Serier och serietidningar har under årens lopp publicerats i en mängd olika format. Tidningsformatet har varierat men några varianter har varit serietidningsformat, biblioteksformat, checkhäftesformat, storformat, tabloidformat, dubbelt-biblioteksformat, långschal och albumformat.
Serietidningsformat
Serietidningar i sedvanligt format, t.ex. Kalle Anka & Co är vanligen c:a 17×26 cm (bxh).
Biblioteksformat
Serietidningar i pocketformat, t.ex. Seriebiblioteket är vanligen c:a 12×17 cm (bxh), eller 13×17 cm. Benämningen ”biblioteksformat” kommer sannolikt från brittiska Pocket Library-tidningar, t.ex. War Picture Library.
Välkända titlar i det här formatet är Cowboy (1951), Buffalo Bill (liggande i samma format 1952), Min melodi (1953), Texas (1953), Hjärtebiblioteket (namnändring 1959 på Min melodi), Vickybiblioteket (1959), Kommandoserien (1962), Historiebiblioteket (1963), Spion 13 (1964), Jet (1965), Pilot-22 (1965), Djungelserien (1967), Vilda västern (som bytte från checkhäftesformat 1968), Seriepocket (1972), SeriePressen Minialbum (1993), och många fler.
Checkhäftesformat
Dagsstrippar i dagspress har ett långsmalt format, vilket i sin tur har bidragit till utformningen av vissa tidningar som publicerat seriestrippar för dagspress eller motsvarande, t.ex. Vilda Västern (1952-68), Prärieserier (1953-68), Bob och Frank (1954), Terry och Piraterna (1954), och Trio-serier (1960-63) med Bronco (Trio-serier 1961-62) och Tex Willer (Trio-serier 1962-63).
Dessa tidningar, vars format var c:a 17×8 cm (bxh), brukar benämnas checkhäftesformat. Nils Bejerot kallade det västficksformat i boken Barn-Serier-Samhälle (1954).
Tidningsformatet varierar också inom gruppen checkhäftesformat. Dick vid Radiopolisen (1953-54) var något högre än 17×8 cm, och Kongo-Jim (1954-56) var ännu en högre titel, men framförallt något kortare, c:a 15×8 cm.
Lägg därtill att även Hacke Hackspett (1954-61) och Teddy (1959-60), båda var något lägre i höjd (formatet var c:a 17×6 cm).
Och den lite längre Lilla Bävern (1954, 21×7 cm) bör också räknas till dessa tidningar.
Formatet har sitt ursprung i Italien där det efter andra världskrigets rådde pappersbrist, varför det vanliga serietidningsformatet för dåtidens småförlag var 17×8 cm. Vi kallar det checkhäftesformat, men i original hette det striscia – det italienska ordet för stripp – vilket är just så mycket som får plats per sida.
Storformat
Formatic Press introducerade 1962 ett antal tidningstitlar i storformat. De nya ”stortidningarna” höll formatet c:a 21×31 cm (de sista numren var något lägre, 21×30 cm) och innehöll i huvudsak ihopmonterade seriestrippar avsedda för dagspress, med titlar som Allan Kämpe, Ben Bolt, Blixt Gordon, Mandrake och Peter Falk.
Även serietidningar som tidigare publicerats i vanligare format utkom i storformat, som SerieNytt och Hoppy.
Formatics titlar följdes snart av fler tidningar i ännu större storformat (27×37 cm) från andra förlag, som t.ex. Gigant, Historiebiblioteket, Big och Kapten Miki från Centerförlaget. Så även för storformat ser vi att tidningsformatet varierar.
Tabloidformat
Det har även förekommit serietidningar i tabloidformat, stora som kvällstidningar. Bland dem finner vi till exempel Serie-Pressen (1971-72) från Saxon & Lindström, tidningsbilagan Seriepressen som utkom 1983, Tarzan Extra (1972), Sommarexpressen (1990) och ETC Comics (2004).
Dubbelt biblioteksformat
Ytterligare ett format som dök upp i formatkonkurrensen 1964 var det dubbla biblioteksformatet (22×16 cm) med Bazooka, som var dubbelt så bred som t.ex. Seriebiblioteket.
Långschal
Tidningsformatet varierar, men en av de mer udda format som setts på serietidningar var ”långschalen” (12×31 cm) som Semic använde för serietidningen King (1964), innehållande äventyrsserier, barnserietidningen Billy Bäver (1964), och romantikserietidningen Bel Ami (1964-65).
Långschal var en benämning som Anders Andersö, signaturen Tecknar-Anders, hade på sina kåserande högsmala teckningar i Svenska Dagbladet.
Albumformat
Seriealbum, t.ex. Tintin och Asterix, är vanligen något lite större än A4, c:a 22×30 cm (bxh).
Ett urval källor:
Hans Sidén: Männen som talade med hästar. Bild & Bubbla nr 1. 2003. ISSN 0347-709
Seriesam
Första serietidningen man läste var Tex Willer i checkhäftesformat 1962.
Intressant, för den titeln läste jag aldrig, men dess föregångare i samma checkhäftesformat, Prärieserier och Vilda västern, och därefter Teddy…
Tror inte detta är så känt, men Tex Willer var i checkhäftesformat då 1962. Jag råkade hitta tidningen och minns man var imponerad av storyn i den, det är därför man minns det hela. När man är 8 år då blir man imponerad av sådant.
Ja, Tex Willer var tredje inkarnationen av Trio-serier (1960-63), och Bronco var den andra – alla tre i checkhäftesformat…
Men minns ju såklart Prärieserier och Vilda Västern också, köpte dom varje vecka.
”Bronco” med Ty Hardin som Bronco, gick även i svensk TV efter ”Bröderna Cartwright” och ”Prärie” (serien med Clint Eastwood). Tror inte många minns ”Bronco” TV serien.
Jo, den minns jag… 🙂
Det verkar som att checkhäftestidningarna trycktes i närmast serietidningsformat fyra nummer samtidigt, men senare beskars för att pytsas ut ett och ett till butikerna. Hittade en gång på Myrorna en oskuren Hacke Hackspett med fyra nummer. Det var något snitt över tidningen, så det kan ha varit någon arbetare vid skärmaskinen som skurit upp en låda med tidningar, och behållit tidningen, då den ändå inte kunde gå att sälja.
Ja, så var det säkert att flera nummer trycktes samtidigt, och när det gäller Vilda västern och Prärieserier från Centerförlaget tror jag det varvare nummer samtidigt…