Texten ”Hur skall det gå för Stålmannen?” har tidigare varit publicerad i Stålmannen jubileumsalbum (1989).
Inför Stålmannens årsjubilemum 1988 skrev den amerikanske science fiction-författaren Harlan Ellison följande rader:
— I hela litteraturhistorien finns det bara fem skönlitterära skapelser som alla människor på vår planet känner till, män, kvinnor och barn. Rackarungen i Irkutsk har kanske aldrig hört talas om Hamlet; drängpojken i Pernambuco vet kanske inte vem Raskolnikov är; änkan i Djakarta stirrar kanske stelt framför sig när någon nämner Don Quijote eller Micawber eller Jay Gatsby. Men varenda man, kvinna och barn på vår planet känner till Musse Pigg, Sherlock Holmes, Tarzan, Robin Hood… och Stålmannen.

Harlan Ellison sade om Stålmannen bl.a. att ”Han är 1900-talets förebild av mänskligheten när den är som bäst.”
Så är det kanske.
Ett absolut faktum är att Stålmannen 1938 satte igång en publicistisk storindustri, serietidningsindustrin.
Skolpojkarna Jerry Siegel och Joe Shuster hade skapat serien om Stålmannen fem år dessförinnan. På en enda inspirerad dag hade de fabricerat ett dussin seriestrippar, som de därefter försökte avyttra till seriesyndikaten (de som sålde och distribuerade serier till dagspressen). Alla tackade nej.
—Omoget, sa United Feature Syndicate.
—Grovt och slarvigt, löd kommentaren från ett annat syndikat.
Åren gick.
Stålmannen fick sin chans i den splitternya serietidningen Action Comics i juni 1938. Förläggaren Harry Donenfeld lät montera om Siegels och Shusters dagsstrippar till serietidningssidor.

Men när Donenfeld fick se tidningens omslag, där Stålmannen lyfter en bil, utbrast han:
— Löjligt!
Några månader senare var Donenfeld rik. Hans förlag, National Periodical, lade snabbt beslag på alla rättigheter till Stålmannen. Siegel och Shuster erhöll 10 dollar per producerad seriesida, det var allt. När de propsade på mer betalt, fick de sparken.

I alla media
Under de kommande femtio åren skulle Stålmannen uppträda och göra succe i alla populärkulturens nyckelmedia: serier, radio, film och TV. Det var i den mångåriga radioföljetongen om Stålmannen på 40-talet som kryptoniten introducerades.
En radioshow-episod: Adventures of Superman #1175 (1945) Looking for Kryptonite.
Skådespelaren Bud Collyer som hade huvudrollen ville plötsligt ha ett par veckors semester. Vad göra? En påhittig manusförfattare uppfann då ämnet ”kryptonit” och införde det skyndsamt i handlingen. Stålmannen försvagades och förlamades därav. En annan skådespelare kunde stöna och mumla sej igenom de avsnitt som Collyer inte medverkade i…
Bud Collyers karaktäristiska röst användes också i Max Fleischer Studios’ och Famous Studios’ sjutton tecknade kortfilmer om Stålmannen i början av 40-talet. Flera av Fleischers tiominutersfilmer visades under jubel på Svenska Seriemuseet på Liseberg i Göteborg 1976-77. De var överraskande välgjorda — stämningsfulla och spännande.
I slutet av 40-talet presenterade Columbia Pictures två s.k. episodfilmer med Stålmannen, Superman (1948) och Atom Man vs Superman (1950). De bestod vardera av 15 timslånga avsnitt! Kirk Alyn, f.d. balettdansör, spelade titelrollen.
Episodfilmen Superman (1948) blev också visad som långfilm, med den svenska titeln ”Stålmannen och spindelligan”. Annons i Aftonbladet 30 april 1950.

Och redan 1951 kom den första TV-filmen, Superman and the Mole Men med George Reeves, f.d. boxare, som Stålmannen. Den följdes av ytterligare 103 halvtimmesavsnitt mellan 1951 och 1957.
På 60-talet gjorde bolaget Filmways en räcka animerade Stålmannen-filmer för TV. De var inte särskilt bra.
Stålmannen var försvunnen från både TV och vita duken ända fram till 1978, då Superman, the Movie med Christopher Reeve brakade in på biograferna världen över.

