År 1950 utkom ett femte julalbum med Prins Valiant (Prince Valiant) av Hal Foster. Serien utkom som julalbum utgivet av Allers förlag 1949 och 1950.
Dessförinnan utgav Åhlén & Åkerlund julalbum med Prins Valiant 1942, 1944 och 1946, vilka är några av de äldsta samlingsalbumen med serien i världen. På det tidiga 40-talet blev Prins Valiant även publicerad i veckotidningen Vårt Hem från samma förlag.

Sida nr 2 | nr 3 | nr 4 | nr 5 | nr 6 | nr 7 | nr 8 | nr 9 | nr 10 | nr 11 | nr 12 | nr 13 | nr 14 | nr 15 | nr 16 | nr 17 | nr 18 | nr 19 | nr 20 | nr 21 | nr 22 | nr 23 | nr 24 | nr 25 | nr 26 | nr 27 | nr 28 | nr 29 | nr 30 | nr 31 | nr 32

Sid 2
Prins Valiant har fått i order att recognovera saxare som landstigit i Essex. Han rider ut med tio unga ärelystna krigare, plus en som tillkommer strax efteråt. Samtidigt råder uppståndelse i Camelot, då flera riddare saknar delar av sin utrustning, och Katrin söker efter Aleta som försvunnit.

På vägen möter gruppen som Valiant leder en ung riddare som väntar vid en korsväg och kräver tribut. Valiant avfärdar honom och gruppen rider förbi, men eftersläntraren råkar stöta till riddaren med sin lans. I vredesmod riktar han ett slag mot senkomlingen.
Sid 3
En dråplig duell

Riddaren mottar ett slag, men den tilltänkte mottagaren duckar, och slår till riddaren med sin lans. I samma ögonblick ramlar även lansbäraren av sin häst. Valiant rider tillbaka i vredesmod, bara för att bli vittne till hur den sent tillkomne slår ner riddaren med sin lans.
Valiant noterar en gyllene hårlock som faller ner vid sidan om hjälmen på stridens segrare, och dubbar denne riddar Liten. Sedan ser han till att hela tiden rida nära riddar Liten.

Sid 4
Riddaren som inte ville bada
Valiant slår läger med sin grupp, och beordrar sina män att bada för att vara rena om de blir sårade. Riddar Liten avstår badet och erbjuder sig att stå vakt medan övriga badar. Det roar Valiant mycket, eftersom han tror sig veta vem riddar Liten är.

Nästa morgon rider Valiant med sina mannar på spaning, och han beordrar riddar Liten att hålla vakt i lägret under tiden. Men strax därpå följer riddar Liten efter Valiant.
Sid 5
Saxarnas bakhåll

En serieruta ur sidan 5, ”Saxarnas bakhåll”. ©Bulls
Riddar Liten håller avstånd men tappar bort de andra, och rider vilse. I en glänta i skogen ser denne en skara saxare, som lagt sig i bakhåll för Valiant och hans grupp. Riddar Liten blåser sitt horn som varning för Valiant, och går till anfall mot saxarna.
Valiant beordrar attack, och i anfallet möter han riddar Liten, som blivit förblindad av sitt hår som sluppit lös inne i hjälmen. När lockarna kommit i ordning, finner riddar Liten att striden är över.

Sid 6
Tillbaka till Camelot
Riddar Liten får än en gång vakta lägret, men nu ber Valiant även riddar Brandel att bevaka riddar Liten. Alla har nu förstått att det är Aleta, och Brandel tipsar Liten om en tjärn längre in i skogen, dit Aleta drar sig undan för att bada, och vaska av sig. Hon dränker även hjälmen som har objudna kvalster.

Tillbaka i Camelot tillåter inte Valiant riddar Liten att dra sig undan, utan de går alla till kung Arthur för att avlägga rapport.
Sid 7
Riddar Litens demaskering

När alla berättat om sina bedrifter för kung Arthur, har turen kommit till riddar Liten, som ännu har sin hjälm på sig. Kungen ber att få se ansiktet på riddar Liten, som tvingas demaskera sig. Aleta är inte glad, då hon vet att hennes hår är i oordning, och hon vill inte visa sig okammad.
Aleta ber att få avlägsna sig, och Katwin tar med henne för att bada och kamma henne, under bannor för att ha rymt.

