Sagor ur Tusen och en natt (1958) var en av FiBs stora gyllene böcker, från Folket i Bilds förlag, illustrerad av Gustaf Tenggren (1896-1970), i svensk översättning av Britt G. Hallqvist (1914-97).
Boken var ursprungligen en amerikansk produktion av Simon and Schuster, med manus av Margaret Soifer och Irwin Shapiro.
Innehållet i Sagor ur Tusen och en natt, var (efter en inledning om Sheherezade och sagan om sagorna), följande sagor:
- Aladdin och den underbara lampan
- Ali Baba och de fyrtio rövarna
- Kalifen och gurkorna
- Trollhästen
- Fiskaren och anden
- Den sovande som blev väckt
- Sinbad Sjöfararen
- Mannen som aldrig skrattade
- Ormdrottningen
- Den fattiges dröm
Sheherezade och sagan om sagorna
Kung Shahriar i Arabien hade en hustru som bedrog honom. Han lät därför döda henne. Sedan befallde han storvesiren att hämta en vacker ung kvinna som brud åt honom, men redan nästa morgon lät han halshugga henne. Varje dag fortgick detta på samma sätt, tills det knappt fanns en enda familj som inte förlorat någon dotter.
Storvesiren hade själv två döttrar, och den äldste, Sheherezade, bad att få bli kungens nästa brud. Efter bröllopet lät hon hämta sin yngre syster. Systern, Dunyazade, kom till slottet, och bad Sheherezade berätta en saga för henne och kungen.
Sheherezade började på en saga. Vid soluppgången hade hon just kommit till den mest spännande delen. För att få höra hur historien slutade måste kungen uppskjuta avrättningen till nästa dag. Då Sheherezade på kvällen fortsatte sin saga flätade hon in en annan i den. Vid gryningen satt kungen åter och undrade hur den skulle sluta. Åter måste han uppskjuta hennes avrättning.
Så fortsatte det dag efter dag, i tusen och en nätter. Och tack vare Sheherezade blev han fri från sin misstänksamhet mot kvinnor. I boken Sagor ur Tusen och en natt (1958) är några av de sagor som Sheherezade berättade.
Aladdin och den underbara lampan
En dag mötte Aladdin en främling som bad att få följa honom hem och äta kvällsmat. Då Aladdins hem var fattigt, köpte främlingen med sig bröd, frukt, stekt and, bakverk och vin. Med famnen full av mat anlände de till Aladdins hem.
En dag gick de en promenad till ett berg, där de stannade vid en klippa. Bakom klippan uppenbarade sig en trappa ner i en grotta. Trollkarlen skickade då ner Aladdin att hämta en lampa. Aladdin var rädd, men fick av trollkarlen en ring som beskydd mot allt ont.
När Hassan återkom till trappan ville trollkarlen, som glömt sitt fina sätt, att han genast skulle kasta upp lampan till honom. Men Aladdin ville vänta tills han var uppe, och började skynda uppför trappan, men klippan hann försluta öppningen.
Anden i lampan
Aladdin knäppte händerna för att bedja, men råkade då röra vid trollkarlens ring. I nästa ögonblick stod en stor, förfärlig ande framför honom. Han sa:
—Jag är ringens ande, som tjänar den som gnider på ringen. Aladdin befallde då:
—Släpp då ut mig härifrån, och sätt ner mig utanför min mors hus.
Hassans mor började putsa den gamla lampan för att sälja den på basaren. När hon började gnida lampan steg en ofantlig ande upp i rummet.
—Vad önskar du, o herre av lampan? frågade anden. Änkan svimmade, men Aladdin begärde av anden att förse dem med något att äta.
En morgon kom en procession förbi, med den kejserliga prinsessan. Ingen fick se henne, men Aladdin gömde sig och fångade en skymt av henne när hon passerade. Och han blev omedelbart förälskad.
Senare stod anden framför honom igen och berättade att den byggt ett slott till prinsessan i den kejserliga trädgården, såsom Aladdin befallt. Aladdin begärde då kostbara kläder till sig och sin mor, och en stort eskort.
Kejsaren och hans vesir häpnade när de såg det underbara palatset i trädgården. Och när kejsaren fick se Aladdin anlända, blev han så nöjd med honom att han genast samtyckte till ett giftermål med prinsessan.
