— en resa i 50-talets serievärld
Av Anders Andersson
Texten ”Fantomenklubben och Deckarklubben”, har tidigare varit publicerad i Fantomen – Den inbundna årgången 1951, del 1 (2002).
Fantomenklubben blev en succé redan från starten 1950, till stor del beroende på tidningens enorma popularitet och genomslagskraft. Det var dock inte ovanligt med klubbar av samma slag i de olika äventyrstidningar som gavs ut i början av 50-talet och i första hand riktade sig till unga grabbar.
Fantomenklubben blev en omedelbar succé. Redan inom ett år hade man över 25.000 medlemmar! Det tuffa Fantomenmärket bidrog säkert till framgången. ©Serieförlaget
För en billig penning lockades läsaren att bli medlem vilket ofta inkluderade ett snyggt diplom. Hade man riktig tur kanske man till och med fick in sin bild i tidningen och fanns det inte någon klubb att bli medlem i, gick det alltid att skriva till redaktionen och hoppas på att få sitt inlägg publicerat i brevspalten.
Förhoppningen från förlagens sida var givetvis att på detta sätt skapa en trogen skara av läsare. Vad många inte känner till är att Fantomen under flera år hade två klubbar innanför sina pärmar och att den mindre av dem hade en brokig historia innan den så småningom hamnade i tidningen.
Omslag till Buffalo Bill nr 1, 1952, premiärnumret. ©Serieförlaget
Sommaren 1952 lanserade Serieförlaget en ny veckotidning, Buffalo Bill. Premiärnumret innehöll förutom huvudserien även sf-serien Curt Welkin samt deckarserien Helgonet.
Buster Perks deckarklubb
Den senare ersattes 1953 av en annan serie i samma genre, den svenskproducerade Buster Perk, tecknad av Göte Göransson.
Perk var journalist och löste diverse brottsfall tillsammans med sin fotograf, ”Plåt-Pelle”. Tidningen hade redan från start brevspalt med insändare från läsarna, olika tävlingar i form av deckargåtor samt artiklar kring polisens arbete med att spåra brottslingar, och när så nyheten kom i nr 24/1953 att man startat en klubb för alla deckarfantaster var inriktningen inte någon överraskning.
Buster Perks Deckarklubb lockade med diplom, hemligt chiffer och spännande deckarproblem. Dock skulle klubben bli kortvarig i denna form.
Dick vid Radiopolisen
Omslag till Dick vid Radiopolisen nr 1, 1953 – med Deckarklubben. ©Serieförlaget
I nr 30 kungjordes att klubben skulle få sin egen tidning, Dick vid Radiopolisen, och därmed tog man adjö av Buffalo Bill, som för övrigt lades ned några nummer senare.
Nu var namnet kort och gott Deckarklubben, med Dick själv som klubbchef. Medlemstillströmningen verkar ha varit god, de första anmälda presenterades med foto i nr 4/53 och redan i årets sista nummer hade man närmare 7.000 medlemmar. Under 1954 ökade antalet stadigt till 25.000, men det kunde ändå inte rädda tidningen, som sålde för dåligt och lades ned efter nr 41.
Mysteriemagasinet
Återigen fick Deckarklubben alltså flytta på sig, nu till Mysteriemagasinet – en nystartad tidning i s k biblioteksformat, ca 13×17 cm. Den innehöll ungefär hälften serier och resten spännande berättelser i artikelform.
Dick vid Radiopolisen och Buster Perk (nu tecknad av Torvald Sundbaum) hade följt med till den nya tidningen, och som extra dragplåster hade man de populära Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Redan i första numret tog de sig an Speedway-mysteriet, ett äventyr som hade publicerats några år tidigare i B Wahlströms Ungdomsböcker.
