Jules Feiffer

Jules Feiffer är en amerikansk serietecknare, politisk tecknare, dramatiker och barnboksförfattare. Som serietecknare berörde han sofistikerade, mer självbiografiska vuxenorienterade teman, som inte annars förekom i tecknade serier. Han har även skrivit fackböcker om serier.

Beräknad läsningstid: 20 minuter

Ett urval källor

En av serierna ur boken Sick Sick Sick (1958). ©Feiffer
En av serierna ur boken Sick Sick Sick (1958). ©Feiffer

    Jules Ralph Feiffer (f. 1929) betraktas allmänt som en av de mest kända och betydelsefulla amerikanska satirikerna under 1900-talet. Han vann Pulitzerpriset 1986 som ledande redaktionell tecknare, och 2004 blev han invald i Comic Book Hall of Fame.

    Feiffer har sedan 1946 arbetat som manusförfattare, filmskapare, författare av böcker för såväl vuxna som barn, illustratör och teckningslärare. Han skrev den animerade kortfilmen Munro, som vann en Oscar för bästa animerade kortfilm 1961.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Tidiga år

    Feiffer studerade teckning på Art Students League i New York, och han tog examen från High School 1947. När han var 17 fick han jobb som assistent hos serietecknaren Will Eisner. Där arbetade han sig upp från allt-i-allo till att hjälpte till med att skriva och illustrera serier, inklusive The Spirit (1940-52). Ett av hans första uppdrag var att signera The Spirit med Will Eisners signatur, vilket Feiffer kunde göra bättre än Eisner själv.

    1947 gick Feiffer också på Pratt Institute under ett år för att förbättra sin teckningsstil.

    Tillbaka till toppen av sidan


    The Spirit

    En gång konfronterade han Eisner om den sjunkande kvaliteten i The Spirit. Eisner utmanade honom att skriva en egen berättelse till Spirit. Feiffer skrev Ten Minutes, som följer en rånare, Freddy, och hans misslyckade försök att råna en butik.

    Den inledande sidan ur The Spirit Section från  den 11 september 1949. ©Register&Tribune
    Den inledande sidan ur The Spirit Section,från den 11 september 1949. ©Register&Tribune

    I början får läsarna veta att berättelsen om de sista tio minuterna av Freddys liv tar ”tio minuter att läsa”. Under berättelsen räknar en klocka överst på de följande sidorna ner de återstående minuterna. När Eisner läste manuset blev han så imponerad att berättelsen faktiskt blev publicerad i seriebilagan för dagspress, The Spirit Section, den 11 september 1949.

    Eisner var särskilt imponerad över Feiffers förmåga att skriva en naturlig dialog. Han lät därför honom därefter skriva nästan alla kommande avsnitt. Feiffer skulle göra det tills The Spirit blev avslutad den 5 oktober 1952.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Clifford

    Dessutom skapade Feiffer en egen humorserie, Clifford (1949-51) som extra inslag i The Spirit Section. Serien debuterade i serietidningen Kewpies (våren 1949), en engångare från Will Eisner Publication.

    Omslag och ett uppslag med Clifford. ©Feiffer
    Omslag till Kewpies och ett uppslag med Clifford. ©Feiffer

    Clifford blev inte särskilt populär men det är värt att notera att den debuterade ett helt år innan Charles M Schulz skapade Snobben (Peanuts, 1950-2000), med vilken den delar vissa likheter.

    När Feiffer var inkallad i armén 1951-53, fortsatte han att skriva nya avsnitt av The Spirit. Manusen skickade han sedan till seriens dåvarande tecknare Wallace Wood. Han tjänstgjorde vid signaltrupperna i New Jersey, men blev inte skickad ut i krig.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Munro

    I armén var han tvungen att lyda order, och kände sig behandlad som ett barn. Han skrev då på lediga stunder en satirisk berättelse för barn, Munro. Den handlar om en fyraårig pojke som av misstag blir inkallad i armén.