Och fler jättefilmer med Reeve skulle komma…
Under hela 80-talet har nog Stålmannen i det allmänna medvetandet framstått mer som en filmhjälte än en.seriehjälte. Ska seriekreatörerna kunna ändra på den saken? Orkar de? Vill de?
Mr. Mxyzptlk & Co.
Stålmannen är världens genom tiderna mest imiterade seriefigur. Vid ett tillfälle på,40-talet fanns det över trettio serietidningsförlag i New York — de flesta av dem publicerade superhjältar av ett eller annat slag!
1941 tillträdde Mort Weisinger som Stålmannen-ansvarig på National. Med Wayne Boring som huvudtecknare lät han Stålmannen bli allt starkare. I stället för att hoppa flög han nu över skyskraporna.
Och, visade det sej, Stålmannen var inte den enda som överlevt planeten Kryptons förintelse!
Stålflickan

En kusin, Stålflickan, hade också slunkit iväg — liksom ett flertal otäcka brottslingar (vilka strax före explosionen hade transporterats till en ”fantomzon”). Ja, dessutom hade faktiskt en hel stad Kandor, klarat sej; den hade förminskats och stoppats i en flaska.
Ytterligare en som räddats från Krypton var hunden, Krypto, som blev Stålmannens husdjur.
Allt som allt var det en rätt ansenlig skara överlevande som befann sej på och omkring Jorden.
Mr. Mxyztplk

“The Mysterious Mr. Mxyztplk”, av Jerry Siegel (manus), Joe Shuster (skiss) och Ira Yarbrough (tusch). ©Superman Inc.
Mort Weisinger gjorde ”Stålmannen” till en fantasifull, vimsig och bullersam serie. Den blev också naivare än tidigare. 1944 flög Mr. Mxyzptlk in från ”femte dimensionen” med hög hatt och fantasirika tricks.

Mr. Mxyztplk blev introducerad i “The Mysterious Mr. Mxyztplk”. ©Superman Inc.
Han kunde få statyer att leva och människor att bli statyer. En gång släppte han ut en gas som gjorde alla invånare i Metropolis till barn på nytt.
Mr. Mxyzptlk är den ende av Stålmannens motståndare som inte är ond. Han är bara barnsligt egoistisk, hyperaktiv och leksugen.
Mxyzptlk uttalas Mix-ycz-pitel-ick, enligt Michael Fleisher i The Great Superman Book (1978).
För att Mxyzptlk ska försvinna, måste Stålmannen få honom att säja sitt namn baklänges, Kltpzyxm (Kel-tipz-yez-im). Då återförs han till sin femte dimension — på obestämd tid…
Stålpojken

1945 presenterade Weisinger serien ”Stålpojken”, vilken behandlade Stålmannens äventyr som yngling i staden Smallville.
”Nya” Stålmannen
Förstörde Mort Weisinger the Superman? Eller lyckades han genom sina manövrer hålla Stålmannen-serien vid liv? Vad hade hänt om Siegel och Shuster fått fortsätta enligt sina intentioner? Om detta vet vi inget.

Curt Swan, som tecknade många av de bästa äventyren på 60- och 70-talen, tycker att Weisinger borde haft stramare tyglar på manusförfattarna.
— Det fanns inga som helst gränser för vad de fick hitta på, tyvärr.
Weisinger försvann från National Periodical. När jag träffade honom i New York 1969, skulle han just sluta. Han tänkte bli romanförfattare, sa han.
På 70-talet började Stålmannen ”normaliseras”, först av författaren Dennis O’Neil, sen av förlagsredaktören Julius Schwartz. Superkrafterna tonades ned väsentligt; vår hjälte kunde inte längre blåsa bort andra planeter.
På senare år har tecknaren-författaren John Byrne gjort rejäla ingrepp i historik och karakteristik:
Gamla Krypton har fått modernare design. Hela stålpojktiden i Smallville har rensats ut. Vidare har Clark Kent försätts med ny frisyr, nya glasögon och en ny skärptare framtoning.

Epilogue: The Super-Hero, av John Byrne (manus & skiss) och Dick Giordano (teckningar). ©DC Comics
Stålmannens ärkefiende, Lex Luthor, har förvandlats från ”vansinnig vetenskapsman” till ”den mäktigaste mannen i Metropolis”. Han sysslar med business och går ibland ut och superar med Lois Lane.
Stålmannen är inte längre allsmäktig, gudalik — utan tränar med skivstång för att hålla sej i form.
John Byrne:
— Vi förstod att många skulle ta illa upp, när vi förändrade serien. Men det var nödvändigt, inte minst av kommersiella s/skäl. Vi tror att den moderna seriepubliken vill ha superhjältar som muttrar och knotar, som svettas och går på toaletten.
Det återstår att se om John Byrne har rätt.
Ett slags upprättelse

Slutligen, hur gick det med Jerry Siegel och Joe Shuster? Jodå, 1975 fick de ett slags upprättelse efter en kampanj från deras serietecknarkollegor i USA.
Förlaget Warner som numera innehar Superman-rättigheterna gav båda upphovsmännen en skaplig pension och har sett till att deras namn ständigt och jämt nämns i samband med både serier och filmer om Stålmannen.
— Alltid något… sa Jerry Siegel om saken, när han besökte Svenska Serieakademins världskongress COMICS i Helsingborg 1985.
Sture Hegerfors,
President i Svenska Serieakademin

Texten ”Hur skall det gå för Stålmannen?” har tidigare varit publicerad i Stålmannen jubileumsalbum (1989). ©Semic
Ett urval källor:
Comic Book Plus
Superman Through the Ages
Grand Comics Database
