Texten ”Alfs lovsång till en tuschpenna” är av Alf Thorsjö
Arkitekter, kartritare, handtextare och konstnärer använde den. Och serietecknare! De fantastiska tuschpennorna Rotring Rapidograph! Jag kom i kontakt med dessa underverk först i det militära, av alla ställen.
Militärtjänsten
När jag inställde mig inför uttagningsnämnden i mitten av 1960-talet, så kände de till min förvåning till mina teckningsfärdigheter. Det betydde att jag placerades på ett ritkontor på regementet i Växjö och fick göra mina 10 månaders militärtjänst där.
Jag slapp alltså springa över stock och sten med ett masurgevär i händerna, likt 91:an. Men lära mig ställa upp i raka led med alla knappar knäppta och marschera och hälsa, det slapp jag inte!
Vid installationen på ritkontoret öppnade befälet ett stort materialskåp i plåt, och överräckte ett antal mårdhårspenslar av märket Winsor & Newton och 2 flaskor svart tusch. Plus en handfull svarta tuschpennor i ett ställ, vid namn Rotring Rapidograph, pennor jag aldrig tidigare hade sett eller känt till.
Min uppgift på ritkontoret blev nu att ta fram manöverkartor, illustrera soldatinstruktioner och bruksanvisningar, texta upp diverse skyltar etc. som löpande behövdes på regementet. En helt ny värld öppnades upp för mig.
Jag började nu omedelbart att öva, intensivt och målinriktat med pennorna. Och efter en tid behärskade jag hjälpligt tekniken, med rätt balans i greppet och rätt tryck med stiftet mot underlaget.
Tuschlinjerna flödade fram fint och elegant i de stiftstorlekar jag valt, skarpa och jämna, antingen jag jobbade på frihand eller med stöd av en linjal eller runda plastmallar av märket Linex.
Precisionsredskap
Ja, Rotring-pennan visade sig vara ett fantastiskt precisionsredskap; den bestod av olika utbytbara beståndsdelar, ett svart plastskaft med röd dekorring längst upp, en tuschbehållare också i plast som skulle fyllas på vid behov och ett utbytbart stift i en gängad hållare.
Alfs lite kantstötta Rotring-ställ (1970) från Semic, sparat i hans arkiv. Plus reservdelar och tuschflaska för påfyllning i plaströret.
I Rotring-stället fanns plats för 5 kompletta pennor med olika storlekar i stiftet. Inne i stället fanns en svamp som man skulle blöta för att hålla fukten, så att inte pennorna skulle becka ihop. Men det gjorde de ändå!
Ibland hände det också att man blev lite irriterad på dessa pennor, ärligt sagt. Man var ju tvungen att sköta om dem av och till för att de skulle fungera klanderfritt; tvätta av spetsarna och fylla på tuschpatronerna eller byta ett stift.
Ofta blev det ett smutsigt och kladdigt inslag om man var fumlig och stressad. Och kanske lite lat, för det var man ju ibland! För att inte tala om när man oförsiktigt råkade tappa ner någon av de fina, små patronerna eller ritstiftet rakt ner i tvätthon under det rinnande vattnet, där de försvann.
Rotring-illustration + pensel från 1969.
Sådant hände, det kändes inte bra, reservdelarna var mycket dyra redan då.
Mina insatser blev mycket uppskattade på regementet och tidningen Militärnytt skrev 1969 en liten notis om det hela.
Texten i Militärnytt (1969).
Med tiden upptäckte jag att Rotring-pennorna, tillsammans med mårdhårspenslarna jag förfogade över, också var utmärkta att teckna serier med!
Seriefilurerna
De första, tidiga stapplande stegen med min egen serie Seriefilurerna, tog jag fram på fritiden under den här militärtjänsten. Plus ett antal illustrationer i mitt eget manér med svärta och finmaskiga linjer.
Semic Press
När jag muckat begav jag mig efter en tid upp till Stockholm och blev senare anställd som ateljétecknare på serieförlaget Semic i Solna 1970. Och jag upptäckte där på ateljén att mina blivande kollegor, både tecknarna och layoutarna, hade svarta pennställ med Rotring-pennor.
Min första nervösa dag vid ritbordet, träffade jag tecknaren Rolf Gohs, som utöver sina penslar, också använde ett par Rotring-pennor. Han var på besök den dagen och tog på sig uppgiften att introducerade mig till medarbetarna på förlaget. Han blev en fantastisk mentor för mig den första, stapplande tiden.
Knasen
Mitt arbete på ateljén bestod nu bl.a. i att göra olika fill in-teckningar på diverse seriesidor, i de tomma utrymmen i serierutorna som gränsade till pratbubblorna. Knasen var en nystartad tidning 1970, och i den fick jag av och till sköta ateljearbetet.
Jag fick direkt också börja handtexta vissa serier i pratbubblorna. Var så glad att jag sedan tidigare lärt mig behärska tekniken med pennorna i det militära; det underlättade verkligen att komma in fortare i ateljéarbetet.
Denna tidiga version av Rotring-pennorna jag använde, följde mig genom alla mina tecknarår. De fann där alltid till hands i mitt ställ för mitt framtida serie- och illustrationsarbete. Jag har fortfarande i mitt arkiv kvar en ansenlig samling av dessa pennor och nya och gamla reservdelar.
Rotring-pennorna tillverkas fortfarande i olika varianter, det har nästan blivit trendigt att använda dem idag, trots att det kommit nya behändiga alternativ att tillgå. Och som i många fall ersätter Rotring-pennorna. Men mina kära minnen av pennorna ligger kvar, de betydde mycket för mig i min tecknarkarriär.
Alf Thorsjö
Ett urval källor:
Tack till Alf Thorsjö
Seriesam