Lucky Luke är en komiska äventyrsvästernserie skapad av Maurice de Bevere (1923–2001), signaturen Morris. ”Cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga”, debuterade 1946, och Morris ägnade nästan hela sin karriär åt den tecknade serien.
Den allra första seriebilden med Lucky Luke, tecknad av Morris, ur Almanach Spirou 1947 (utgiven 1946). Texten lyder ”Inte långt därifrån rider glatt en cowboy…” ©Dupuis
Innehåll
Serien började som rolig västernserie i ungdomstidningen Spirou under efterkrigstiden efter andra världskriget.
Lucky Luke började blomma ut från mitten av 50-talet när Morris slog sig ihop med manusförfattaren René Goscinny. Tillsammans gjorde de Lucky Luke till en ikonisk västernsatir.
Morris hade en ritstil som var funktionell, med dynamiska filmliknande bildlösningar och enhetligt färgade områden i lättläst sidlayout. Förutom titelfiguren, innehöll serien oförglömliga figurer som Lukes kloka häst Jolly Jumper (1947), de fyra Dalton-bröderna (1951), och den otroligt korkade fängelsehunden Ratata (Ran-Tan-Plan, 1960).
Serien är späckad med humoristiska inslag som parodierar vilda västern. För att ge serien historisk relevans, gjorde Morris research och använde verkliga legendarer ur vilda västern och karikatyrer av kända Hollywood-skådespelare som bifigurer.
Lucky Luke har kommit att bli en av de mest kända och mest sålda tecknade serierna i Europa. Den har blivit översatt till många språk, blivit adapterad till andra medier, inklusive animerade långfilmer, tv-serier, spelfilmer på bio, tv-spel och andra spel. Den ”stackars ensamma cowboyen” har dessutom fortsatt att rida efter sin skapares död, med nya avsnitt producerade av hans efterträdare.
Debuten
Inspirerad av sjungande filmcowboys som Roy Rogers och Gene Autry, introducerade Morris en joddlande Luke på sin trogna vita häst Jolly Jumper i berättelsen Arizona (Arizona 1880), i Spirou Almanach 1947 (utgiven 7 december 1946), från Éditions Dupuis.
Läsarna av ungdomstidningen Spirou fick sedan en introduktion av serien i Spirou #478 (1947), där den sedan blev en populär institution till 1968.
Handling
Serien utspelar sig under en period av 40 år, från 1861 fram till slutet av seklet. Seriens titelfigur är en ensam cowboy, som under 1800-talets sista decennier reser runt i vilda västern. Majoriteten av berättelserna utspelar sig runt 1880-talet.
Jolly Jumper är Lucky Lukes häst, inspirerad av hästrasen Appaloosa, och den ende som förekommer i samtliga seriealbum förutom Luke. Han kommer springande närhelst Luke behöver honom. Och Jolly Jumper är lika kapabel att koka kaffe som han är att spela schack med sin cowboy.
Jolly Jumper spelar schack med Luke i långfilmen ”Lucky Luke rensar stan” (Lucky Luke, 1971, svensk premiär 1972). ©Belvision
Under sina äventyr måste Luke återställa rättvisan i vilda västern genom att jaga banditer, varav de mest kända är bröderna Dalton.
Luke har besökt de flesta av USA:s delstater och han har även vid några tillfällen gått över landets gränser. Många Lucky Luke -berättelser utspelar sig i uppdiktade städer, till exempel Nothing Gulch. Ofta rider Luke förbi en stadsskylt när han kommer till en ny stad, och skylten har ofta en varning till främlingar.
“Plomo” är spanska för bly. Serierutan från sid 7 i seriealbumet “Calamity Jane” (1966). Texten säger: ”Senare… El Plomo. Främling, drar du långsamt, rid då fort förbi.” ©Dupuis
Flera äventyr tilldrar sig dock helt eller delvis i existerande städer.
Cowboyserier
Historiskt sett var Lucky Luke den första egentliga belgiska västernserien. Tidigare västernserier, som Tim l’Écureuil (1931), och Popol et Virginie (1934), båda av Hergé, var kortlivade experiment i genren.
Cowboyserier var dock redan populära bland belgiska läsare, genom importerade amerikanska serier. Tidiga Lucky Luke-berättelser återspeglar viss inspiration från Red Ryder av Fred Harman, som redan var en populär serieföljetong i Spirou.