Ali Baba och de fyrtio rövarna
I Persien fanns en fattig vedhuggare som hette Ali Baba. En dag när han som vanligt gått till skogen för att hugga ved hörde han klappret av hästhovar. Då han fruktade att det var rövare skyndade han sig att klättra han upp i ett träd för att sitta gömd. Till hans förvåning stannade ryttarna vid en väldig klippa inte långt ifrån trädet. Innan Ali Baba hade hunnit börja undra över vad de hade i sina stinna sadelsäckar, ropade anföraren: Sesam, öppna dig!
Efter att de varit i grottan och sedan galopperat i väg klättrade Ali Baba ner ur trädet. Han ropade djärvt: —Sesam, öppna dig! Stenen lydde och han klev in i grottan. Där fanns säckar fyllda med guld och krukor fyllda med gnistrande juveler. Ali Baba fyllde sin slitna kappa med guld och ädelstenar och knöt ihop den med ärmarna.
Ali Babas bror Kassim förhörde sig om Ali Babas nyfunna rikedom, och tog sig sedan själv till grottan. När han hörde klappret av hovar utanför, började han darra av skräck. Rövarna hade kommit tillbaka. Han sprang längst in i grottan och gömde sig bland några sidenpackar. När han kikade fram såg han klippan röra på sig. De fyrtio rövarna trädde in med sina kroksablar i händerna. Medan två av rövarna höll vakt vid dörren började de andra att leta igenom grottan.
Rövarna söker Ali Baba
En av rövarna lyckades ta reda på var den som varit i grottan bodde. Han tog då upp en bit vit krita ur fickan och rotade ett X på huset. Då slavinnan Morgiana några timmar senare kom ut ur huset för att gå och handla, upptäckte hon krittecknet. Hon gick in igen och hämtade en vit krita. Så märkte hon husen på båda sidor av gatan med ett X, varefter hon lugnt uträttade sina ärenden.
Rövarhövdingen kunde inte tänka på något annat än hämnd. Förklädd gästade han Ali Babas hus, men den kloka Morgiana kände genast igen honom. Hon gick och tog på sig sin dansdräkt och kom hon tillbaka med en juvelbesatt dolk i var hand. Till tamburinmusik spelad av en slavgosse dansade hon, och dolkarna blixtrade när hon virvlade runt. I dansens vildaste ögonblick störtade hon sig plötsligt över rövaren och stötte en dolk rakt i hjärtat på honom.
Kalifen och gurkorna
En morgon drog den goda kalifen Maam Ben Zaideh ut på jakt med ett glatt följe. När jägarna red in i den kungliga skogen satte kalifen efter en hjort. Han red så snabbt att han lämnade hela sällskapet bakom sig. Efter en hård jakt förlorade kalifen hjorten ur sikte, steg av hästen, och satte han sig under ett träd.
Strax därpå kom en bonde knogande. Han ledde en åsna, och åsnans sadelsäckar var fullproppade med gurkor. Kalifen blev förvånad.
—God morgon, min vän, sade han. Får jag lov att fråga vart i all världen du ämnar dig med alla de där gurkorna?
—Jag ska till slottet och sälja dem till kalifen, svarade bonden stolt. Senare samma dag kom bonden till slottet. Kalifen tog emot och bonden såg inte att det var jägaren som han träffat samma morgon.
Bonden sa sitt pris, men kalifen prutade, och prutade hårt. Kalifen prutade tills bonden blev röd i ansiktet av förlägenhet.
Kalifen brast ut i högljutt skratt. Han skrattade tills hela hovet stämde in i löjet och bonden själv blev tvungen att skratta med. När kalifen hade skrattat ut sade han:
—Jag ska köpa dina gurkor, min vän, och ge dig allt vad du har begärt för dem. Så vände han sig till kammarherren.
—Ge den här mannen tusen dinarer, femhundra dinarer, tre hundra, tvåhundra, etthundra, femtio och trettio dinarer! Alla summor bonden föreslagit under prutandet.
Trollhästen
Kung Zabur tycktes äga allt vad man kan önska sig här i världen. Och ändå var han inte nöjd. Ständigt jagade han efter sällsynta och kostbara ting som kunde göra honom omtalad och avundad.
