Serier och serietidningar har under årens lopp publicerats i en mängd olika format. Tidningsformatet har varierat men några varianter har varit serietidningsformat, biblioteksformat, checkhäftesformat, storformat, dubbelt-biblioteksformat, långshal och albumformat.
Beräknad läsningstid: 6 minuter
Serietidningsformat
Serietidningar i sedvanligt format, t.ex. Kalle Anka & Co är vanligen c:a 17×26 cm (bxh).
Biblioteksformat
Serietidningar i pocketformat, t.ex. Seriebiblioteket är vanligen c:a 12×17 cm (bxh), eller 13×17 cm. Benämningen ”biblioteksformat” kommer sannolikt från brittiska Pocket Library-tidningar, t.ex. War Picture Library.
Välkända titlar i det här formatet är Cowboy (1951), Buffalo Bill (liggande i samma format 1952), Min melodi (1953), Texas (1953), Hjärtebiblioteket (namnändring 1959 på Min melodi), Vickybiblioteket (1959), Kommandoserien (1962), Historiebiblioteket (1963), Spion 13 (1964), Jet (1965), Pilot-22 (1965), Djungelserien (1967), Vilda västern (som bytte från checkhäftesformat 1968), Seriepocket (1972), SeriePressen Minialbum (1993), och många fler.
Checkhäftesformat
Dagsstrippar i dagspress har ett långsmalt format, vilket i sin tur har bidragit till utformningen av vissa tidningar som publicerat seriestrippar för dagspress eller motsvarande, t.ex. Vilda Västern (1952-68), Prärieserier (1953-68), Bob och Frank (1954), Terry och Piraterna (1954), och Trio-serier (1960-63) med Bronco (Trio-serier 1961-62) och Tex Willer (Trio-serier 1962-63).
Dessa tidningar, vars format var c:a 17×8 cm (bxh), brukar benämnas checkhäftesformat. Nils Bejerot kallade det västficksformat i boken Barn-Serier-Samhälle (1954).
Tidningsformatet varierar också inom gruppen checkhäftesformat. Dick vid Radiopolisen (1953-54) var något högre, 17×8 cm, och Kongo-Jim (1954-56) var ännu en högre titel, men något kortare, c:a 15×8 cm.
Lägg därtill att även Hacke Hackspett (1954-61) och Teddy (1959-60), båda var något lägre i höjd (formatet var c:a 17×6 cm).
Och den lite längre Lilla bävern (1954, 21×7 cm) bör också räknas till dessa tidningar.
Formatet har sitt ursprung i Italien där det efter andra världskrigets rådde pappersbrist, varför det vanliga serietidningsformatet för dåtidens småförlag var 17×8 cm. Vi kallar det checkhäftesformat, men i original hette det striscia – det italienska ordet för stripp – vilket är just så mycket som får plats per sida.
Storformat
Formatic Press introducerade 1962 ett antal tidningstitlar i storformat. De nya ”stortidningarna” höll formatet c:a 21×31 cm (de sista numren var något lägre, 21×30 cm) och innehöll i huvudsak ihopmonterade seriestrippar avsedda för dagspress, med titlar som Allan Kämpe, Ben Bolt, Blixt Gordon, Mandrake och Peter Falk.
Även serietidningar som tidigare publicerats i vanligare format utkom i storformat, som SerieNytt och Hoppy.
Formatics titlar följdes snart av fler tidningar i ännu större storformat (27×37 cm) från andra förlag, som t.ex. Gigant, Historiebiblioteket, Big och Kapten Miki från Centerförlaget. Så även för storformat ser vi att tidningsformatet varierar.
Dubbelt biblioteksformat
Ytterligare ett format som dök upp i formatkonkurrensen 1964 var det dubbla biblioteksformatet (22×16 cm) med Bazooka, som var dubbelt så bred som t.ex. Seriebiblioteket.
Långshal
Tidningsformatet varierar, men en av de mer udda format som setts på serietidningar var ”långshalen” (12×31 cm) som Semic använde för serietidningen King, innehållande äventyrsserier, och romantikserietidningen Bel Ami. Långshal var en benämning som Anders Andersö, signaturen Tecknar-Anders, hade på sina kåserande högsmala teckningar.
Albumformat
Seriealbum, t.ex. Tintin och Asterix, är vanligen något lite större än A4, c:a 22×30 cm (bxh).
Ett urval källor:
Hans Sidén: Männen som talade med hästar. Bild & Bubbla nr 1. 2003. ISSN 0347-709
Seriesam
3 tankar om ”Tidningsformatet varierar”