Serieförlaget växer, har tidigare varit publicerad i Fantomen den inbundna årgången 1953, del 3 av 3 (2005).
Vid ingången av 1953 hade Serieförlaget fem titlar: Fantomen, Tarzan, Blondie, Buffalo Bill och Hopalong Cassidy. Under året startade Tuff och Tuss, Dick vid Radiopolisen och Tom Mix. Summan blev dock inte åtta, för Tom Mix fick ersätta Hopalong Cassidy och titelserien från Buffalo Bill, som också upphörde, gick direkt in i Tom Mix.
Det blev då sex tidningar istället och det är intressant för det visar att serietidningsmarknaden började bli mättad och att konkurrensen ökat.
Det fanns också i bakgrunden en ökad känslighet hos den allmänna opinionen. Serietidningar var ifrågasatta som lämplig läsning för det uppväxande släktet och kritiken ökade med antalet tidningar.
På 40-talet hade veckotidningar varit i blåsväder som skräppublikationer och familjen Bonnier var luttrad. Man tyckte inte om den växande kritiken och det kunde därför gå fort att lägga ner kritiserade titlar.
Tuff och Tuss
För att möta opinionen lanserade Serieförlaget sin kanske märkligaste produkt och den har med rätta blivit legendarisk – Tuff och Tuss. Tidningen var riktad till barn och meningen var att serietveksamma föräldrar skulle köpa den.
Det var den första serietidningen i landet som rejält marknadsfördes med till exempel annonser i dagspress. Det gick faktiskt bra och Tuff och Tuss fick en riktig smakstart.
Innehållet var storslaget, alla verkade vara med. Sveriges lekfarbror Gösta Knutsson blev redaktör. Han skrev också titelserien och bidrog med pyssel och pedagogik.
Den mest kända farbrorn för barnen, Farbror Sven från Barnens Brevlåda, var med i början med en del berättelser och en brevlåda. Helga Henschen illustrerade Tuff och Tuss-berättelsen.
Titelserien Tuff och Tuss var ingen riklig serie utan snarare en illustrerad berättelse – och det minst populära inslaget i tidningen, enligt flera undersökningar… ©Knutsson/Henschen
Barna Hedenhös
Den tecknade serien Barna Hedenhös – stenåldersaction av Bertil Almqvist (inledande uppslag ur Tuff och Tuss nr 1, 1953). ©Almqvist
Barna Hedenhös av Bertil Almqvist, som var etablerad i bildalbum sedan några år, fick här en egen serie. Den var bra – fantasifull och välgjord.
Jumbo
Inledande sida med Jumbo i djungeln ur Tuff och Tuss nr 1, 1953. ©Norelius
Serieinnehållet stod istället följande helsvenska figurer för: Jumbo i Djungeln – en något snusförnuftig blå elefant av Einar Norelius. ©Norelius
Så följde den välkände illustratören Einar Norelius, som sedan lång tid medverkat i bland annat Tomtar och Troll. Einar Norelius ritade Jumbo i djungeln, en osannlikt blå elefantunge någonstans i Indien.
Teddys Äventyr
Några yngre förmågor fick i tidningen en chans att bli kända. Rune Andreasson hade ritat björnar förut, som Lille Brum, men hans Teddy blev mäkta populär. I Teddys Äventyr finner vi också Lasse Skutt, Skalman och Britta och serien blev i praktiken en fin förövning till Bamse.
Eskimåpojken Olli
Olli – Nils Egerbrandts eskimåpojke gjorde internationell karriär i Skandinavien, Tyskland och Holland (inledande uppslag med Olli ur Tuff och Tuss nr 1, 1953) ©Egerbrandt
Eskimåpojken Olli fanns redan som seriefigur, i färg i Året Runt och som stripp i Dagens Nyheter.
Det var en stor serie och skaparen hette Nils Egerbrandt. (Se Fantomen Inbunden Årgång 1953 del 2, för en utförligare artikel om Nils Egerbrandt.)
Tuff och Tuss, egentligen med tillägget ”och deras vänner”, var typisk för Serieförlaget. Den var omsorgsfullt gjord och mån om läsarkontakten. Där fanns möjlighet till insändare, målarsida, tävlingar, små tavlor, klippdockor och annat.
Tuff och Tuss påminner om radioprogrammet Snurran som startade samma höst. Gösta Knutsson var ledande där med, och det var viktigt med kvalitet för barn.
Tidningen var innehållsmässigt mycket stabil under sina sex år, det var berättelsen Tuff och Tuss och de nämnda serierna.
Andra serier var sällsynta, men Kalle Stropp av Thomas Funck och Nils Egerbrandt gjorde sin debut där 1955 i en bilaga. Tillfälliga serietecknare var Rolf Gohs, Jan Roswall, Mai Cederstrand och Gunila Stierngranat.