På 50-talet drabbades Sverige av deckarfnatt. Alla ville vara en Kalle Blomkvistare – eller efterlikna Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. ©Wahlströms
Deckarklubben begåvades med tre sidor per nummer, ofta inkluderande fotohörna, utlottningar på medlemsnumren samt då och då ett korsord med deckartema. Tyvärr skulle det visa sig att även Mysteriemagasinet, med utgivning varannan vecka, blev en kortlivad tidning. Efter 6 nr premiäråret gavs ytterligare 10 st ut 1955, men sedan var det slut. Åter var Deckarklubben husvill…
Stjärnmagasinet
1951 hade Serieförlaget startat Tarzan, en av de bättre serietidningarna under 50-talet. Tarzans frimärksklubb förekom under de första åren, men hade försvunnit när tidningen vid årsskiftet 1954/55 bytte namn till Stjärnmagasinet och serieinnehållet tonades ned.
Fr o m nr 10/55 tog man över Buster Perk, Tvillingdetektiverna och Deckarklubben från Mysteriemagasinet. Att de många flyttarna från tidning till tidning hade inverkat menligt på medlemstillströmningen var ganska tydligt – antalet medlemmar vid slutet av sejouren i Stjärnmagasinet 1955 var drygt 27.000. Utrymmet i tidningen var också begränsat till en sida eller ibland endast en spalt.
Experimentet med Stjärnmagasinet avslutades vid nyår, och merparten av det fasta innehållet övergick till veckotidningen Levande livet, däribland serierna Blixt Gordon och Joe Palooka. Deckarklubben flyttade in i Fantomen vilket också kom att bli klubbens slutstation. Som ”vanligt” fick den sällskap av Buster Perk och Tvillingdeckarna!
Två klubbar samtidigt
Detta innebar alltså att Fantomentidningen nu hade två klubbar parallellt. Den egna Fantomenklubben hade så här dags nått 54.000 medlemmar, och genom placeringen på sidan tre i tidningen också en lite högre status än ”lillebror” Deckarklubben som fick sin plats lite längre bak i tidningen.
Kostnaden för att bli medlem var 30 öre i var och en av klubbarna 1956. Denna samexistens skulle gälla flera år framåt, men till sist blev förmodligen kostnaden att administrera två klubbar alldeles för hög.
1960 hade Deckarklubben nått 35.000 medlemmar och i nr 6/60 kom så det oundvikliga beskedet klubbarna skulle gå ihop under beteckningen Fantomens Deckarklubb. Som namnet antyder var deckaranknytningen stark – t ex var det fortfarande Dick (fast utan Radiopolisen) som skötte klubbspalten, och stående inslag var deckargåtor och diverse tips om hur man skuggar bovar och tar fingeravtryck.
Deckar-Bladet
Nr 7/61 innebar en ansiktslyftning av klubben och en innovation genom att Deckar-Bladet gjorde sin debut. Det var helt enkelt en 4-sidig klubbtidning – om man klippte ut sidan och vek den på mitten – och dessutom lanserade man ett nytt medlemsdiplom, det ”klassiska” med Fantomen stående med armarna i kors och Devil troget vid hans sida, samt ett helt nytt chiffer.
Den nya utformningen av klubbsidorna blev en framgång och medlemsantalet sköt i höjden. I nr 6/62 kunde klubben presentera medlem nr 100.000.
Deckar-Bladet hängde med ända till nr 15/1969. Efter detta flyttade den nygamla Fantomenklubben in i mitten av tidningen, där den i princip har förblivit sedan dess. Medlemsantalet nådde 150.000 samma år och har blivit mer än fördubblad under de senaste 30 åren.
Deckarklubbens inflytande kan ännu idag 50 år senare spåras i de deckarnötter som då och då publiceras i Fantomenklubben.
Anders Andersson
Artikeln har tidigare varit publicerad i Fantomen – Den inbundna årgången 1951, del 1 (2002). ©Egmont
Anders A
Fantomen den inbundna årgången
Ett urval källor:
Newspaper Comic Strips Blog
Grand Comics Database
Seriesam