Följeslagaren Levande Livet har tidigare varit publicerad i Fantomen den inbundna årgången 1961 del 1 av 3 (2012).
1961 upphörde veckotidningen Levande Livet efter 32 år. Åhlén & Åkerlunds rena serieutgivning, tidningar och album, hade två nära tidningar under många år, Kamratposten och Levande Livet.
Innehåll
- Tecknare och illustratörer
- Större format
- Serier från Amerika
- Svenska serier
- Västernserier
- Boxning
- 50-talet
- Upptäckare, äventyrare och sport
När dotterförlaget Alga skulle stå för serieutgivningen fanns i LL gott om reklam för Veckans serier och senare på 40-talet när Algas serietidning kom igång med Buffalo Bill så hämtades den serien av Lennart Ek ifrån just Levande Livet.
LL var också den främsta leverantören av material till julalbum, i konkurrens med Vårt Hem. 91:an, Adamson, Blixt Gordon, Carl och Åsa-Nisse hade ursprung där.
När det ambitiösa Serieförlaget startade serietidningen Fantomen så fanns reklamen där i LL och det också för andra av förlagets tidningar som Tuff och Tuss och Tarzan. När den senare tagit upp Buffalo Bill och Tom Mix och blivit Stjärnmagasinet, så gick Stjärnmagasinet 1956 in som en del av Levande Livet.
Redaktören Rolf Lindberg följde med, men han hade även ett annat serietidningsuppdrag – att göra något stort av 91:an. Figuren var ju en trotjänare i Levande Livet och sidor därifrån gick direkt in i den nya tidningen tillsammans med nytecknat.
Knallhatten som gjort en kort sejour i början av 50-talet i LL fick en ny chans i serietidningen med gnurglor och allt.
Tecknare och illustratörer
Andra personer som var gemensamma för Levande Livet och de olika serietidningarna över tid var olika tecknare och illustratörer. Einar Norelius gjorde väldigt mycket på 30-talet, skämtsidor och illustrationer, och hans Jumbo blev ju stadig i Tuff och Tuss.
Den främste medverkaren med flest framsidor under alla år hette Allan Löthman. Han fick göra två egna serier runt 1940.
Hans koppling till serieutgivning var en tidning i början av 70-talet som hette Äventyrens värld, där hans bilder kom in som tack för lång och trogen tjänst. Hans son arbetar på ett verk om honom.
Kopplingarna var tätast under 50-talet. George Camitz var inte bara aktiv i Fantomen och andra utan också i LL.
Göte Göransson, han med Texas Jim, fanns här också.
Gösta Gummesson gjorde Lilla Fridolf i 91.an och Åsa-Nisse i Levande Livet.
Einar Lagerwall med scouter i Fantomen pysslade tävlingsbilder. Rolf Gohs kom igång ungefär samtidigt i Fantomen och Levande Livet.
Ola Ericson, med många häftiga bilder i LL, tecknade så småningom Tvillingdeckarna, men då är det 70-tal. Författaren till den var Sivar Ahlrud och det teamet var också aktivt i LL.
Andra skribenter, välkända från Fantomen, var Denis G Langen och Karl-Aage Schwarzkopf. Den senare, också känd för Familjen Tuff-Tuff i Tuff och Tuss, tillhörde redaktionen på Levande Livet. Han gjorde reportage från tuff-tuffa miljöer som nordkalotten och Nordpolen.
Ebbe Zetterstad, snart känd som stor chef, skrev reportage i Levande Livet.
Den lustigaste hopflätningen mellan veckotidningen och serietidningarna var kanske att framsidor kördes om. Två från Tarzan och tre från Fantomen fick nytt liv. Det var på den inkorporerade Stjärnmagasinets tid, 56 och 57.
Serierna
Levande Livet var en stor tidning i sig. Den var bärare av många förnämliga serier. Blixt Gordon, västern, 91:an, boxare.
Den första som möter oss är Snälla Svensson av veteranen Axel Bäckman. Den byter snart titel till I mörkaste Afrika, en för tidningen mycket intressant kontinent. Därefter gör Bäckman som sista bidrag Stenåldersliv.
91:an är nummer två, den kommer 1932 över från en annan tidning och är sen med hela vägen.
Rudolf Petersson gjorde också framsidor ibland och fick illustrera tävlingar som vilken saga eller visa 91:an var med i.
Adamson härnäst, av Oscar Jacobsson. Den var inte heller ny. Den gick ut i världen och Adamson blev prisfigur åt Svenska serieakademin.
Större format
I slutet av 1935 gick Levande Livet upp i format. Rit-Ola fick en egen sida, Svea rike med kunskap, och Kasperspalten med humor hade mycket Norelius.