Andra som medverkade under åren med berättelser och illustrationer var Inger och Lasse Sandberg, Maria och Harald Gripe, Karl-Aage Schwartzkopf, Åke Lewerth, Rita Rapp, Einar Lagerwall, Gösta Gummesson, Bertil Wilhelmsson, Ilon Wikland, Jan Afzelius och Ingrid Vang Nyman.
Apropå den senare, som ju tecknat Pippi Långstrump, så avböjde Astrid Lindgren att vara med. Hon höll sig till förlaget Rabén & Sjögren, som valt att satsa på henne.
Cirkus
Under sex år utkom Tuff och Tuss. Men upplagorna sjönk, utgivningen var instabil, inhemska medarbetares lämningstider och redaktörens kontroll fungerade inte alltid. Tidningen bytte 1959 namn till Cirkus och importerade en del material och började luta sig mot TV-gestalter som Andy Pandy. Det höll inte heller. Cirkus lades ned efter mindre än ett år.
Dick vid Radiopolisen
Dick vid Radiopolisen var en liten smal tidning, ett försök i Vilda Västerns efterföljd. Serien om Kapten Miki sålde ju bra och det var formatet som var intressant för förlaget. Men nu översatte man inte någon italiensk serie, utan innehållet kom från USA. Dick vid radiopolisen hette från början Radio Patrol och fanns i dagspressen mellan 1934 och 1950. Författaren hette Sullivan och tecknaren Schmidt.
Dick var för ung att vara polis, men tillsammans med sin irländska setter(-hund) assisterade han de bilburna konstaplarna Pat och Sam. Serien var inte ny för Sverige utan hade funnits i både Levande Livet och Veckans äventyr. Runt 1990 gick ett antal episoder i Agent X9.
Serietidningen innehöll även en del Buster Perk-avsnitt av Thorvald Sundbaum. Dick vid Radiopolisen var trevlig, men fanns bara drygt ett år, sedan gick den upp i Mysteriemagasinet.
Tom Mix
Det skulle bli typiskt för den kommande kristiden att serietidningar bytte namn eller gick upp i andra tidningar. Tom Mix var det första exemplet. Hopalong Cassidy lades ned, titelsenrien gick tillbaks till Fantomen, och Tom Mix lanserades istället med ungefär samma upplaga. Buffalo Bill försvann också som tidning, men serien med det namnet fick ingå i Tom Mix. Redaktören Rolf Lindberg gick också över från den ena tidningen till den andra.
Tom Mix var en tidning i Serieförlagets tradition, välgjord, med inte enbart serier. ”Dobie Nyheter” fanns på tredje sidan, med påannonseringar om innehåll eller olika västerntips. Dobie var Tom Mix stad. ”På kryss med Roland” var en geografitävling. ”De dog med stövlarna på” var en artikelserie om västerngestalter som Billy the Kid, Wild Bill Hicock och andra. På sista sidan fanns en samlarbild av någon upptäckare eller pionjär och på föregående sida en artikel om denne.
Samlarserien berömda forskare/upptäcktsresande fanns på sista sidan av Tom Mix och porträtten målades av Göte Göransson (baksidan ur Tom Mix nr 3, 1953).
Göte Göransson gjorde illustrationerna och även andra illustrationer i tidningen. George Camitz tecknade framsidor i början och följdes sedan av Martin Guhl.
Serien Tom Mix
Själva Tom Mix var en amerikansk serietidningsserie från förlaget Fawcett och Buffalo Bill en amerikansk dagstidningsserie.
Roland den djärve
Serien Roland den djärve avvek från västerngenren. Roland var en irländsk äventyrare som kuskade runt i Europa för cirka 500 år sedan. Kreigh Collins gjorde Kevin the Bold, och serien (av söndagsformat) fanns sedan i ett tjugotal år. Serien gästspelade i Fantomen på 70-talet.
Lash LaRue
Lash LaRue – piskans konung, avrundade tidningen och var också från Fawcett.
Frisco Kid
Tidningen Tom Mix kom ut i nästan exakt ett år. Efter halva tiden började man få problem, färgen byttes mot svart-vitt, undertiteln Buffalo Bill hade börjat smyga sig in och blev nu större, för att sedan ta över. Roland den djärve plockades ut och istället kom Frisco Kid. The Cisco Kid av Jose Luis Salinas var en snygg och dramatisk serie och inget dåligt byte.
John Severin tecknade några sidor om legendariska figurer som Custer och Crazy Horse.
I slutet av 1954 lades Tom Mix ner och överlevaren Buffalo Bill fick gå över till tidningen Tarzan. Tidningen Tom Mix kom även ut i en tysk upplaga.
Olle Dahllöf
Serieförlaget växer, har tidigare varit publicerad i Fantomen den inbundna årgången 1953, del 3 av 3 (2005).
Ett urval källor:
Seriesam
Seriewikin