Sid 8
Hjortjakten
Medan Katwin badade Aleta, bannade hon också henne för sitt tilltag. Sedan var det Valiants tur att ge hustrun en skrapa.
Medan kung Arthur förberedde att gå mot saxarna ordnades en hjortjakt. Hundarna ringade in bytet, och Aleta fick på sin lott att fälla hjorten med pil och båge. Det gick inte bättre än att hon träffade Sir Erwin.

Och på kvällen fann sig Valiant, Sir Gawain och Aleta, som kommit bort från de övriga, omringade av fredlösa.
Sid 9
I de fredlösas våld

Ledare för de fredlösa var Hugh, Räven, som sade sig vilja kräva lösen för de tillfångatagna. Flykt var inte att tänka på, då de fredlösa var oräkneliga. Hugh Räven förde dem till de fredlösas läger, där det doftade hjortstek.
Då Hugh avkrävde underhållning av sina gäster, svarade Valiant att det enda han kunde var att slåss. Valiant fick då på sin lott att möta ”Lille” Cyril i en tvekamp med påkar.

Sid 10
Strid med oväntad utgång
”Lille” Cyril var en formidabel motståndare till Valiant, som blev illa slagen i början av kampen. Men när Valiant sett att Cyril stod emot alla slag, angrep han istället med en rak stöt, som träffade Cyril i pannan. Nästa stöt träffade i magen, och Valiant kunde sedan fälla Cyril till marken.

Sir Gawain bjöd för sin del på underhållning genom att spela luta och sjunga ballader.
Men när det blev Aletas tur, utmanade hon Hugh på kappsimning över dammen.
Sid 11
Kappsimningen

Hugh antog utmaning att simma ikapp med Aleta, ovetande om att hon var från öarna där hon levt halva sitt liv i vattnet. Hugh var en god simmare, men Aleta kunde utan vidare simma ikapp med honom, och retfullt se till att resultatet blev oavgjort.
När de gjorde om samma sak blev resultatet detsamma, men tredje gången var Hugh så trött att Aleta fick dra honom iland.
Aleta påstod även att de trivdes så bra med att utmana de fredlösa, och hon hotade att stanna istället för att låta betala lösen. Det oroade Hugh.

Sid 12
De fredlösa går i Valiants tjänst
Valiant uppmanade Hugh att ansluta sina fredlösa i kampen mot saxarna, och utlovade dem i utbyte att kung Arthur skulle skänka dem nåd. Efter överläggningar bad de Valiant att anföra dem.

Sid 13
Nyttiga bundsförvanter
Kung Arthur drog ut i krig mot saxarna. Valiant tog farväl av Aleta för att ansluta sig till följet. På vägen såg han dock inte många följare, då de fredlösa endast dök upp emellanåt bland träden.
När kung Arthur samlade sin stab, med Valiant, skyddade de fredlösa samlingen medelst fågelläten och genom att ta hand om saxarnas spanare. Willy Horsa, jutarnas och saxarnas anförare var bekymrad.


Sid 14
Saxarnas tillförselvägar spärras
Prins Valiant och hans män spärrade fiendens tillfartsvägar. Det gjorde att saxarna tvingades försöka sända proviant, men Valiant ledde en beväpnad ryttartrupp som berövade fienden provianten.
Saxarnas hövding Horsa beordrade reträtt, men fienden var övervakad av prins Valiant och Hugh Räven, som ledde kung Arthurs trupper genom skogen.

Sid 15
Striden i skogen

Horsa förde sina riddare tillbaka till Essex, i en terräng opassande för beridna krigare. Plötsligt fann han kung Arthurs krigare framför sig, till fots, och gav order om anfall!
När som striden pågick kom en hornstöt, och en hord av ryttare anföll. Horsa var lurad, och hans soldater valde att springa.

Sid 16
De fredlösa utgjorde spanare så väl att Horsa fann för gott att dra tillbaka sin här.
Men när Sir Mordred fick syn på Hugh Räven lät han fängsla honom och dra honom, ledaren för ett rövarband, inför kungen. Väl där, när Valiant upptäckte vad som hänt, steg Valiant fram för att tala till den rannsakades försvar.