En annan möjlig inspiration för Lucky Luke – inte minst namnet – var ett obskyrt inslag i de amerikanska serietidningarna New Fun Comics och Popular Comics av Jack A. Warren, kallad ”Loco Luke” (1935-36).
De första Lucky Luke-berättelserna var slapstick-fyllda cowboyäventyr med enkla intriger. Då hoppades Morris fortfarande på en karriär inom animation och designade, och iscensatte medvetet sina tidiga serier som tecknade kortfilmer från Hollywood på 40-talet. Serierutorna har samma kameravinkel och fokuserar på ”nyckelbilder”, de ögonblick som används i animering för att definiera start- och slutpunkt för sekvenser.
Morris första seriefigurer hade rundare oproportionerliga huvuden, stora ögon och fyra fingrar på varje hand. Efter några episoder blev huvudena slankare.
Åren i Amerika
Mellan 1948 och 1955 vidareutvecklade Morris sin serie under en lång vistelse i USA och Mexiko. Resorna i den amerikanska västern bidrog till att han kom att teckna vilda västern mer realistiskt.
Samarbete med René Goscinny
När Morris återvände till Europa 1955 sökte han upp vännen René Goscinny, som han träffat i USA, men som återvänt till Europa fyra år tidigare. Han bad Goscinny att skriva manus till Lucky Luke eftersom han upplevde den delen av arbetet som en börda. Det visade sig bli en lyckad kombination, som gjorde Lucky Luke till en europeisk serieklassiker.
Under de följande 22 åren, fram till sin förtida död 1977, skrev Goscinny manus till Lucky Luke-berättelserna – först anonymt, sedan krediterad – totalt 35 seriealbum. (Klicka för att läsa om den roll Morris äldre bror Louis spelade.) Nu blev serien en smart västernparodi, full av historiska referenser, mångskiktad humor och färgglada bifigurer.
Bröderna Dalton
Det var också under Morris vistelse i USA som han kläckte idén till bröderna Dalton, inspirerad av de verkliga Dalton-bröderna som han fann dokumenterade i New York Library. De verkliga fredlösa bröderna på 1800-talet var också skildrade i filmen ”De 4 laglösa” (When the Daltons Rode, 1940) av George Marshall.
Filmaffisch med ”When the Daltons Rode” (1940). ©Universal
Morris första Dalton-version förekom i episoden ”Kusinerna Dalton” (Hors-la-loi, 1951), där Bob, Grat, Bill och Emmet Dalton, identiskt lika varandra, var och en var ett huvud högre än den andre.
Alla fyra banditerna dör dock i slutet av berättelsen, men det visade sig vara ett misstag, av den positiva läsarresponsen att döma. René Goscinny insåg potentialen med bröderna Dalton, och hittade ett sätt att skriva tillbaka dem i serien.
Den nya versionen av bröderna Dalton dök för första gången upp i äventyret ”Lucky Luke mot Joss Jamon” (Lucky Luke contre Joss Jamon, 1956–57). Och i det påföljande äventyret, ”Bröderna Daltons första fall” (Les Cousins Dalton, 1957), blev de som fyra identiska kusiner presenterade, som svär att utkräva hämnd på sina avlidna släktingar.
I Goscinny-versionen var bröderna Dalton (Joe, Jack, William och Averell) slapstick-parodier på fredlösa i vilda västern. De är fruktade i varje stad de kommer till, men orsakar vanligtvis sina egna bakslag genom oberäkneligt beteende.
Ratata
I slutet av varje berättelse blir Dalton-bröderna vanligen skickade tillbaka till fängelset, och i början av nästa flyr de igen. En anledning till att de lyckas fly är inte sällan den fullständiga enfaldigheten hos vakthunden i fängelset, Ratata (Rantanplan, eller Ran-Tan-Plan). Ratata dök först upp i episoden ”Ratata på spåret” (Sur La Piste de Dalton, 1960).
Första serierutan med Ratata, till texten: ”Och utanför tittar Ran-Tan-plan på…” ©Dupuis
Även om Goscinny baserade namnet på den hjältemodiga filmhunden Rin Tin Tin så finns det inget heroiskt med Ratata. Istället är han förmodligen ”den dummaste hunden i västern” – som aldrig inser vad som händer runt honom. Han räddas flera gånger av kompisar eller av Luke. Ratata blev mycket populär bland läsarna och blev genast en återkommande seriefigur, sedermera titelfiguren i en egen serie.