    Munro är ett fyraårigt barn som blir inkallad i armén, och där träffar på bland annat en sergeant som talar i kod. ©Feiffer
    Munro är ett fyraårigt barn som blir inkallad i armén, och där träffar på bland annat en sergeant som talar i kod. ©Feiffer

    Munro utkom i tryck först flera år senare (1957) efter att Feiffer gjort sig ett namn. År 1962 blev berättelsen adapterad till en kortfilm av Gene Deitch, som vann Oscar för bästa animerade kortfilm.

    Munro blev även en animerad Oscarsbelönad kortfilm.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Animerad film

    The Spirit hade upphört när Feiffer återvände till det civila livet. Han tog då en mängd olika jobb innan han blev manusförfattare för United Productions of America (UPA). Där skrev han manus för animerade kortfilmer som Mr. Magoo och för animationsstudion Terrytoons (Mighty Mouse, Heckle & Jeckle).

    På Terrytoons träffade han Gene Deitch, för vilken han skrev manus för animerade kortfilmer om Tom Terrific. Arbetet med UPA:s enkla, effektiva filmer fick honom att inse att du inte nödvändigtvis behöver ha bra teckningar för att berätta fantastiska historier.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Sick Sick Sick

    Han blev anställd som tecknare på The Village Voice från 1956. Där producerade han en tecknad serie som blev publicerad varje vecka fram till 1997. Feiffer tecknade sin serie från början utan lön. Det var först 1962 han fick betalt för sitt arbete, av Playboy, vilket fick Village Voice att också avlöna honom. Han tecknade serien i 42 år. Den hade först titeln Sick Sick Sick, sedan Feiffer’s Fables och slutligen helt enkelt bara Feiffer.

    En typisk stripp av Jules Feiffer (1958). ©Feiffer
    En tidstypisk stripp av Jules Feiffer (1958). ©Feiffer

    Hans teckningar blev syndikerade 1959 av Publishers-Hall Syndicate och senare av Universal Press. De förekom sedan regelbundet i tidningar världen över. Bland dem fanns Los Angeles Times, London Observer, Esquire, Life, Saturday Evening Post, The New Yorker och Playboy.

    En stripp från baksidan av Jules Feiffer’s America: From Eisenhower to Reagan (1982). ©Feiffer
    En stripp ur samlingsvolymen Jules Feiffer’s America: From Eisenhower to Reagan (1982). ©Feiffer

    Tidningen Playboy publicerade serien med Bernard och Huey under titeln Bernard Mergendeiler (som senare blev superhjälten Hostileman). Feiffers seriefigur kan för övrigt ha inspirerat Woody Allen till hans roller i sina filmer.

    Hostileman hade sex införanden i Playboy mellan 1964 och 1969. Bernard Mergendeiler, som vanligen är oförmögen att uttrycka sina behov eller ilska, blir en superhjälte. Genom att säga ”Hurt” (som en parodi på kapten Marvel som säger det magiska ordet ”Shazam”) förvandlas han till sin hemliga identitet Hostileman. Som superhjälte kan han få överhanden över sin motståndare, vanligen sin flickvän eller mamman.

    Bernard Mergendeiler förvandlas han till sin hemliga identitet Hostileman genom att säga ”Hurt”. ©Feiffer
    Bernard Mergendeiler förvandlas han till sin hemliga identitet Hostileman genom att säga ”Hurt”. ©Feiffer

    Tillbaka till toppen av sidan


    Handling

    Den unge Feiffer var en frustrerad tecknare som gick i terapi i åratal. Många av hans serier är framdrivna ur ilska och beslutsamhet att diskutera ämnen som uppfattas som tabu. Det inkluderar hans egna personliga bekymmer.

    Serien Feiffer skapade var annorlunda, och den saknade vanligen återkommande seriefigurer. De flesta episoder presenterade normala människor som pratade om igenkännliga vardagliga problem.

