Artikeln ”Seriekampen blir hätskare” har tidigare varit publicerad i Fantomen den inbundna årgången 1954, del 2 (2006).
Alla var inte glada i serier i början av 1950-talet. I takt med att serietidningarna blev fler, växte en opinion. Lärare. föräldrar, bibliotekarier och andra ifrågasatte om serier var så lämpliga för det uppväxande släktet. Detta tryck hade känts av ett antal år. Tuff och Tuss planerades under 1952 för att visa att serier kunde fungera för de yngre.
Utgivningen började året efter och då lade Serieförlaget också ner Hopalong Cassidy för att visa att man brydde sig.
Familjen Bonnier med Serieförlaget brydde sig mest. Det var inte så många år tidigare som skallet gått mot ”kolorerad veckopress” och familjen ville inte ses som oseriös. Andra förlag var inte lika känsliga och antalet provocerande tidningar ökade och därmed motrycket.
Serie-eländet
På initiativ av Kvinnoförbundet för fred och frihet bildades 1953 en seriekommitté. Arbetsutskottets ordförande, överlärare Lorentz Larsson, fick i uppdrag att göra en enkätundersökning om ungdomars läsvanor. Redovisningen kom året efter i boken Barn och serier. En del gott sägs om vissa serietidningar och serier, men också att serieläsning kan leda till känslolöshet och brottslighet.
Barn-serier-samhälle (1954) av Nils Bejerot. ©Folket i bild
1954 kom också Barn-serier-samhälle av Nils Bejerot. Även den har nyanser, men det negativa överväger. Han inspirerades av Fredric Werthams The Seduction of the lnnocent och tog också in exempel på otrevliga serier som publicerats i USA men inte i Sverige.
Seduction of the Innocent (1954) av Fredric Wertham. ©Rinehart & Co.
Serieförlaget, som vinnlade sig om oantastliga produkter, fortsatte bry sig. Tarzan började omvandlas till Stjärnmagasinet, en ungdomstidning med mera redaktionellt material. Själva ordet serier blev laddat. Förlagsnamnet försvann och produktionen lades direkt under Åhlén & Åkerlund.
Men man stretade emot. Rolf Lindberg, en av Serieförlagets redaktörer, skrev 1954 en artikel med rubriken ”Resande i seriehat – hur man blir rik på Fantomen-kritik”. Den var en reaktion på ett radioprogram om serier.
opinionsmötet
Parterna skulle komma att mötas. På Medborgarhuset hölls ett opinionsmöte våren 1955. ”Det rådde rena lynchstämningen”, har Rolf Undberg berättat. Han var med, liksom Lukas Bonnier och en handfull andra från Serieförlaget. Representanter för andra förlag höll sig i stort sett borta. Någon seriös diskussion gick inte att föra, stämningen var uppjagad. De ovan nämnda drog sig snart tillbaka.
Under de här åren var det många som förkastade serien som medium, men flera av de tongivande kritikerna som Bejerot, Larsson och Ivar Öhman med sin tidning Folket i bild, ville ha bättre serier. Avståndet mellan dem och Serieförlaget var ofta egentligen inte så stort. Den negativa opinionen segrade dock och ett antal år framåt var serier inte fint.
Hoppsan!
Filmaffisch för filmen Hoppsan! (1955). ©Terrafilm
Under våren 1955 spelades det in en kul kommentar till seriematchen – filmen Hoppsan!. Manustitel var Monstret, och regissör var Stig Olin. Serietecknaren Hubert Yrhage spelades av Povel Ramel och modell för Monstret var Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Tyko Kölstav. Harriet Anderssons Lena Lett ledde angreppet på ”serie-eländet”.
Rollistan var diger: Douglas Håge som Darling Karlsson, Georg Rydberg som Jens Myskovich och Ingrid Thulin spelade Malou Hjorthagen för att nämna några i denna mysiga komedi. Illustrationerna som skymtar i filmen gjordes av tecknaren B-O Wennerberg – ”Bowen”.
Olle Dahllöf
Artikeln har tidigare varit publicerad i Fantomen den inbundna årgången 1954, del 2 (2006). ©Egmont
Läs mer här
Ett urval källor:
Svensk Filmdatabas
Seriewikin
Wikipedia