Så hände det sig en dag att tre trollkarlar, åtföljda av sina tjänare, kom till hans palats. Det var skäggiga män med sällsamt utseende, och deras kläder var broderade med hemlighetsfulla tecken.
Den förste trollkarlen erbjöd en guldstaty smyckad med juveler. Den föreställde en soldat, som i sin gyllene hand höll en guldtrumpet.
Den andre trollkarlen hade med sig en väldig silverskål. Mitt på den var en påfågel av guld, och runt kanten satt tjugofyra skickligt snidade kycklingar.
—Men vad är det för märkvärdigt med den där skålen? frågade kungen.
—Detta konstverk, sade den andre trollkarlen, är en klocka. Varje timme pickar påfågeln på en av kycklingarna, slår med vingarna och ropar ut tiden.
den flygande hästen
Den tredje trollkarlen ställde en häst framför kungen, snidad i blänkande ebenholtz och lika stor som en riktig häst. Med sadeln, betslet och stigbyglar som glittrade av ädelstenar var den ett riktigt underverk.
—Det finns inte, och kommer aldrig att finnas maken till den här hästen i hela vida världen, sade den tredje trollkarlen. Den bär nämligen sin ryttare genom luften varthelst han önskar komma.
—En flygande häst! utbrast kungen.
Prinsen anlände till slottet och svingade sig otåligt i sadeln. Han vred på knappen som trollkarlen visat honom. Hästen började vagga av och an, och långsamt höjde sig hästen i luften. Allt högre upp steg han med prinsen på sin rygg. Hopen stod och stirrade i häpnad tills häst och och ryttare bara syntes som en prick på himlen.
Del av ett uppslag ur ’Trollhästen’. ©FiB
Hästen förde prinsen till ett slott i ett främmande land, där han fann den vackraste flicka han någonsin sett. Men vakten, som sov när prinsen anlände, vaknade och fann en främling vid prinsessans sida. Inom kort hade han hämtat kungen till prinsessans slottsgemak.
— Herre, sade prinsen vördnadsfullt, jag beklagar livligt att jag har kommit hit som en inkräktare. Nu när jag har lärt känna din älskliga dotter, ber jag att du måtte ge mig henne till hustru.
Och från och med nu flög prinsen och prinsessan fram och tillbaka från det ena landet till det andra närhelst de hade lust. Och deras familjer, liksom också folket i de båda länderna, gladde sig storligen åt det unga parets kärlek och godhet.
Fiskaren och anden
En vacker morgon kastade en fiskare ut sitt nät som vanligt. När han försökte dra in nätet fann han att det var mycket tungt. Vad hade han fångat? Bland sjögräset och de trasiga musselskalen låg en tung kopparkruka.
Så upptäckte han att krukan var förseglad med ett gammalt och ovanligt sigill. Han lossade sigillet och tömde krukan. En smal rökstrimma vällde ur krukans mynning, och nu svävade en ande över honom.
— Jag kan inte tro att en jättelik varelse som du skulle kunna pressas in i ett så litet kärl, sa fiskaren. Jag tror det inte förrän jag med egna ögon ser dig krypa in i krukan.
—Titta noga då så ska du få se! dundrade anden.
Långsamt upplöstes andens gestalt och smälte samman med molnet som blev till rök. Så blev röken en smal strimma som kröp tillbaka in i kopparkrukan.
Andens blev till rök, som kröp tillbaka in i kopparkrukan. ©Tenggren
Fiskaren sprang fram, grep tag i krukan och slöt till den med läderproppen. Men när han tänkte kasta tillbaka krukan i havet hörde han andens röst:
— Vänta litet! Du ska få allt du önskar dig! Släpp ut mig bara! Fiskaren drog ut proppen och anden försvann bort över vågorna.
När fiskaren kom hem upptäckte han till sin häpnad och glädje, att ett stort vackert hus med gårdar och terrasser låg på det ställe där hans lilla hydda hade stått. Anden hade hållit ord, efter att fiskaren befriat den, och nu var fattigdomens och mödans tid förbi för fiskaren.
Den sovande som blev väckt
Abu Hassan satt varje kväll vid bron över Tigris. En kväll då han satt vid bron kom kalifen Harun al-Raschid, som regerade över Bagdad, gående förbi med en tjänare. Kalifen brukade vandra omkring i staden förklädd till köpman. Abu Hassan tog med sig honom hem och de tillbringade kvällen med trevliga samtal vid en god middag och utsökta viner.