Västernparodi
För att ge Lucky Luke en mer autentisk känsla, studerade Morris och René Goscinny historien om vilda västern. Många episoder är inspirerade av faktiska historiska händelser. Genom hela serien träffade Luke många verkliga historiska personer, alltifrån Buffalo Bill till president Abraham Lincoln.
”Västernlegenderna bröderna Dalton” (La légende de l’ouest, 2002) är det 72:e seriealbumet (nr 81 på svenska) och det sista som Morris, som avled 2001, medverkade till. I episoden medverkar William Frederick Cody, känd som Buffalo Bill, som vill få Luke ska delta i hans Vilda Västern-show, men Luke är inte intresserad. ©Egmont
Under årens lopp har Lucky Luke blivit en skicklig pastisch på cowboyberättelser som man kan hitta i kioskromaner, Hollywood-filmer, spagettivästern och andra västernserier. Lucky Luke innehåller alla de traditionella stereotyperna och västernklichéerna.
Inspirerad av sjungande cowboys i Hollywood-filmer, spelade musik en viktig roll i de tidiga Lucky Luke-historierna. I episoden ”Lucky Luke mot Cigarett-Caesar” (Lucky Luke contre Cigarette Caesar, 1949) rider Luke första gången bort i solnedgången, sjungande vad som kom att bli hans signaturmelodi: ”I’m a Poor Lonesome Cowboy (and) I’m a Long, Long Way From Home”.
Sista serierutan på sidan 125, ur ”Lucky Luke mot Cigarett-Caesar” (Lucky Luke contre Cigarette Caesar, 1949). ©Dupuis
Från och med äventyret Järnhästen (Des rails sur la prairie, 1955-56) blev det scenen i slutet av varje episod, ungefär som sluttexterna i en Hollywood-västern.
Grafisk stil
Rent grafiskt gav Morris en tecknad version av vilda västern som var mer baserad på populärkultur än på historisk noggrannhet. Många kända filmstjärnor blev seriefigurer i serien, till exempel var Jack Palance (1919-2006) förebilden till den fredlöse Phil Defer i ”Phil Defer – revolvermannen” (Lucky Luke et Phil Defer, 1956).
Förutom filmstjärnor gjorde Morris också serieskapande kollegor som seriefigurer, till exempel René Goscinny som Pete i ”Lucky Luke mot Joss Jamon” (Lucky Luke contre Joss Jamon, 1958).
René Goscinny som Pete L’Indécis ur Spirou #966 (1956), i episoden ”Lucky Luke mot Joss Jamon” (Lucky Luke contre Joss Jamon, 1958). ©Dupuis
Censur
Lucky Luke blev lanserad i en tid då de flesta belgiska serier var publicerade i katolska barntidningar, och ofta blev drabbade av censur. I de tidigaste berättelserna med Luke skjuter han ofta ner eller dödar sina motståndare, till exempel Bob Dalton i ”Kusinerna Dalton” (Hors-la-loi, 1951-52) och Phil Defer i ”Phil Defer – revolvermannen” (Lucky Luke contre Phil Defer, 1956).
Den censurerade sista sidan från episoden ”Kusinerna Dalton” (Hors-la-loi, 1951) ur Spirou #731 (1952). ©Dupuis
Vid flera tillfällen blev dessa scener nertonade innan publiceringen i Spirou – antingen i dialog eller teckningar – eller innan den efterföljande albumutgivningen. En anledning var att hålla serien barnvänlig, men en annan viktig anledning var den stränga franska censuren. Så Dupuis måste tona ner våld för att distribuera seriealbumen i Frankrike.
I den ursprungliga ocensurerade serien dödar Luke den lille elake Bob Dalton. ©Dupuis
Men med tiden utvecklades serien till en historisk parodi, och Lucky Luke blev mindre morbid. Vapen blev fortfarande avfyrade, men Luke använde nu kulorna för att avväpna motståndare, istället för att skada dem.
Cigaretten
I senare seriealbum har Luke ett grässtrå i munnen istället för en cigarett. ©Egmont
Luke var länge kedjerökare. Morris mötte kritiker med förklaringen att cigaretten var en del av seriefigurens profil. Det dröjde ända till 80-talet, när Hanna-Barbera adapterade serien till animerad TV-serie, innan cigarretten togs bort.