    Av få återkommande seriefigurer är den mest minnesvärda enskilda figuren ”Dansaren”, en namnlös kvinnlig ballerina i trikå.

    Jules Feiffer använde ofta sin ballerina för att markera de nya årstiderna. ©Feiffer
    Jules Feiffer använde ofta sin ballerina för att markera de nya årstiderna. ©Feiffer

    Minnesvärd är också duon med den korkade kvinnokarlen Huey som ofta diskuterar sex och relationer med den blyge Bernard. Bernard och Huey blev senare porträtterade som medelålders män i Playboy, nu än mindre lyckade när det kommer till kontakter med kvinnor.

    Bernard och Huey. ©Feiffer

    Feiffer gjorde också ett manus för teater, som trettio år senare blev filmen Bernard and Huey (2017), som dock inte fick alltför lysande recensioner.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Minisatirer

    Feiffers teckningar var vanligen minisatirer, där hans seriefigurer öppet diskuterade ämnen som inte annars blev ventilerade offentligt. Det kunde röra sig om sex, kön, äktenskap och familjeproblem, våld, politik och aktuella händelser, depression och existentiell ångest. Med andra ord tankar som vanliga människor har.

    Politik var inte sällan ett ämne för Feiffer, inte minst när Nixon var president. Denna stripp var från 29 augusti 1971. ©Feiffer
    Politik var inte sällan ett ämne för Feiffer, inte minst när Nixon var president. Denna stripp var från 29 augusti 1971. ©Feiffer

    Seriefigurerna pratade om riktiga känslor som kärlek, lust, rädsla, tvivel, ilska, sorg och förtvivlan. De diskuterar ofta dessa känslor eller tänker dem i monologer.

    För att förmedla sina budskap hade Feiffer medvetet enkla teckningar och layouter. En typisk serie hade ofta sex till åtta serierutor, utan ram, som kunde variera i storlek och form. Alla bakgrunder var minimala. Text förekom inte i pratbubblor utan flöt bara omkring ovanför seriefigurernas huvuden.

    I sin strävan efter spontanitet tecknade han med tusch direkt på papperet. Det var annars normalt för serietecknare att dessförinnan skissa i blyerts. Han använde också fotokopiator för att storleksförändra och anpassa teckningarna till layouten.

    Feiffer passade det fritänkande och revolutionära 60- och 70-talet och han fick många unga läsare. Han nådde en bred publik, eftersom han uttryckte vad många ofta tänkte och kände, men inte vågade säga högt.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Barnboksförfattare

    År 1961 illustrerade Feiffer en barnbok, Milos fantastiska tullhus. Främst bidrog han till boken för att han var rumskompis med författaren Norton Juster. Juster började bara skriva för skojs skull, medan Feiffer skapade bilderna. Boken blev en oväntad bästsäljare och översatt till många språk.

    1993 började han skriva och illustrera böcker för yngre läsare, varav flera belönats med priser. Hans barnböcker inkluderar The Man in the Ceiling (1993), A Barrel of Laughs, a Vale of Tears (1995), Meanwhile (1997), I Lost My Bear (1998) och Bark, George (1999).

    Jules Feiffer är också en prisbelönt barnboksförfattare. ©Feiffer
    Jules Feiffer är också en prisbelönt barnboksförfattare. ©Feiffer
    • En av hans mest minnesvärda barnböcker är The Man in the Ceiling. Historien handlar om en pojke som vill bli författare, men blir avskräckt av sin far och känslor av tvivel
    • I A Barrel of Laughs, a Vale of Tears finner Prins Roger på sin vandring några äventyr, många vänner, en jungfru eller två i nöd (inte!), och till slut sig själv
    • Meanwhile berättar om en pojke som hela tiden försöker komma undan sysslor. Han förändrar historien genom att hoppa från en ruta till en annan via textplattan ”Under tiden…”
    • I Lost My Bear: När favoritleksaken är borta, och ingen hjälper henne får hon bli sin egen detektiv, och vad upptäcker hon då?
    • Bilderboken Bark George handlar om en valp som inte låter som en valp borde göra, trots modertikens ansträngningar

    Tillbaka till toppen av sidan


    Dramatiker

    Feiffer började skriva för teater och film 1961, med pjäser som Krypande Arnold (Crawling Arnold, 1961). En annan pjäs var Smärre mord, små små mord, små små mord av kärlek (Little Murders, 1967). Och andra pjäser var Feiffer’s People (1969) och Knock Knock (1976).