Kalifen hällde sömnpulver i Abu Hassans vin utan att denne märkte det. Knappt hade Abu Hassan druckit vinet förrän han somnade. Kalifen kallade på sin tjänare som fick order att bära mannen på ryggen till slottet. Där lät kalifen klä av Abu Hassan och lägga honom till sängs. Sedan kallade han samman alla på slottet och beordrade dem att, när Abu Hassan vaknar, säga åt honom att han är kalifen.
Hovdamerna och tjänarna dansade omkring Abu Hassan, sjöng och spelade på sina instrument. Abu Hassan började också dansa. Han hoppade, skuttade, virvlade runt och sparkade upp med fötterna.
Bakom draperiet stod kalifen och skrattade så tårarna rann. Så slog han förhänget åt sidan, trädde ut i rummet och sade:
— Nog nu, Abu Hassan – annars dör jag av skratt!
Kalifen förklarade hur han hade spelat Abu Hassan ett spratt, varefter han gav honom sidendräkter, tusen gulddinarer och andra sköna gåvor.
Efter detta var Abu Hassan alltid välkommen till slottet, och han fördrev många timmar med att festa och roa sig i kalifens sällskap. Snart gifte han sig med en vacker hovdam, och sedan levde han som kalifens gode vän lycklig och nöjd ända till sin död.
Sinbad Sjöfararen
En fattig bärare sjönk trött och illa till mods ner på en marmorbänk bredvid porten till ett ståtligt hus. I huset bodde Sinbad Sjöfararen, som bjöd in bäraren, och för honom berättade historien om sina märkvärdiga äventyr.
Sinbads första resa – jättefisken
Sinbad gick ombord på ett skepp som en dag kastade ankar vid en vacker liten ö. Besättningen gick iland, men kaptenen stannade kvar ombord, och efter en stund ropade han:
— Hallå! Kom ombord! Spring för livet! Det här är ingen ö, det är en stor val. Han har legat och sovit här så länge att det har växt gräs och träd på honom.
Sinbads andra resa – fågeln Rock
Sinbad var ensam på en öde ö. En kolossal fågel kom flygande mot ön. Fågeln Rock slog sig ner på ett stort ägg, betäckte det med sina vingar och somnade. Hastigt vecklade Sinbad upp sin turban och surrade fast sig vid fågelns ben.
— När fågeln flyger sin väg, sade han för sig själv, kommer han att föra mig bort från ön.
Sinbads tredje resa – jätten
När vinden hade mojnat styrde de kurs på närmaste ö, för att laga sönderslitna segel. Knappt hade skeppet ankrat förrän de blev överfallna av små håriga varelser, som mer liknade apor än människor. De klättrade upp på däck, övermannade besättningen, jagade dem i land och seglade i väg med skeppet.
Jätten kom emot dem tillsammans med två andra jättar som var ännu fulare än han. De rusade till flotten, men jättarna kastade stora klippblock, och många män föll döda ner. De andra paddlade i väg på flotten så fort de kunde, och undkom på öppna havet.
Sinbads fjärde resa – kannibalerna
På en av Sinbads resor blev han tvungen att fly undan grymma vildar som åt människokött.
Sinbads sjätte resa – ön Sarandib
På en annan resa kom Sinbad till ön Sarandib där det fanns ett överflöd av rubiner och andra älda stenar. När sultanen i detta vackra land lämnar sitt slott sitter han på en tron på en elefant. Framför honom rider, likaså på elefanter, tusen man klädda i gulddräkter.
Sinbads sjunde resa – elefantkyrkogården
På en annan av Sinbads färder fann han Elfenbenskullen – en stor hög av betar och ben efter elefanter som kommit dit för att dö.
Sinbads femte resa – Den gamle från havet
En gång anlände skeppet med Sinbad till en okänd ö långt ute i havet. Där hittade de ett kolossalt rockägg. Det tycktes färdigt att kläckas – fågelungens näbb hade redan spräckt skalet.
— Jag har hört att det är gott att äta rockfågelungar, sade en av köpmännen. Låt oss reda till en festmåltid!