Den tecknade serien följde den animerade filmversionen, och från och med albumet Trollkarlen (Fingers, 1983), tuggar Luke på ett grässtrå eller sugrör istället. Sista gången Luke rökte var i albumet “Lucky Lukes fästmö” (La fiancée de Lucky Luke, 1985).
Från Dupuis till Dargaud
Förlaget Éditions Dupuis gav ut 31 seriealbum med Lucky Luke (1949-67) med episoder tidigare utgivna i tidningen Spirou. Lucky Luke som seriealbum var inte lyxigt inbundna, utan var limbundna med mjuka omslag. Det innebar samtidigt ett lågt detaljhandelspris, som gav mindre royalties för Morris.
1968 bestämde sig Morris för att lämna Spirou och flytta Lucky Luke till tidningen Pilote, som Goscinny varit med om att starta. Från och med de två sista episoderna i Spirou, Diligensen (La Diligence, 1967, baserad på spelfilmen Stagecoach, 1939, av John Ford) och Ömfotingen (Le Pied-tendre, 1967-68), bytte bokutgivningen förlag från Dupuis till det franska förlaget Dargaud, som gav ut serien som inbunden bok. Bytet av utgivare ökade Lucky Lukes popularitet och albumförsäljning avsevärt.
Luke gjorde sitt sista framträdande i tidningen Spirou i nr 1537-1556 med berättelsen Le Pied-Tendre (1967-68). Och den första berättelsen som blev publicerad i Pilote var Dalton City i nr 441-462 (1968) av tidningen. Och La Diligence var det första albumet publicerat av Dargaud.
Lucky Luke dök upp i Pilote i nr 441 (1968). ©Dargaud
Eftersom Pilote riktade sig till tonåringar istället för barn, blev Morris och Goscinny befriade från den moralkodex de förhållit sig till när de arbetade för Dupuis. I Pilote blev vapenstriderna mer framträdande i serien, och saloonerna livades upp med kvinnliga cancandansare.
Egen serietidning
Åren 1968-73 var Lucky Luke ett vanligt inslag i Pilote, tills Dargaud bestämde sig för att ge serien en egen månadstidning. Sista äventyret med Luke i Pilot var i nr 717-736 med berättelsen Bröderna Dalton jagar ett arv (L’Heritage de Rantanplan, 1973). Mellan mars 1974 och februari 1975 gav Dargaud istället ut tolv nummer av Lucky Luke Mensuel (”Månadstidningen Lucky Luke”).
Förutom Lucky Luke (episoden ”Skumt spel i Texas” (Le Cavalier Blanc, 1975), innehöll tidningen flera noveller och texten “Mémoires de Ran-Tan-Plan” av Morris och Goscinny. Dessutom innehöll Lucky Luke Mensuel även tecknade serier av andra serieskapare.
När månadstidningen upphörde blev Lucky Luke publicerad, istället för i Pilote som bytt profil och publik, i tidningar som Le Nouvel Observateur, Nouveau Tintin, Paris Match, VSD, Tele Junior, Spirou (igen), Eppo och Pif Gadget, för att så småningom bli producerad direkt som seriealbum.
Efter Goscinny
Nederländsk version av ’La ballade des Dalton et autres histoires’ (Bröderna Daltons hämnd och andra äventyr, 1986) innehållande serier från 1978-80, efter att Goscinny avlidit. Titelserien är serieadaptionen av den animerade långfilmen Bröderna Daltons hämnd (1978). ©Dargaud
I november 1977 avled plötsligt René Goscinny, och Morris samarbetade de kommande åren med flera olika manusförfattare, men alla har svårt att ta över efter René Goscinny. Jean Léturgie (f. 1947) och Xavier Fauche (f. 1946) kom att vara de manusförfattare som kom närmast Goscinnys stil.
Avknoppning av Ratata
Med sitt team började Morris expandera sitt Lucky Luke-universum. Det första projektet var en avläggarserie om fängelse och Ratata (Rantanplan), i syfte att publicera i dagspress. Mellan 1987 och 2001 gjordes flera längre berättelser och hundratals halvsides skämtserier (Bêtisier).
Även om Morris var angiven som kreatör, var de ursprungliga serieskaparna (1987-97) Xavier Fauche, Jean Léturgie (manus) och Michel Janvier (teckningar).