Sid 17
Kung Arthurs förlåtelse

Valiant lyckas i sista sekund avvärja kungens beslut, och talar om hur de fredlösa bidragit till segern på slagfältet genom att vara goda spejare. Han övertygar också kungen att vinna över dem som spejare genom att förlåta dem för det förflutna.

Sid 18
Prins Valiant ”skjuter bom”
Kungen ger de fredlösa sin förlåtelse, men förbjuder dem att döda kungens hjortar i kungens skog. Valiant visar dem då hur de kan öva skytte, och av misstag råka döda ett skogens djur. Men han uppmanar dem också att bygga hyddor och odla gläntorna, för nu är de kungens spanare. Under tiden väntar Aleta på Valiant.

Sid 19
Aleta är sorgsen
Kung Arthur och hans mannar återvände till Camelot, där de möttes med glädje av sina nära och kära. Men Aleta väntade fortfarande på sin Valiant. Sir Gawain försäkrade dock att han skulle komma nästa dag, och när han väl kom blev han mött av en strålande lycklig Aleta.

En serieruta ur sidan 19, ”Aleta är sorgsen”. ©Bulls

Sid 20
Den lömske Sir Mordred
Kung Arthur skickar iväg Valiant att överlämna unga spanarvolontärer till Hugh Räven. Under tiden hyser Sir Mordred, kungens halvbror, planer på att så split mellan kung Arthur och Sir Lancelot. När han ser Lancelot ge kungens maka Guinevere en hjärtlig kram ser han sin chans. Inför kungen anklagar han Lancelot för något långt värre än den kram han givit Guinevere.

En serieruta ur sidan 20, ”Den lömske Sir Mordred”. ©Bulls
Aleta, som också sett kramen, förstår Mordred planer, och hävdar att det var henne som Lancelot kramat.
Sid 21
Aletas ädelmod

Kung Arthur blir vred över sin halvbrors försök att så split mellan Lancelot och kungen, och skickar iväg Mordred och hans män till kriget i norr.
Valiant, som just återvänt, kom tillbaka just som Aleta inför kungen bekände sitt förhållande till Lancelot, och blev bedrövad. Aleta lämnade rummet, och framemot aftonen även Camelot.
Katwin anklagade Valiant för att i sin styvnackade stolthet ha drivit iväg henne.

Sid 22
Försoningen
Katwin förebrår Valiant för att han låtit Aleta försvinna ut i vintern, och berättar för honom varför hon tagit på sig skulden, och därmed förhindrade en brödrafejd.
En serieruta ur sidan 22, ”Försoningen”. ©Bulls

Valiant skyndar genast att följa i Aletas spår, och när han hinner upp henne förenas de i varandras famn. Katwin har också skyndat att följa efter, rustad med packning och tjänstefolk, och gör upp ett läger intill Aleta och Valiant.
Sid 23
På väg mot Thule

Valiant och Aleta är återförenade, och Valiant har nu förstått att Aleta även kan ljuga. Katwin vet att ingen på Camelot i längden skulle tro på Aletas skuld, och föreslår att de reser till Valiants far Aguar, kungen av Thule, så han får träffa sin nya svärdotter.
De skickar ett snabbseglande skepp i förväg för att anmäla deras ankomst, och påbörjar sedan sin seglats norrut på ett bekvämare skepp.

Sid 24
Ankomsten till kung Aguars borg
Efter fem veckors seglats når skeppet Thules kust. De möts av krigare som har att berätta att Gunguir, thanen av Overgard, har gjort uppror mot kungen. Valiant rider med en skara män mot Overgard for att stävja upproret. Under tiden ska en budbärare lämna bud till kungen om att Aleta är på väg. Men Aleta hindrar budbäraren, och tillsammans med Katwin slår hon följe med honom, och utger sig för att vara Aletas kammartärnor.