Fågeln Rock kastade klippblock på skeppet som krossades, och Sinbad drev omkring på havet till dess han kastades upp på stranden av en ö. Där fanns träd med mogen frukt, strömmar med gott vatten, granna blommor och kvittrande fåglar. Han åt och drack och lade sig sedan i gräset och somnade.
När han vaknade mötte han en gammal man, som ville att Sinbad skulle bära honom på sin rygg över floden. När han väl satt på ryggen hårdnade greppet och det gick inte att skaka av honom; hans styrka var otrolig. I flera veckor satt han där, och Sinbad trodde att han aldrig skulle bli kvitt honom.
En dag plockade Sinbad upp en frukt som han grävde ur, samlade ihop litet druvor och fyllde frukten med deras saft. Efter några dagar i solen jäste saften och blev ett gott vin. Då och då tog Sinbad en klunk vin, men den gamle mannen, bad att få frukten. Så förde han den till sina läppar, smakade på vinet och drack ut det till sista droppen. Snart började han vackla, och hans grepp lossnade.
Mannen som aldrig skrattade
Kalifen Harun al-Raschid satt en eftermiddag på gården till sitt palats, läppjande på sött svart kaffe och rökande sin vattenpipa. Vad han hade det skönt! Vad denna gård var vacker med sin spelande fontän! Hur gott att veta att det rådde fred och välstånd i landet! Och att alla är lyckliga.
— Det borde sannerligen vara så som du säger, o konung, sade storvesiren. Men jag känner en man som bor i närheten av palatset och kallas ”mannen som aldrig skrattar” – och det gör han heller aldrig.
Mannen blev förd till palatset. Och han berättade sin historia.
Han hade fått arbete i ett hus där det förutom arbetsgivaren bodde nio andra gamla män i huset. Hans roll var att förestå hushållet..
— En sak måste jag be dig att aldrig göra, hade husbonden sagt. Fråga mig aldrig varför vi är så tysta och ledsna — och varför vi gråter.
Strandsatt på en öde ö, blev han räddad av ett skepp där besättningen bestod av unga vackra flickor klädda i furstinnedräkter. Ombord blev han klädd i kostbara kläder och fick läcker mat att äta medan de unga flickorna styrde fartyget över vågorna.
Den andra dagen nalkades de en strand där en massa människor stod och ropade och viftade med flaggor. Flickorna gick i land med honom mitt ibland sig, och från alla håll hördes ropet:
— Brudgummen! Hell brudgummen!
Giftermålet
Han blev strax gift med drottningen, som dock varnade honom:
— Du är nu härskare över ett fredligt och blomstrande land. Allt jag äger är ditt, och du kan befalla vem som helst att utföra alla dina befallningar. Men en sak måste jag vägra dig, öppna inte den här dörren, ty då drar du olycka och fördärv över dig.
Han kunde dock inte motstå lockelsen med dörren. En dag sträckte han fram handen och tryckte djärvt på dörrhandtaget. Dörren gick upp, han steg över tröskeln – och dörren slog igen efter honom. En väldig örn flög skriande ovanför, svepte ner, tog honom i sina klor och så bar det iväg.
Efter en snabb färd över det stormiga havet släppte örnen ner mig utanför den gång som ledde till mitt eget hus. ©Tenggren
— I flera dagar vandrade han omkring, gråtande och ropande på sin älskade hustru. Till sist förstod han dock att han aldrig skulle få återvända till henne.
Ormdrottningen
För många år sedan bodde i Grekland en ung lärd man vid namn Daniel. En dag fick Daniel ett bud från perserkonungen med inbjudan att komma och bo i det kungliga palatset som en av konungens rådgivare.
Daniel antog inbjudan med glädje. Han och hans hustru gick ombord på ett skepp som skulle segla till Persien, och kistor med gåvor ur biblioteket förde de med sig. Resan blev föga lyckosam, ty skeppet anfölls av sjörövare.
Efter överfallet blev Daniel snart sjuk. Under tiden födde hans hustru en son som fick namnet Hasib. Och så blev Daniels hustru ensam om att uppfostra Hasib. Han växte upp till yngling och började arbeta tillsammans med timmerhuggare.