De sista fyra åren (1997-2001) var Vittorio Leonardo (f. 1938) tecknare, till manus av antingen Bob De Groot (f. 1941) eller Leonardo själv.
Mellan 1987 och 2011 samlade Dargaud, Lucky Productions och Lucky Comics Rantanplan i 20 volymer, publicerade i icke-kronologisk ordning.
Lucky Kid
Omslag till första Lucky Kid-albumet, ”Lucky Kid vid rosa bäverns flod,” (Kid Lucky, 1995), i Lucky-serien nr 67. ©Serieförlaget
En annan avknoppning var avläggaren ”Lucky Kid” (Kid Lucky), serien som handlade om de yngre åren av Morris berömda cowboy. Jean Léturgie utvecklade manuskonceptet, där den unge Luke upptäcker västern med sin mentor Old Timer.
Tecknaren signerade Pearce, vilket visade sig vara ett pseudonym för duon Yannick le Pennetier (f. 1954, signaturen Yann) och Didier Conrad (f. 1959), kända för sina ofta subversiva serier. Endast två berättelser blev producerade, ”Vid Rosa Bäverns flod” (Kid Lucky, 1995) och Oklahoma Jim (1997).
I slutet av 2011 beslutade Lucky Comics att återuppta Lucky Kid under namnet Les aventures de Kid Lucky d’après Morris.
Motsvarande omslag i original, i nytryck (2020). ©Lucky Comics
Filmatisering
Animerad film
Filmaffisch med ”Lucky Luke rensar stan” (1972). ©Belvision
De animerade adaptionerna av den tecknade serien var framgångsrikare än spelfilmerna som kom senare. En första tecknad film var långfilmen ”Lucky Luke rensar stan” (Lucky Luke, 1971, svensk premiär 1972) från Belvision, regisserad av René Goscinny, som också skrev filmmanus.
Goscinny hade erfarenhet av filmer sedan ”Astérix och Cleopatra” (Astérix et Cléopâtre, 1968), där han också bidrog med manus. Lucky Luke fick ny titel Daisy Town, på 80-talet när den släpptes på video.
Filmen var inte baserad på någon tidigare tecknad seriehistoria, utan hade specialskriven handling, om en stad i västern som Luke måste skydda från bröderna Dalton och ett indianöverfall. Filmen blev en kritikersuccé och en kommersiell framgång. Daisy Town är också känd för sitt soundtrack, med låten ”I’m A Poor Lonesome Cowboy” av Claude Bolling.
Filmaffisch med ”Lucky Luke i bröderna Daltons hämnd” (1978). ©Avco/Dargaud
Nästa animerade långfilm var ”Lucky Luke i bröderna Daltons hämnd” (La Ballade des Dalton, 1978) från Avco Embassy Pictures. Berättelsen handlar om bröderna Dalton, som måste mörda tolv personer för att uppfylla sin bortgångne farbrors vilja och därmed ärva hans förmögenhet. Den här filmen blev ännu en succé. Tyvärr dog manusförfattaren René Goscinny innan filmen var färdigklippt och hade premiär.
- Båda de animerade långfilmerna blev senare adapterade till seriealbum, tecknade av Pascal Dabère (f. 1957)
Tv-serie
Hanna-Barbera adapterade Lucky Luke till animerad tv-serie (1983-84) med 26 avsnitt, i en samproduktion med France 3 och Gaumont. Och det är den tv-serie som kommit att bli mest förknippad med figuren. För att göra serien mer barnvänlig blev vissa aspekter med den tecknade serien nertonade, som vapenvåld, rasistiska stereotyper och Lukes rökvana.
Filmaffisch med ”Les Dalton en Cavale” (1983). ©Dargaud
Hanna-Barbera producerade också den tredje animerade långfilmen, Les Dalton en Cavale (1983), som bestod av tre avsnitt från TV-serien.
Nästa animerade Lucky Luke-tv-serie (1991-92) bestod av 26 avsnitt producerade av franska IDDH, baserade på seriealbumen. Hanna-Barbera hade tackat nej till den andra tv-serien, då den första inte gjorde någon succé i USA. Den andra tv-serien hade dock inte den bästa visningstiden, varför den passerade relativt obemärkt.
Ett decennium senare blev en ny tv-serie, Les nouvelles aventures de Lucky Luke (”Lucky Lukes nya äventyr”, 2001‑2003) med 52 avsnitt, producerad av den franska studion Xilam, med specialskrivna originalberättelser.
