1936 introducerade Rit-Ola sin kanske mest kända kreation, den tecknade serien Biffen och Bananen. Serien har alltsedan starten bubblat av lössläppta upptåg och lingvistiska glansnummer.
Seriefigurerna
Seriefigurerna var reko killar, vardagliga figurer som levde i nuet. De är avspända och låter sig sällan överraskas eller imponeras. Om du sticker upp eller spelar översittare tas du snabbt ner av de här grabbarna. Kryperi och okamratligare är dem lika främmande som snobberi och osportslighet.
Ursprunget till serien kunde enligt Garlands egen utsago spåras till en dansk cykeltävling*, arrangerad av dagstidningen Politiken, mellan vegetarianen Frederick Madsen och köttätaren Walther Randrup.
Tävlingen slutade i seger för ”gräsätaren”, Frederick Madsen, som kallades för Bananen medan ”köttkrubbaren” Walther Randrup fått smeknamnet Biffen.
Frederik ”Bananen” Madsen (tv) och slaktarmästaren Walther ”Biffen” Randrup (th) vid tiden för den tävling som gav dem deras smeknamn och som sedan blev namn på gubbarna i Rit-Olas serie.
Namnen satte sig i Garlands huvud och inspirerade honom till att skapa en serie om två kumpaner, en stor stark och en liten och småfiffig.
När Rit-Ola kom hem från Berlinolympiaden 1936 hade han tecknat fem sidor med Biffen och Bananen. Han presenterade serien för redaktionen på Folket i Bild som tackade ja.
Rit-Ola fick fria händer så länge han undvek fylleri och våldtäkt, arbetade med svartvitt och rött (“lingonsylt“-tryck) och levererade fyra–fem veckor före publicering. Honoraret var 75 kr per införande.
Ungkarlarna Biffen och Bananen var bosatta på Surbrunnsgatan i Vasastan i Stockholm. Deras jargong är Stockholmskisens, inte södersnacket utan något lite finare, den variant som talades i Vasastan.
Bananen i serien fick flera uppenbara likheter med Rit-Ola själv, en förnuftig man med aningen boklig bildning, stående med båda fötterna i den socialdemokratiska myllan.
Biffen
Medan Biffen baserades på den svenske tyngdlyftaren och sångaren Harry Dahlgren, som var slaktarbiträde och springschas i en köttbod** på Hagagatan.
Dahlgren dominerade svensk tyngdlyftning i tungvikt (1939–43) med sex SM-titlar och svenskt rekord flera gånger, vilket gjorde honom en av världens främsta tyngdlyftare i sin tid. I slutet av 40-talet började han sin andra karriär, nu som trubadur.
Biffen kunde inte sjunga, men väl ryta som ett lejon på savannen.
Galento
Det var mest sport och slapstick de första åren. I slutet av 30-talet tyckte skaparen att duon borde utökas till en trio. Från boxaren Tony Galento (”den boxande öltunnan”, som mötte världsmästaren i tungvikt, Joe Louis i New York, den 28 juni 1939) tog han efternamnet och det småfeta utseendet.
Tungviktsboxaren Tony Galento.
Resultatet blev den glade, vimsige tjockisen Galento.
De tre seriefigurerna var ungkarlar, och deras försök att närma sig damer går alltid åt fanders. Biffen var, åtminstone i början, otroligt blyg för fruntimmer. Det var dock inte Galento, som var en utpräglad kvinnokarl. Damerna i serien var antingen ragator (”skräcködlor”) eller kalaspinglor (”urpingar”). Där avviker inte serien från gängse mönster i svenska serier.
Handling
Rit-Olas bilder tillhör 40- och 50-talet, folkhemmets tid då tidningarna och radions enda programkanal stod för utbudet. Många anser att serien Biffen och Bananen var som allra bäst 1945-55.
Deras äventyr utspelade sig ofta i eller runt Stockholm, men också på resor till exempelvis Afrika och södra Europa.
Serien pendlade mellan många olika ämnen, från ren buskis till humoristisk vardagsrealism, spännande äventyr ute i stora världen och inte minst idrottsliga eskapader. Trion utövar flera sporter mästerligt, och började tidigt med golf (dock inte mästerligt), långt innan golf blev ett folknöje.
Rit-Ola laborerar både med renodlad situationskomik, ordliga lustigheter och vitsar samt, vilket är adelsmärket, rent visuella skämt, serierutor där teckningen alldeles i sig själv är så komisk att man garvar åt den.
Biffen och Bananen blev populär för att den var rolig och med tiden vältecknad. Den folkliga tonen kan också ha bidragit till populariteten. Serien blev producerad för Folket i Bild (sedermera FiB-aktuellt) till slutet av 60-talet, och fortsatte att gå i repris i tidningen fram till 1978.
Serien håller att läsas än idag, fräsch och rolig och slagfärdig och välriktad, en svensk serieklassiker, en av de bästa överhuvudtaget.
Publicering
Folket i Bild
- Folket i Bild/FIB-aktuellt (1936–78)
Serietidningar
- Tuffa Viktor (1969–71) från Semic
- Åsa-Nisse (nr 9/1979), gästspel, från Semic
- 91:an, två omgångar (nr 19/79-10/82 och nr 1/90-4/92), från Semic
Samlingsvolymer
- Julalbum (1945–71) från Åhlén & Åkerlund
Ett glatt återseende (1981) var ett samlingsalbum i lite större format, så att Biffen och Bananen återges i samma storlek som i Folket i Bild på 50-talet. ©Bonniers Juniorförlag
- Biffen och Bananen: Ett glatt återseende (1981), från Bonniers Juniorförlag
- Biffen och Bananen, ett antal pärlor, smockor, vrålgarv och hickfniss från Jan-Erik Garlands serie om tre folkhemska musketörer från Surbrunnsgatan i Stockholm (1989), från DN
- Ännu mera Biffen och Bananen, åter en härlig samling pärlor och råsopar, hackskratt och småflin tillsammans med Rit-Olas tre orubbliga gråsossar från Sibirien i Stockholm (1991), från DN
Andra media
Det blev också två spelfilmer med Biffen och Bananen, med Åke Grönberg och Åke Söderblom i titelrollerna.
Fler tecknade serier och titlar
Ett urval källor:
Bosse Stenfors & Janne Lundström: Sveriges första serietidning (Musse Pigg-tidningen), artikel i Thud nr 10 (nr 4/1970) från Seriefrämjandet
Sture Hegerfors: PratBubblan! En bok om serier, Bokförlaget Bra Böcker, 1978, ISBN 9171603352
Ingemar Unge: Folkhemmet som serie, artikel i Bild & Bubbla nr 3/1990 från Seriefrämjandet
Biffen och Bananen, DN-förlaget, ISBN 91-7588 994-3
Ännu mera Biffen och Bananen, DN-förlaget, ISBN 91-7588 999-4
Spårvägen Idrott
IMDB
Svensk Filmdatabas
BiffenBananen.se
Seriesam
Seriewikin
Wikipedia
Fotnot
* En del källor uppger att det var en gångtävling
** Andra källor kallar det speceriaffär