Sid 25
Prins Valiant hos Gunguir

Medan Aleta färdats till borgen i Thule, har Valiant ridit till Gunguir, tranen av Overgard. Han försöker utröna vad som ligger bakom upproret, men möter endast vrede från Gunguir som inte vill lyssna på förnuft. Bakom Gunguir står hans son Ulfrun, som säger att de låter hellre svärdet tala än tungan.
Valiant säger då att han kommer att strida för sin fars sak, och Ulfrun pekar då ut mannen i dörren som den som Valiant får strida emot.

Sid 26
Duell om ett kungarike
Den man Valiant ska strida emot är större och uppenbart vältränad. Striden börjar till häst, och de rider mot varandra med spjut. Valiant viker undan, och lyckas med sitt spjut få tyglarna ur motståndarens händer. Samma sak upprepar sig tre gånger, varför Ulfruns kämpe förlorar humöret.

Valiant vänder då snabbt helt om, och stöter omkull sin motståndare.
Sid 27
Snabbheten besegrar styrkan

Valiant väntar ridderligt medan den fallne kämpen kravlar sig undan sin häst som också den fallit. Nu börjar en envig med vapen till fots. Ulfruns kämpe strider med yxa och snart kan inte Valiants sköld längre stå emot. Nästa hugg går igenom skölden, där yxan fastnar. Då kan Valiant låta sjungande svärdet göra slut på kampen.

Sid 28
”Kammarjungfrun” inför kung Aguar
Medan Valiant läker sina sår i Gunguirs fästning, installerar sig Aleta och Katwin i Thules borg. Valiants gamle lärare besöker de båda kammartärnorna för att förhöra sig om Valiant. Aleta berättar om Valiant så livfullt och kärleksfullt att den gamle förstår att hon är Aleta, hans brud. När Aleta och Katwin sedan träffar kungen, förstår han att sonen måste älska sin hustru högt eftersom han tillåter henne en så vacker kammarjungfru.

Sid 29
Kung Aguars privata gemak

Valiant vilar ut i tre dagar, innan han rider vidare. Men han lämnar inte Gunguir förrän han förklarat att de får försvara sig vid hövdingamötet till våren.
Kungen av Thule möter en kväll den vackra kammarjungfrun (Aleta) sittande på sin tron, när han gått dit för att vila ensam. Men hon stannar kvar, som om hon förväntar sig att bli underhållen.

Sid 30
En självsvåldig kammarjungfru
Aleta säger förstående att kungar är olyckliga, eftersom de oroar sig för allt. Kungen förklara att han har två uppror på halsen, men Aleta protesterar och menar att hans son Valiant redan slagit ner det ena. Kungen berättar då om jarl Jon, en gammal vapenbroder som blivit styv i nacken.

En serieruta ur sidan 30, ”En självsvåldig kammarjungfru”. ©Bulls
Jon har förlorat sina två söner i strid, och nu även sin hustru. Aleta menar att han bara är ensam, och föreslår att bjuda honom till kvällsvard. Innan kungen hinner protestera går hon för att förbereda gästabudet. Men kungen förstår att han är lurad.
Sid 31
Dömd till fem års fängelse
Kung Aguar förstår nu att kammarjungfrun i själva verket är en drottning. Aleta ställde i ordning gästabudet och skickade en inbjudan till Jon.
Plötsligt blev Aleta häktad för att ha varit olydig mot konungen, och hon blev förd inför kung Aguar som dömde henne till fem års fängelse. När hon skulle föras bort hörde hon honom skratta, och förstod att han bara drivit gäck med henne.

Sid 32

Sista sidan ur Prins Valiant julalbum 1950. ©Bulls
Ett bittert hjärta veknar
När Valiant väl kom hem till borgen i Thule blev han hjärtligt mottagen av först Aleta och sedan kung Aguar. Och till kvällen anlände jarl Jon, redo att uppfatta varje sak som en förolämpning.
Men det var Aleta som tog emot honom, berömde honom för hans bedrifter i strider för Thule, och placerade honom i bekvämlighet i ett rum prytt med Jons segertroféer. Jon mjuknade alltmer, njöt av mjöd, och berättade snart om sina ärorika dagar.

När han sedan mötte kung Aguar var bitterheten borta.
Ett urval källor:
Seriesam
PrinsValiant.net
Seriewikin