Filmaffisch med ”Tous à l’Ouest” (2007). ©Xilam
- Tous à l’Ouest: Une aventure de Lucky Luke (”Vägen västerut: Ett Lucky Luke-äventyr”, 2007) producerad av Xilam efter manus av Olivier Jean-Marie, var en animerad film, löst baserad på seriealbumet ”Eskort västerut” (La Caravane, 1962-63)
Även avknoppningar med Ratata, bröderna Dalton och Lucky Kid har resulterat i animerade filmproduktioner.
Spelfilmer
Filmaffisch med ”Le Juge” (1971). ©Comacico
När Lucky Luke flyttade från Dupuis till Dargaud fanns det planer på filmatiseringar, en av Morris livslånga drömmar. Den första filmen, Le Juge” (1971), var en fransk-italiensk samproduktion, regisserad av Jean Girault. Manuset var baserat på seriealbumet ”Domaren – Lagen väster om Pecos” (Le Juge, 1957) om den ökända historiska fredsdomaren Roy Bean. Lustigt nog var inte Luke med i filmen, utan var ersatt med en karaktär vid namn Buck Carson. Filmen blev dock ingen succé.
Det tog tjugo år innan nästa spelfilm, Lucky Luke (1991), denna gång med alla de populära figurerna. Regissör var Terence Hill, som själv spelade Luke. Tyvärr gjorde inte heller den här filmen något större avtryck.
Filmen fick en följeslagare i TV-serien Lucky Luke (1992), med samma skådespelare. Den blev visad på franska Canale 5 och varade bara i åtta avsnitt.
2004 gjorde Philippe Haïm den första Lucky Luke-spelfilmen efter Morris död, ”Bröderna Dalton” (Les Dalton, 2004). Det var en fransk-tysk-spansk påkostad samproduktion, men ännu en gång uteblev succén.
Fem år senare kom den James Huth-regisserade Lucky Luke (2009), med Jean Dujardin i titelrollen. Filmen var löst baserad på den animerade filmen Daisy Town (1971), men med en annan handling.
Lucky Luke efter Morris
Omslag till ”La Belle Province” (2004). ©Lucky Comics
Efter Morris död blev assistenten Hervé Darmenton (f. 1961), signaturen Achdé, officiell efterträdare. Från och med avsnittet ”Lucky Luke går över gränsen” (La Belle Province, 2004), startade serien om, som Les Aventures de Lucky Luke, d’après Morris (”Lucky Lukes äventyr, efter Morris”), med ny numrering. Den franske komikern Laurent Gerra (f. 1967) var manusförfattare till de första berättelserna.
Därefter har andra manusförfattare medverkat i Lucky Luke.
Publicering på svenska
Tidningar
Lucky Luke fick svensk premiär som biserie i serietidningen Lasso (1953–54), med titeln ”Tursamme Tony”.
Senare kom serien även att gå som biserie i serietidningarna:
- Champion nr 22-31, 1973, med episoden Diligensen (La Diligence, 1967)
- Apache, nr 10-13, 1980, nr 1, 5-7 och 8-13, 1981, bland annat med serier från Dargauds studio. Serierna var korta berättelser producerade bland annat för pocketserierna Super Pocket Pilote (1968-70) och Collection 16/22 (1977-84) från Dargaud
- Buffalo Bill, nr 10, 12, 14 och 15, 1983, nr 1 och 2, 1984
Avslutande avsnitt med episoden Domaren (Le juge, 1957-58) ur Lektyr nr 43, 1964. Äventyret var återutgivet som seriealbumet Lucky Lukes äventyr nr 16 (1974), Domaren – Lagen väster om Pecos, från Bonniers. ©Europa-Press/Dupuis
- Serien blev även publicerad i Lektyr (1961-70), med titeln ”Snabba Wille”. Serien gick som följetong och publiceringen låg knappt tio år efter orginalpubliceringen i ungdomstidningen Spirou
Seriealbum
Bonniers
År 1971 kom den svenska publiceringen av Lucky Luke igång på allvar när Bonniers Juniorförlag började ge ut seriealbum, under titeln “Lucky Lukes äventyr” (1971-89). Utgivningen startade med de första Dargaud-albumen, men kom också att inkludera äventyr utgivna av Dupuis. Efter att Bonnier publicerat sitt sista Lucky Luke-album, nr 59, Gudfadern (Le parrain, 1988), avstannade den svenska utgivningen.