    Små, små, mord (Little Murders) blev filmatiserad (1971) som en svart komedifilm regisserad av Alan Arkin med Elliott Gould och Marcia Rodd i huvudrollerna.

    Små, små, mord (Little Murders) blev filmatiserad (1971) som en svart komedifilm regisserad av Alan Arkin med Elliott Gould och Marcia Rodd i huvudrollerna. ©20th-Century-Fox

    • Little Murders (1967) är en udda pjäs om en kvinna som blir kär i en asocial och passiv man. Han är så passiv att han är likgiltig mot smärta. Men kvinnans familj visar sig vara ännu mer excentrisk…
    • Feiffer’s People (1969) är en pjäs bestående av 32 humoristiska karaktärer baserade på seriefigurer och situationer från hans serier. De flesta är människor som försöker hitta sin plats i livet, bara för att få veta att ingen annan bryr sig
    • Knock Knock (1976) utspelar sig i en timmerstuga. Där har en före detta börsmäklare bott tillsammans med romantisk arbetslös musiker i åratal. Deras värld vänds upp och ner när Jeanne d’Arc besöker dem. Hon försöker hjälpa dem att ompröva sina liv innan det är dags för himlafärden

    Tillbaka till toppen av sidan


    Filmmanus

    Feiffers mest kända filmmanus är Köttets lust (Carnal Knowledge, 1971), regisserad av Mike Nichols. I rollerna syns särskilt Jack Nicholson, Art Garfunkel, Candice Bergen och Ann-Margret.

    Han skrev även manus för Karl-Alfred (Popeye, the movie, 1980), regisserad av Robert Altman. Filmen blev inspelad på Malta, med Robin Williams som Karl-Alfred (Popeye) och Shelley Duvall som Olivia (Olive Oil).

    Filmaffischer från filmer med filmmanus av Feiffer. ©AVCO/Paramount
    Filmaffischer från filmer med filmmanus av Feiffer. ©AVCO/Paramount

    Tillbaka till toppen av sidan


    Senare år

    År 1997 lämnade Feiffer The Village Voice efter en lönekonflikt. Istället skapade han sin tecknade serie för New York Times, som där blev publicerad på ledarsidan varje månad till 18 juni, 2000.

    Förutom att vara tecknare och författare har Jules Feiffer även medverkat som lärare på Stony Brook Southampton, New York. Han verkade inom utbildningen till konstnärlig magisterexamen, Master of Fine Arts (MFA).

    I april 2008 återvände Feiffer till Village Voice med en helsida i färg. Han hade då också fått den lön han bad om.

    En sida ur The Village Voice (2008) efter nomineringen av Obama som presidentkandidat. ©Feiffer
    Teckning på en sida ur The Village Voice (2008) efter nomineringen av Obama som presidentkandidat. ©Feiffer

    Tillbaka till toppen av sidan


    Publicering

    Feiffer har skrivit mer än 35 böcker, pjäser och filmmanus.

    Passionella, som ingick i samlingsvolymen Passionella and Other Stories (1957), är en grafisk berättelse som är en variant på historien om Askungen (Cinderella).

