Recension
Äventyr i Mumindalen är en bilderbok om Mumintrollen (Moomin) baserad på animerade filmer som bygger på berättelser av Tove Jansson. Bilderna i boken är ur tv-serien Mumindalen (Moominvalley, 2019), och är mycket välgjorda och tilltalande.
Äventyr i Mumindalen innehåller nio berättelser, illustrerade med bilder ur den animerade TV-serien från 2019. Här möter vi hattifnattarna och Mårran, vi får veta mer om Snusmumrikens vårvisa, följa med till den flytande teatern och beskåda Mumintrollets gyllene svans, med mera.
Möjligen är illustrationerna för glest förekommande i förhållande till textmängden. Förutom bilder ur animeringen finns det också gott om skisser, till grund för animeringen, vilket också är välgörande för läsningen.
Generellt sett får den animerade tv-serien anses vara klart sevärd, medan adaptionen i bokform kunde varit snäppet bättre…
Låt äventyret börja!
Lilla My flyttar in
Mymlan med alla sina barn flyttar in i Muminhuset och ämnar stanna till midsommar. Lilla My ansluter också till barnaskaran som vänder upp och ner på huset, varför Mumintrollet otrivs ofantligt.
Muminfamiljen vill inget hellre än att Mymlan och barnen ska flytta ut, men de förmår sig inte att säga ifrån. Lösningen blir att Mumintrollet bygger ett nytt hus åt Mymlan-familjen, och det visar sig vara byggt på skalet till en jättesköldpadda, som simmar iväg med gästerna. Lilla My har dock bestämt sig för att stanna kvar.
Det händer så mycket i berättelsen, som är väl berättad och spännande, men det är få illustrationer i förhållande till allt som händer. Med betydligt fler illustrationer hade berättelsen ensam räckt till en väl fungerande bilderbok.
Vårvisan
Vårvisan är en kortare berättelse om när Snusmumriken anländer till Mumindalen om våren, och ska komponera sin vårvisa. Mumintrollet väntar på sin vän, men Snusmumriken dröjer, och på vägen träffar ett litet kryp som han namnger Ti-ti-oo.
Berättelsen är, som sagt, kort och plötsligt tar den slut, utan att vi får ta del av vårvisan.
Den sista draken i världen
Mumintrollet ger sig ut för att fånga insekter, men lyckas istället fånga en liten drake i sin glasburk. När Snusmumriken anländer visar det sig att draken fattar tycke för Snusmumriken och tyr sig till honom. Mumintrollet, som glatt sig åt sin drake, finner sig i det och släpper ut draken när Snusmumriken går för att fiska. Men när draken somnat ger Snusmumriken bort den till Hemulen som råkar komma förbi.
En intressant och väl berättad historia.
Den flytande teatern
Mumindalen drabbas av ösregn och översvämmas. Muminfamiljen får rädda sig upp på taket, där de ser ett konstigt hus komma flytande. De räddar sig över till huset, som saknar en vägg och istället har en ridå. Här träffar de på råttan Emma som berättar att det är en teater. Sniff vill hitta proppen och släppa ut allt vatten, men när vattnet flyter undan bildas en virvel, varför Muminfamiljen får ett sjå att ro undan i land. Att ridån bildar ett segel underlättar räddningen.
Berättelsen är komprimerad och inte helt sammanhängande. Jag saknar att få veta hur Sniff fick vattnet att försvinna. Sniff finns inte heller med i bild.
Den gyllene svansen
Muminpappan har skrivit ett teaterstycke om sitt liv och satt upp en pjäs. Mumintrollet spelar pappan, men har svårt med replikerna. Oron gör att han tappar håret på sin svans, och Muminmamman skickar honom till sängs med medicin. När han vaknar har han fått en guldtofs på svansen. Med nyfunnet självförtroende blir pjäsen en succé, och Muminpappan får Muminmamman på slutet. Men då har guldtofsen redan blivit en vanlig vit tofs.
Berättelsen håller bra ihop och är spännande att läsa, men slutet är lite rumphugget.