Ett inslag med Kasperspalten ur Levande livet nr 14, 1939. ©Norelius
Rudolf Petersson fick in en serie till – Hjälpsamma Jönsson.
Den var med en tio år och fick 1952 en kort blinkning när hushållerskan Hulda fick jaga 87:an.
Serier från Amerika
Svenskt hittills, men våren 36 kom det amerikanska och det med besked. Världsserien Blixt Gordon av Alex Raymond. Diana, Zarkov, kejsar Ming tog plats.
Tolv år på raken och en återkomst runt mitten av 50-talet. Efter Alex Raymond gjorde Austin Briggs olika versioner, Mac Raboy kom i nästa omgång och med Stjärnmagasinet följde Dan Barry.
Året efter mer från USA. Radiopatrullen (Sergeant Pat of the Radio Patrol) av Charles Schmidt, serien som fick heta ’Dick vid Radiopolisen’ när den hade egen småtidning på 50-talet.
Otto Honk av Bela Zaboly. Kortvarig, för snart skulle Zaboly bli fullt upptagen av Karl-Alfred.
Svenska serier
Allan Löthmans första serie kom 1939 och tog upp svenska framstående personer. Flygarna Thulin och Cederström, målaren Marcus Larsson, Karl XII:s spion Stefan Löfving, Sibiriens ängel Elsa Brändström och andra.
Hans nästa handlade om att Sverige invaderas av främmande makt, men då är det 40-tal.
Fortfarande svenskt och amerikanskt. Bob och Frank, hos oss mera känd som Spud och Tim. Oftast annars verksamma i Afrika, men nu hemkallade för att söka spioner i USA. Även de fick en egen småtidning på Serieförlaget.
Sabotageligan, i original Hap Hopper, där jagade man självaste Hitler. Tecknaren hette Al Plastino och framöver blev det för honom både stumme Ferd’nand och Stålmannen. Kapten Jack (Bruce Gentry) en omsorgsfull flygarserie med plattform i Sydamerika. Tecknaren Ray Bailey fick i framtiden teckna Mandrake och rymdkadetter.
Fältskärns berättelser
Det svenska var både storvulet och spännande. Från 1942 och två år framåt tecknar Bo Vilson Fältskärns berättelser. Patriotiskt med våra stora krigarkungar. Välgjort, för Bovil var en mycket skicklig yrkesman som rycktes bort i förtid. Han gjorde framsidor och illustrerade i ett flertal år i Levande Livet.
Dotty Virvelvind. Uppväxt i Smallbury i USA, fick superkrafter, kunde flyga, jagade extrema skurkar. Manus av Sture Lönnerstrand, först en textberättelse med bilder av Björn Karlström, sedan en serie av Lennart Ek. Vår egen stålflicka kom i krigets slutskede och flög något år.
Lennart Ek skulle inte bli sysslolös, han fick teckna Buffalo Bill istället i flera år. Ett västernäventyr med flera vackra kvinnor och vidare publicering hos Alga.
Västernserier
Västerngenren började bli populär och nu kom andra länder in. Under 1949 publicerades Dödens dal (La valle della morte) av Kurt Caesar, en tysk som flyttat till Italien. Mer italienskt, Caprioli gjorde en söderhavshistoria några år senare och i början av 60-talet kom Jacovittis Cocco Bill, här Tuffe Tom.
Franskt – en lustig Zorro av Oulié, med inslag av den siste mohikanen. Den som ville läsa den ursprunglige Zorro hade romanen av Johnston McCulley några år tidigare.
Engelskt – Steve Larrabee vid mitten av 50-talet.
Men västern är ju dock en amerikansk specialgren och första halvan av 50-talet kunde man glädjas år Guldrush (Casey Ruggles) av Warren Tufts. Mycket snygg och med Zorro-assocationen Joaquin Murieta som återkom.
Så fanns också Roy Rogers och den klassiska Lone Ranger, Ensamma Vargen.
Boxning
Boxning var också något man gillade i USA och två av bästa serierna gick i Levande Livet, Joe Palooka och Ben Bolt. Den förra, som ju också gästspelat i Fantomen, i LL en tio år och den efterträddes av Ben Bolt som räckte tidningen ut.
Joe Palooka hade ett intressant persongalleri med stumme Max och store Humpe och andra.
Natur och landsbygd, Knallhatten från det vilda Dogpatch och Mark Trail av Ed Dodd med hela världen som verksamhetsfält. En mycket passande serie i LL.
Det var lite tunt från vår del av världen, men Carl av danske Philipsen och framförallt Åsa-Nisse tog sin plats. Serien om Knohults terror och stolthet av Gösta Gummesson började här 1955.