    Passionella är som grafisk berättelse en variant på historien om Askungen (Cinderella), som ingick i samlingsvolymen Passionella and Other Stories (1957).
    Ella i Passionella blir, liksom Askungen, förvandlad till en attraktiv kvinna. ©Feiffer
    Ella i Passionella blir, liksom Askungen, förvandlad till en attraktiv kvinna. ©Feiffer

    Passionella var ursprungligen publicerad i Pageant. Utöver den berättelsen ingick ytterligare tre i Passionella and Other Stories:

    • Monro, om den fyraårige pojken som blev inkallad i armén
    • Georgs måne (George’s Moon), om George som befinner sig på månen utan att veta varför
    • Bom! (Boom!), om kapprustningen i världen. Berättelsen förekom först i The Village Voice

    Hans första av många satiriska böcker, Knas, knas, knas: hur man förlorar vänner och inflytande (Sick Sick Sick: A Guide to Non-Confident Living, 1958), blev en bästsäljare. Boken återpublicerade serier från 50-talet, och han följde upp med andra samlingsvolymer, som Pojke, flicka (Boy, girl, boy, girl, 1961).

    Ett uppslag ur Pojke, flicka (1962). ©Feiffer
    Ett uppslag ur Pojke, flicka (1962). ©Feiffer

    Andra samlingsvolymer var:

    • Feiffer’s Album (1963)
    • The Unexpurgated Memoirs of Bernard Mergendeiler (1965)
    • Jules Feiffer’s America: From Eisenhower to Reagan (1982)
    • Marriage Is an Invasion of Privacy (1984)
    • Feiffer’s Children (1986)
    Samlingsvolymer med serier av Jules Feiffer. ©Collins/RandomHouse/Knopf/Andrews,McMeel&Parker
    Samlingsvolymer med serier av Jules Feiffer. ©Collins/RandomHouse/Knopf/Andrews,McMeel&Parker

    Hans första roman, Harry, svår på fruntimmer (Harry, the Rat With Women, 1963), handlar om en narcissistisk man som är för självcentrerad för att ha uppmärksamma andra.

    Omslag till romanen Harry, svår på fruntimmer (1965). ©Bonniers

    Omslag till romanen Harry, svår på fruntimmer (1965). ©Bonniers

    Tillbaka till toppen av sidan


    Facklitteratur

    Han skrev The Great Comic Book Heroes (1965), sannolikt den allra första boken om tecknade superhjältar från The Golden Age of Comic Books, och deras skapare. Feiffer ger sin personlig upplevelse av mediet, från 1937 till början av 50-talet. Han skriver om olika serier och vad de betytt för honom.

    Omslag till The Great Comic Book Heroes
    Omslag till The Great Comic Book Heroes. ©The Dial Press

    Boken gav ett historiskt sammanhang och en konstnärlig analys. Som en kommentar till kritiken på 50-talet mot tecknade serier, skrev Feiffer (min översättning): ”Serier är skräp, men det är bra skräp, för att inte säga nödvändigt.”

    The Great Comic Book Heroes blev omedelbart en bästsäljare. Många serier och serietecknare återupptäcktes, inklusive The Spirit av Will Eisner, som fick ett nytt liv.

    Det finns även en komprimerad edition (2003) av boken, utan återtryck av serierna. ©Fantagraohics

    Det finns även en liten komprimerad edition (2003) av boken, utan återtryck av serierna. ©Fantagraphics

    Tillbaka till toppen av sidan


    Mer litteratur

    Hans andra och sista roman, Ackroyd (1977), börjar som en parodi på detektivroman. En privatdetektiv gräver så djupt i en författares liv att han börjar ta över författarens personlighet, vilket ställer frågor om detektivens egen identitet.

    Vem är förövaren? Vem är vem? Och, ännu viktigare, vem f-n är jag? Fallet med de saknade parakiterna kunde han lösa. Om han nu bara kunde räkna ut vem han själv är… ©Simon&Schuster

    Vem är förövaren? Vem är vem? Och, ännu viktigare, vem f-n är jag? Fallet med de saknade parakiterna kunde han lösa. Om han nu bara kunde räkna ut vem han själv är… ©Simon&Schuster

    1979 skapade Feiffer en satirisk serieroman, Tantrum, ett år efter att Will Eisner populariserat genren med A Contract with God. Den blev ursprungligen publicerad i Village Voice under fyra veckor, varefter Feiffer beslutade att skapa en samlingsvolym.