Hattifnattarnas ö
Mumintrollet och Snorkfröken är ute och seglar, men ett oväder är på ingång så de går iland på en ö för att vänta ut stormen. Lilla My har smugit sig ombord och ätit upp maten. På ön dyker hattifnattar upp, som ger ifrån sig elektriska stötar. Snorkfröken hittar en barometer att spegla sig i, och tar den med sig, men hattifnattarna kommer efter för att få tillbaka sin barometer. Dagen efter lämnar hattifnattarna ön.
En central del i berättelsen handlar om hur Snorkfröken blir av med sin lugg, vill spela sig och tar barometern. Inget av detta finns med i bild vilket gör historien lite osammanhängande och svår att greppa.
Snusmumriken och parkvakten
Snusmumriken kommer fram till ett staket på sin promenad i skogen, med förbudsskyltar. Han bestämmer sig för att befria parken, men saknar verktyg. Lilla My dyker då upp, och hon har hattifnattfrön i sin korg. Snusmumriken kastar in dem i parken där de genast börjar växa till sig, och ger parkvakten elektriska stötar.
Han springer och hämtar polisen, som när de anländer hittar Mumintrollet och Snorkfröken vid en brasa, som Snusmumriken startat för att elda upp skyltarna. Mumintrollet och Snorkfröken blir då fängslade. Hemulen som är polis ogillar dock situationen, medan Hemulen som är parkvakten kräver inlåsning. Lilla My kommer då på att de kanske kan byta jobb, varpå båda hamnar i roller där de trivs.
En trevlig liten berättelse med en liten knorr på slutet.
Monsterfisken
Mumintrollet och Muminpappan var ute och fiskade och Mumintrollet fick ett jättenapp, det var Mameluken, den största fisken i havet. Fisken drog iväg med Mumintrollet, slukade honom, men Muminpappan fångade den och tvingade den att uppe på land spotta ut Mumintrollet. Med följde en kista. Så berättade Muminpappan, hur de hittade kistan, medan Mumintrollet menade att den flutit fram till båten.
Kistan innehöll frön som Muminmamman planterade intill huset. Där växte sedan monsterplantor upp som gjorde Muminfamiljen till fångar i huset. Mumintrollet räddade familjen genom att krossa plantorna med takfläkten, berättade han. Tillsammans med Muminpappan ändrade han sedan historien, så att det var Mameluken som kom och åt upp plantorna, som tack för att Mumintrollet befriat honom.
En lite svårare berättelse med många fantasifulla turer, och något osammanhängande slut.
Ensam hemma
Mumintrollet är ensam hemma när Muminpappan och Muminmamman gör sig en kväll ute vid en lägereld. Mumintrollet har dock sällskap av Sniff och tillsammans jagar de igång mörkerrädsla hos varandra. När de försöker fånga ett monster i trädgården faller de själva i den grop de grävt, och blir räddade av Snusmumriken. Det finns inget att vara rädd för, säger han, utom rädslan själv, och så Mårran.
När Mumintrollet och Sniff ska vända hemåt hör de ljud och möter Mårran. De räddar sig tillbaka till Snusmumriken och gömmer sig i hans tält. Det blir isande kallt när de hör Mårran utanför tältet. Men Muminpappan och Muminmamman är ju också ute vid sin lägereld, så Mumintrollet och Sniff förstår att de måste rädda dem.
Mårran dras till ljuset, så Sniff släcker elden med is. Därefter sätter de ett par lyktor på en stock i sjön, och ser Mårran försvinna på jakt efter stocken.
En spöklik historia som håller intresset uppe hela vägen, och tål att läsas flera gånger.
Fakta
- Typ: Barnbok (bilderbok)
- Författare: Amanda Li baserat på historier av Tove Jansson
- Illustratör: Gutsy Animations baserat på teckningar av Tove Jansson
- Copyright: Moomin Characters / Gutsy Animations
- Ålder målgrupp: 3-6 år
- Utgiven: 2021-03-08
- Format: 202 x 267 x 9 mm
- Tryck: Fyrfärg, tryckt i Polen 2020
- Bindning: Inbunden
- Vikt: 758 g
- Antal sidor: 123
- Förlag: Bonnier Carlsen Bokförlag
- ISBN: 978-917-97-5375-7
Boken ingår i bokserien om Mumintrollen