickarna skapade oönskat (moiré) mönster i tryck.
När tryckplåtarna var klara att etsas tvättades gambogen bort med vatten och linjebilden togs bort. Bläcket i Ben Day-mönstret brändes in i tryckplåten. Ett färgkorrektur blev sedan skickad till redaktören på seriesyndikatet för godkännande.
De flesta söndagsserier från perioden använde standardprickmönser.
©Metropolitan Newspaper Service
Exemplet Tarzan
Söndagssidorna med Tarzan använder inte bara enkla tillämpningar av prickmönster, utan dessutom manipulationer av skuggfilmen samt ett eget prickmönster i det gula området.
På utdraget intill är det tydligt att tryckplåtarna för rött och gult blivit förväxlade av misstag, vilket resulterade i ett rött ljus från ficklampan (och ett rött höftskynke på Tarzan). I varje serieruta på sidan går det att se det prickmönster som var tänkt att vara det gula trycket.
En lärobok, How to Create Cartoons (1941) av Frank F. Greene, innehåller en beskrivning av de tre mest använda mönstren i Ben Day-processen vid den tiden.
World Color Printing och Eastern Color hade egna fotogravyravdelningar som utförde arbetet. Och Strauss Color Engraving gjorde fotogravering för King Features, åtminstone på Prince Valiant. Koppel Photo Engraving Co. Gjorde färgseparation för Chicago Tribune på Dick Tracy, och för Harvey Publishing och Fawcett Comics.
Sedan tryckplåtarna blivit graverade och godkände använde matrisavdelningen dem för att gjuta pappersmallar (kallade ”stereotypmatriser” eller ”mattor”). Mattorna var avtryck av originalsidan som blivit pressad in i ett fuktigt papier-maché-liknande material för att göra en form.
När formen torkat var de lätta, flexibla och mycket billigare att skicka ut än en zinkplatta i full storlek. Seriesyndikatet levererade dessa stereotypa mattor av originaltryck och färgseparationer till tidningarna. Fyra mattor utgjorde en färgsida: en för linjeteckningen (svart) och en för var och en av processfärgerna.
Tidningarna lade varje matta i en ”gjutlåda” och hällde varm metall i formen för att skapa en böjd stereotyp platta för tryckning på sina egna roterande pressar.
Externa färgläggare
De fyra tryckfärgerna som blandar sig för att tillsammans med det vita papperet skapa olika färger. Blå (Cyan), röd (Magenta), gul (Yellow) och svart, förkortat CMYK (med K för ‘Key’, nyckelfärgen svart).
Alla tidningar hade inte fyrfärgspress på 1920- och 30-talen. De anlitade istället företag som World Colour Printing och Eastern Colour Printing, som tog emot mattorna och tryckte deras söndagsbilagor.
Vissa seriesyndikat hade egna tryckpressar, eller arbetade med externa tryckerier, för att tillhandahålla färgsektioner med den lokala tidningens logoptyp överst. I många fall skötte färgtryckeriet även arbetet med att göra färgseparationerna. Tidningsserier var ”big business” på 30-talet.
”Benday” blev med tiden en generisk benämning för mekaniskt applicerade prickmönster. Andra produkter tillkom från tidigt 1900-tal till 50-talet och senare, som konkurrerade med att Ben Day-processen. Bourges, Craftint, Fluorographic, Kromolite, Contak med flera var alternativ som gjorde att serietecknaren kunde ha mer kontroll över skuggningen av sina teckningar.
Tarzan-färgerna från 40-talet liknar det som förmodligen var en Craftint-produkt. Men Ben Day var standarden för direkt-till-plåt-tryck i nästan 100 år, inte minst inom serietidningsområdet.
Ben Day-männen var föregångare till dagens digitala färgläggning. Nuförtiden kan serietecknaren lägga till färg i datorn och styra effekterna digitalt med ett mycket bredare färgspektrum än vad som någonsin varit möjligt i söndagsserierna.
Läs mer: Färgtryck i söndagsserier
- Redigering i serietidningar
- Bortredigering av strippar
- Dagsstrippens förminskning
- Redigering av söndagsserier
- Fullstor helsida och tabloid
- Söndagsseriens förminskning
Ett urval källor:
Cmyk (Wikipedia)
The Print Guide
Recoverings
Wikipedia