    Tantrum handlar om en drygt 40-årig man som får ett ett enormt raserianfall som komprimerar honom tillbaka till en tvååring samtidigt som han fortfarande är en vuxen person i själ och hjärta.

    Omslag och ett uppslag ur Tantrum. ©Feiffer
    Omslag och ett uppslag ur Tantrum. ©Feiffer

    Eisners A Contract with God (1978) är ofta ansedd att ha startat den moderna eran av serieromaner, men då glömmer man att Jules Feiffer nästan två decennier dessförinnan skapade Passionella and Other Stories.

    Serieroman eller serietidning?

    Feiffers tecknade serier och illustrationer har blivit återtryckta i Feiffer: The Collected Works från Fantagraphics sedan 80-talet. Utgåvorna var en planerad serie på 15 volymer, varav det utkom tre samlingar 1988-92).

    Jules Feiffer, the Collected Works omfattade 1 Clifford, 2 Munro, 3 Sick Sick Sick. ©Fantagraphics

    Feiffer, the Collected Works omfattade

    • 1 Clifford
    • 2 Munro
    • 3 Sick Sick Sick

    ©Fantagraphics

    Explainers, the complete Village Voice strips 1956-66 (2008) innehåller alla hans serier från 1956 till 1966.

    Omslag till Jules Feiffers: Explainers. ©Fantagraphics
    Omslag till Jules Feiffers: Explainers. ©Fantagraphics

    Tillbaka till toppen av sidan


    Kill My Mother-trilogin

    Det skulle ta 35 år innan Feiffer tog modet till sig att skapa en serietidning. Slutresultatet blev Kill My Mother (2014), en hårdkokt historia om en detektiv och hans flickvän under den stora depressionen, som en pastisch på mörka detektivhistorier han läste i sin ungdom. Kill My Mother vann Eisner Award som bästa nya serieroman.

    Kill My Mother bildade tillsammans med efterföljarna en trilogi. © Liveright/Feiffer
    Kill My Mother bildade tillsammans med efterföljarna en trilogi. ©Liveright/Feiffer

    Två uppföljare följde som tillsammans med Kill My Mother bildade en trilogi, Cousin Joseph (2016) och The Ghost Script (2018), som fortsatte berättelsen under McCarthy-eran i slutet av 40-talet och början av 50-talet.

    Tillbaka till toppen av sidan


    Utmärkelser

    Feiffer har vunnit ett flertal utmärkelser, inklusive ett Pulitzer Prize (1986), Milton Caniff Lifetime Achievement Award (2004), med flera. Munro, baserad på hans arbete, fick 1961 en Oscar för bästa animerade kortfilm. Kill My Mother vann ett Eisner Award för ”Bästa nya seriealbum”. Feiffers har också blivit invald i Eisner Award Comic Book Hall of Fame (2004).

    Maurice Horn skriver i The world encyclopedia of comics (min översättning): ”Jules Feiffers arbete har hyllats i hög grad och han har påverkat många unga tecknare inom såväl tecknade serier som redaktionella teckningar. Hans sparsamma teckningsstil, väl i takt med tidsandan, har också gett upphov till många efterföljare.”

    Jules Feiffers serier och syn påverkade ett antal serietecknare som kom efter.

    Jules Feiffers syn på tecknade serier och sätt att producerade dem påverkade flera efterföljande tecknare

    Tillbaka till toppen av sidan


    Fler serieskapare

    Ett urval källor:
    Maurice Horn (redaktör): The world encyclopedia of comics, ISBN 0-87754-030-6, 2:a uppl. 1976
    CNN Entertainment
    The Slings & Arrows
    Don Markstein’s Toonopedia
    Lambiek Comiclopedia
    Seriewikin
    Wikipedia

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.