Fler illustratörer och så skämttecknare
Levande Livet kunde vara en mycket snygg tidning, med många välgjorda bilder. Många tecknare är nämnda, men det fanns fler. Från 30-talet var det inte bara Löthman, Norelius och Bovil utan även Uno Stallarholm. Han fick illustrera berättelser av von Heidenstam, Strindberg, Blanche och Grundström, men även mycket annat. Inga serier här, hans uppburna Röde Orm gick i dagspress.
40-talet, speciellt det sena, såg en uppsjö av nya tecknare som Lyngbye, Garms och Jarnestad. En som skulle vara med länge var Stellan Lüsch-Olsson, han fick göra bilder till bygdeberättelser som de om Bäcka-Markus.
En som gjorde egna bilder till sin text var Albert Engström. Han återkom ofta under åren med kolingar och skärgårdsoriginal. Ett lustigt inslag var att han visade upp ryska revolutionärer efter ett tidigare besök i Sovjet.
En annan självillustratör var Greta Molander. Hon var en välkommen gäst med artikelserier från resor i Afrika, Mexico eller runt hela världen. Greta Molander var en svensk-norska som hade vunnit Monte Carlo-rallyts damklass två gånger runt 1950.
Levande Livet var ju i princip en tidskrift för män av män. Dock kunde kompetenta kvinnor med äventyrlig profil komma med. Tjurfäkterskan Berit Bohlin fick göra en artikelserie, spekulationer om flygaren Amelia Earharts öde återkom. Astrid Sucksdorff sköt tigrar, ett antal. Kvinnliga pirater och spioner var alltid intressanta.
50-talet
Skjutande Slim på omslaget till Levande livet nr 43, 1955. ©Å&Å
På 50-talet kom många kända tecknarnamn. Bertil Hegland jobbade inte bara åt Wahlströms. I LL tog han sig an Skjutande Slim och Freddy Winkler. Charlie Bood, Eugen Semitjow, Magnus Gerne och Jan Ullén dök upp, oftast tillfälligt.
Det sena 50-talet dominerades av Allan Löthman, Ola Ericson och Rolf Gohs. Den senare fick sitt stora genombrott när han illustrerade en Hillman-följetong 1957.
Lite kuriosa. Torsten Bjarre, mest känd för 113 Bom och Lilla Fridolf gjorde en bild av en Ingo på väg upp. Ur vår djupa seriehistoria hämtades varsin bild av Fritz von Dardel och signaturen Conny. Ett par bidrag kom från amerikanerna Kinstler och Scott Pike.
Det mesta i LL var svenskt men periodvis kom mycket från England eller USA.
Illustrationer kunde vara både realistiska och i den skämtsamma stilen, men så fanns där också rena skämtteckningar med en eller flera bilder. Rit-Ola, Einar Norelius, Rudolf Petersson har nämnts. Andra välkända namn var Tecknar-Anders, Olle Snismarck, Lars Lindh, Gurr, Gson, Ardy Strüwer.
Det fanns också ett starkt danskt inslag. Holger Philipsens Carl (Carlt – nemli’) var en stripp.
Gantriis, Mogensen och Wow gjorde oftast enstaka bilder.
Berättelserna
Serier och bilder var inte dominerande, de var lök på laxen. Noveller, följetonger på romaner, artiklar handlade det om till största delen. Populära magasinet som var tillnamnet länge, var en romandel. Ut innehöll fiske och friluftsliv. Gränsen kunde vara fin mellan litteratur och artiklar.
Till en del kändes det som om litteraturlistan var gemensam med den för tidningen Illustrerade klassiker. Världarnas krig, De tre musketörerna, Den osynlige mannen, Skattkammarön, Myteriet på Bounty, Greven av Monte Christo, de spännande. Så fanns där också bidrag av Anton Tjechov och Somerset Maugham, de lite finare.
Horatio Hornblowers utveckling från kadett till amiral gick att följa, de böckerna kom snabbt och återkommande.
Jack Londons berättelser från söderhav och nordland gick periodvis under åren.
Så var där mycket västern, speciellt på 50-talet. Krig och åter krig, det fanns två världskrig att ta av och boerkriget och nordamerikanska inbördeskriget. Ett kul inslag var när W. E. Johns, Biggles pappa, i slutet av 1939 berättade om sina flyktförsök från tyskarna efter att hans bombplan åkt i backen.
Deckare
Kriminalskildringar och deckare. Perry Mason var med redan på 30-talet. Charlie Chan kom därefter. Sherlock Holmes givetvis och Edgar Allan Poe.