En dag blev timmerhuggarna överraskade av ett häftigt oväder, och rusade till en grotta i närheten. Där upptäckte Habib en djup brunn med väggarna täckta av honungskakor – en skatt. När Hasib föll på knä och spejade över brunnskanten knuffade en av karlarna till honom.
Omgiven av de väsande, slingrande ormarna darrande Hasib av fasa. Så uppenbarade sig en jättelik orm med ett kvinnohuvud med vänliga sorgsna ögon och vacker mun.
—Frukta ingenting, sade ormen med låg, behaglig röst. Jag är ormdrottningen, och det har blivit förutsagt att du skulle komma hit.
det avslöjande badet
Habib gick för att bada i det offentliga badhuset. Men knappt hade han doppat sig i vattnet förrän två främlingar kom och drog upp honom helt bryskt. Vesiren såg kyligt på Hasib. Kejsar Kerezan av Persien lider av en förfärlig sjukdom. Hans läkare säger att han ska dö – om han inte äter av ormdrottningen.
—Du är mannen som kan rädda honom! skrek vesiren, igenkänd för att din hud blev svart i badet. För oss till ormdrottningen!
Så steg perserna ner i brunnen och tog ormdrottningen till fånga. De satte henne i en bur och begav sig genast till Persien, medförande den ovillige Hasib.
Vesirens klyvde Ormdrottningen i tre delar, och kokade de tre bitarna i olika grytor. Varje gryta gav en liten flaska med klar vätska. Vätskan från den andra biten är för att bota kejsaren. Han erbjöd Hasib den tredje flaskan, men istället drack han av den första flaskan. När han drack fylldes han med vetande och såg världen med en ny visdom.
När vesiren kom tillbaka och bad om sin flaska gav honom Hasib den tredje. Vesiren svalde innehållet i en klunk, föll omkull och dog. Den andra flaskan bar Hasib till den dödssjuke kejsar Kerezan. Knappt hade kejsaren druckit ur den förrän hans hälsa återvände.
Den fattiges dröm
I Bagdad bodde en man som ansåg sig själv vara den olyckligaste människan på jorden. Han hade blivit så fattig att familjen måste slå sig ner i en gammal söndervittrande ruin utanför stadsmuren. Därtill hade han en hustru som aldrig sade ett vänligt ord till honom.
Varje natt drömde han att en röst hela tiden vrålade i hans öra:
—Gå till Kairo! Gå till Kairo! Din lycka är i Kairo!
En dag då han satt på sin vanliga plats stannade en stor karavan vid brunnen. Det visade sig att de var på väg till Kairo. Mannen bad att få följa med på resan och fick rida på en av lastkamelerna.
Domarens dröm
I Kairo blev han dock kastad i fängelse för lösdriveri. Och efter många timmar drogs han inför en domstol. Mannen berättade för domaren om sin dröm, som tog honom till Kairo.
Då berättade domaren om en dröm han själv haft. I drömmen står han utanför Bagdad, nära en uttorkad, söndrig fontän på gården till en eländig ruin.
—Som jag står där vid fontänen, fortfor domaren, hör jag en röst. Gräv! säger den. Gräv bakom den där lösa stenen! En skatt ligger gömd där.
Domaren skickade hem mannen, och det var natt när han kom fram till ruinen där han hade rett sig sitt hem. Mannen gick till den gamla uttorkade fontänen och skyndade sig att leta rätt på den lösa stenen. Den föll sönder i klumpar så torra som salt. Han grävde litet till – och hittade en tung sadelsäck av läder. Han slet upp den, och rubiner, diamanter, pärlor och smaragder glittrade i månskenet.
Och från och med nu levde den fattige mannen lycklig och nöjd. Han var inte längre fattig utan kunde med sin familj flytta in i ett fint hus. Och det allra bästa var att hans hustru inte längre grälade och klagade.
Fakta
- Titel: Sagor ur tusen och en natt
- Illustratör: Gustaf Tenggren
- Förlag: Folket i Bilds förlag
- Utgivningsår: 1958
- Format: 25×33 cm
- Omfång: 96 sidor, exkl. omslag
- Tryck: fyrfärg
- Bindning: inbunden
En fantastisk bok. Vi har läst den med behållning för generationer av barn. Finns den att köpa?
Jag håller med. Finns ibland begagnad på Tradera och/eller Bokbörsen.