Nordisk bok
Omslag till Lucky Lukes äventyr: Jesse James (1985) från Tintins Äventyrsklubb. ©Nordisk bok
Förlaget Nordisk bok publicerade seriealbum från Bonnierförlagen (Carlsen if/Carlsen Comics, Bonniers Juniorförlag, Semic Press) och sålde dem till medlemmar i bokklubben Tintins äventyrsklubb.
Förutom Tintin, producerade Tintins äventyrsklubb seriealbum med Lucky Luke (37 album 1984-94), Spirou, Starke Staffan, Marsupilami, Gaston, Johan och Pellevin, liksom Johan, Lotta och Jocko.
Egmont
Tre år senare, 1991, började Serieförlaget (nr 60-72, 1991-97), sedermera Egmont Serieförlaget (nr 73-81, 1997-2002), resp. Egmont Kärnan (nr 82-85, 2004-11) publicera seriealbum från Lucky Productions, under titeln “Lucky-serien“.
Egmont gav ut nya titlar, och återtryckte även några av Bonnier-albumen. Dessutom publicerade förlaget några av Morris serier från 50-talet som inte tidigare funnits på svenska.
Albumförlaget
Från och med seriealbum nr 86 ”Bröderna Dalton slår vad” (Les aventures de Lucky Luke #5, Cavalier Seul, 2013) tog Albumförlaget över utgivningen av vanliga seriealbum.
Seriealbum med avknoppningarna Ratata och Lucky Kid ingick i den ordinarie albumutgivningen hos förlagen med löpande numrering.
Cobolt
Ett extraordinärt Lucky Luke-äventyr (2016-23) från Cobolt förlag har publicerat några seriealbum på svenska, som ger alternativa serieskapare fria händer att tolka serien och dess figurgalleri. Utgivningen på franska startade som en hyllning när Lucky Luke 70-jubilerade. Publicerade utgåvor:
- Mannen som sköt Lucky Luke (2016) av Matthieu Bonhomme
- Jolly Jumper svarar inte (2017) av Guillaume Bouzar
- Lucky Luke sadlar om (2020) av Matthieu Bonhomme
- Wanted, Lucky Luke (2021) av Mawil
- Maskrosdalen (2023) av Ralf König
Lucky Luke Pocket (2004) innehöll tre berättelser. ©Egmont
Lucky Luke Pocket (2004) från Egmont Kärnan, var en svensk engångsutgåva som innehöll episoderna ”Jesse James”(1969), ”Lucky Lukes fästmö” (La fiancée de Lucky Luke, 1985) och ”Bröderna Dalton jagar ett arv” (L’héritage de Ran-Tan-Plan, 1973).
Samlingsalbum
”Jag Lucky Luke” (1982, återutgiven 1986) var en tjock samlingsvolym med de första äventyren. ©Bonniers
- Jag Lucky Luke (1982) från Bonniers var en inbunden engångspublikation, inlaga på 216 sidor, med de första serieäventyren (1946-63), kompletterat med artiklar om serien. Volymen blev återtryckt klammerhäftad 1986
- Vi, bröderna Dalton (1983) från Bonniers, var en engångspublikation med inlaga på 216 sidor, flera serieäventyr, kompletterat med artiklar
- Jag, Jolly Jumper (1984) från Bonniers, även den en engångspublikation med inlaga på 216 sidor, flera serieäventyr, kompletterat med artiklar
- Lucky Luke – Den kompletta samlingen (2003-07) var titeln på inbundna böcker, från Egmont, som samlar samtliga Lucky Luke-berättelser (1946-2007) – såväl långa som korta – i kronologisk följd, vanligen med tre äventyr i varje volym
- Lucky Luke samling (2017-23) från Albumförlaget, inledde en ny kronologisk samlingsutgivning. Fyra album med titeln finns publicerade
Fler tecknade serier och titlar
Ett urval källor:
Archive.org
Le Monde
Seriesam
Dargaud
Pilote
Archives Spirou
BD Spirou Archives
BD oubliées
Lucky Luke Fandom Wiki
Lucky Luke (Grand Comics Database)
Comics for all
Lambiek Comiclopedia
Seriewikin
Wikipedia.fr
Wikipedia.se