Evan Hunter, Ed McBains riktiga namn, han skrev.
Bernard O’Donnell bidrog med ett tiotal skildringar av engelsk laglöshet i Märkliga mord. ”Jag tror de gick till USA först”, har hans son Peter O’Donnell berättat. Ja, han med Modesty Blaise.
Carl-Adam Nycop, tidningsmakaren, skrev Vinthunden och fick den illustrerad av George Camitz. Anders Harning, giftig författare, var tidig med en gastkramare. Rysare och kriminalitet låg ju nära varann så Hitchcock passade bra. Han fick stå för mycket i det slutande 50-talet.
Upptäckare, äventyrare och sport
Upptäcktsresande var en genre, från Sven Hedin till Sten Bergman. Vi var ute i världen, Sucksdorffs, Hans Ostelius, Bengt Berg, Mike Joslin, Kapten Jack (Ove Hertz), Olle Strandberg, Evert Taube, innan den slutade vara en kolonial tummelplats och allting kom närmare.
En artikel om en av våra mest kända äventyrare Ivor Thord-Gray skildrar hur han fann en pojke bland apor när han var verksam i Sydafrika och också hur han tipsade Tarzan-makaren Burroughs.
Idrott var intressant, våra bedrifter. Det skrevs mycket och flera stjärnor fick skriva själva som Sixten Jernberg, Tumba och boxaren Harry Persson.
När den tusende Levande Livet kom, i slutet av 1949, gjorde Löthman ett omslag med olika gestalter som var populära att skildra. Indianer, främlingslegionärer, pirater, ridande poliser. Det fanns fler favoritområden; ormar, mycket ormar, hajar, gömda skatter, spöken, gangsters.
Allt intressant var inte avlägset. Sverige fick sitt också. Skildringar av det vackra och humor på landsbygden. Albert Engström och Bäcka-Markus. Också det här en minskande värld när avfolkningen märktes.
Många artiklar handlade om djur och natur, men minst lika många om historia. Levande Livet föregriper dagens populärhistoriska tidskrifter med fakta kring Sveriges krig och Dahomeys amazoner. Stig Kassman och andra skrev initierat.
Film
Film är ju också berättande och mycket från den världen hämtades in. Redan tidigt blev kända filmer följetonger i tidningen, berättade med följebilder. Skattkammarön, Snapphanar, Fångläger 17. Under kriget blev de många. På 50-talet byggde man på filmens bilder och kort text. Mycket västern, Michael Landon sågs som Tom Dooley – rebellen (1959).
Stjärnan Errol Flynn fick i ett antal nummer korta artiklar av Ove Hertz som träffat honom på 30-talet runt Nya Guinea. Då ingick också utdrag ur Flynns färska självbiografi.
Errol Flynn på omslaget till Levande livet nr 41, 1960. ©Å&Å
Specialare
I Levande Livet ingick också hörnor, spalter, frågelådor. Motor med Eskil Karlsson. Vapen, frimärken. Fiske, speciellt sedan Rolf Lindberg blivit redaktör. Naturnissarna Linnman och Dahlbäck. Allvetaren Lic. Ejnar Haglund svarade på alla upptänkliga frågor under årtionden.
Kontakt med läsekretsen där åsikter togs in. 1952 skrev en Sture Algerfors om vad han tyckte om 91:an, Guldrush och Greta Molander. Redaktionen hade läst slarvigt, han hette egentligen Hegerfors och blev sedermera president i Svenska serieakademin.
Reklam
Det vimlade av reklam. För bokklubbar, för Algots kläder, för Ekströms soppor. På somrarna fanns på baksidorna färgglada bilder med Pommac, Champis och på Loranga. Olle Eksell puffade för den senare, han skulle också få teckna i Tuff och Tuss.
Följeslagaren Levande Livet
Tidningen fanns tidigt i mitt liv. Min far hade den. Han läste gärna om Afrika. Storken Abu Markub, berättelsen om Apenkwa som Mike Joslin hittat.
Flera av hans bröder hade den också. Vi bodde grannar på somrarna och det gick att låna äldre nummer. Nu upptäckte jag Blixt Gordon och Fältskärns berättelser, läste romaner om Montezumas dotter och Ärans tecken i skyn. Redan 61 bytte jag till mig 60:ans årgång av en kompis.
Levande Livet – serier, skrönor och fakta, för mig från barndom till idag.
Olle Dahllöf
Tidigare publicering
Artikeln har tidigare varit publicerad i Fantomen den inbundna årgången 1961 del 1 av 3 (2012).
Ett urval källor:
* Tack till Jan-Ola Sjöberg för bildmaterial
Libris
Seriesam
Seriewikin
Wikipedia