[Artikel ur SeriePressen nr 1, 1994]
De senaste åren har skämtteckningar i serietidningar, cartoons, fått ett stort utrymme. Det började med Larson och har fortsatt i bland annat SeriePressen.
Larson! nr 1, 1988
SeriePressen 1993-94 från Formatic Press
Beräknad läsningstid: 4 minuter
©Chronicle Features
Enrutesbilder med poängen komprimerad är inget nytt fenomen i serietidningar. 91:an och Knasen och många andra har haft såna inslag, men då har det rört sig om någon sida. Det nya är mängden skämtteckningar.
Skämtteckningen som sådan är urgammal, äldre än seriesekvensen. Den har haft egna tidningar, som Söndags-Nisse och Adam & Eva. Innehållet i en skämtteckning har spänt över politik, folkhumor och fräckisar.
Många serietecknare har börjat som skämttecknare. Carl Barks och Mort Walker till exempel. En annan koppling är att vissa etablerade serier i sig kan bestå av bara en ruta. Vardagsversionen av Dennis är en sådan.
©North America Syndicate
Cartoons i SeriePressen
Men varför har då skämtteckningen marscherat in på bred front i många av de humoristiska serietidningarna? I SeriePressen finns Absurdumt, Carrousel, Barockt!, Haspen är lös, Livet är en fars, och nu också svenska Anatema. En ide är att vi lever i en snabbkonsumerande tid, en ruta går fortare att ta till sig än en stripp.
En annan är att många är mycket “seriemässiga” genom att de bygger på djur. Den mest troliga förklaringen är väl dock att enrutesbilden passar väldigt bra för viss sorts humor. I strippar finns en uppbyggnad mot en poäng och ofta en försonande godmodighet. I de skämtbilder vi möter i serietidningar belyses världens brutalitet och cynism som av blixtljus. Här finns människans dumhet och civilisationens “framsteg'” i ett nötskal. Klichéer hamnar i oväntade sammanhang och fjällen faller från våra ögon. Det är också en tidsanda, illusionernas död.
I SeriePressen balanseras skärmbilderna av traditionella serier med lite mjukare budskap och fungerar utan att bränna ut.
Olle Dahllöf
