Lille Fridolf och vi, har tidigare varit publicerad i faksimilutgåvan av Lilla Fridolf nr 1, 1960, som medföljde den ordinarie utgåvan av Knasen nr 6, 2004.
”Ja, lilla Selma”, så säger Fridolf och viker ner sig, men hänger ofta på en ironi som vi ser och hör, men inte Selma. Han duckar för Selmas humör och stämma, men lyckas ändå behålla sin integritet. Han har givit toffelhjälten ett ansikte, men Fridolf belyser också våra beteenden i arbetsliv och sällskapsliv på ett roande sätt.
Det började med Douglas Håge – han blev Fridolf. Han var en skådespelare och artist som ofta fick framträda som offensiv kverulant. En producent på Sveriges Radio, Roland Eiworth, ville bygga en radioserie kring Håge, men då skulle rollen vara lite mer defensiv och dämpad.
Uppdraget att skriva manus gick till Rune Moberg, ledarskribent på bildtidningen Se, revyförfattare och redan tidigt anlitad i radiomediet. Som dämpare till Douglas Håge föreslog han Hjördis Pettersson och så byggdes roller och samspel upp. Tillkom gjorde också Inga Gill och Lars Ekborg som dotter och måg.
Hösten 1955 startade Lille Fridolf och jag som radioserie i 40-minuters avsnitt, först en gång i månaden, men mycket snart var 14:e dag. Rune Mobergs skapelser slog an på publiken.
Spelfilm
Nu började också Fridolfs så typiska vandring in i andra medier. På hösten året efter, kunde han ses på bio i Lille Fridolf och jag. Rune Moberg skrev och de nämnda skådespelarna framträdde, stöttade av exempelvis Sif Ruud och Siv Ericks, Sigge Fürst, Elof Ahrle och Stig Järrel.
Filmaffisch med Rune Mobergs Lille Fridolf och jag. ©Publikfilm
Filmen blev en av de populäraste det året och spelade in en tre miljoner, vilket var mycket pengar på den tiden.
Tecknad serie
Parallellt med film hade Rune Moberg börjat skriva seriemanus. I Bildjournalen nr 39, 1956 kom den första sidan.
Omslag till Bildjournalen nr 39, 1956. ©Åhlén&Åkerlund
Torsten Bjarre var tecknare och hade sin egen filosofi när det gällde att göra serie av kända ansikten. Han hade sett hur tecknade serier, baserat på porträttlikhet, med Fridolf Rhudin och Edvard Persson upphört när förebilden avlidit. Han vill inte teckna Douglas Håge, utan göra något friare och mindre likt, men pipskägget fick vara med de första åren.
Men strax kom en reaktion, Fridolf skulle se ut som Håge! Gösta Gummesson fick uppdraget och sedan i ett antal månader, var det Douglas Håge och Hjördis Pettersson vi såg. Bjarre kom dock snart tillbaks och i åratal framåt fanns sedan hans version i Bildjournalen.
91:an
I början ville man att den tecknade Lilla Fridolf-figuren skulle likna Douglas Håge som spelade Fridolf på film. ©Bjarre
En liknande utveckling kunde ses i serietidningarna från samma förlag, Åhlén & Åkerlund. Fridolf, som nu kallades Lilla och inte Lille – började i 91:an nr 2, 1957. Det var Torsten Bjarre som inledde och i tidningen fanns förresten redan hans Flygsoldat 113 Bom och Oskar.
Efter två nummer var det dags för Gösta Gummesson, som även han var väletablerad i 91:an med Åsa-Nisse och Enok. Och han fick fortsätta de tre år serien gick i 91:an.
Stabil var dock Rune Moberg och Fridolfs erövring av medierna fortsatte. 1957 kom en bok som hette Lille Fridolf och jag och året efter utgavs ytterligare en bok, Säg farväl, lilla Fridolf…
En ”humoristisk” roman av Rune Moberg, utgiven 1958. ©Wahlström&Widstrand
En grammofonskiva blev det också (Melodier ur den populära radioserien spelade av Charles Redlands orkester).
Och 1958 kom det första julalbumet. Det innehåll Bjarre-material från Bildjournalen. Nästa album kom två år senare och blev början på en kontinuerlig följd fram till idag.
Radioserien fortsatte och efter den första filmen blev det tre till, som dock inte nådde samma popularitet. 1959 dog Douglas Håge, men den tecknade serien levde kvar.
Serietidning
Det är nu Fridolf verkligen etablerar sig, för 1960 startar hans egen serietidning. Det är Torsten Bjarre som tecknar från början, omslag och allt, hans version överlevde. Viss assistans hade han av en Lasse Molén.
Einar Lagerwall
De tidiga numren var överhuvud taget ganska svenska; Einar Lagerwall bidrog med både Münchhausen och Bäcka-Markus.
Inledande sida till Münchhausen i Lilla Fridolf nr 1, 1960. ©Lagerwall
Knasen
Med fanns också serien Knasen och det skulle den göra i 25 år.
Knasen dök upp för första gången i en svensk serietidning, i Lilla Fridolf 1960! Inledande sida till Knasen ur Lilla Fridolf nr 1, 1960. ©Bulls
Fler serier
Knasen fick snart sällskap av Tjalle Tvärvigg och Karl-Alfred, som också skulle bli långvariga. Och det är nu som tidningen Lilla Fridolf får sin profil som bärare av världsserier. Andra långkörare blir Familjen Flax och Hagbard Handfaste, som kommer in under 70-talet tillsammans med Kvast-Hilda.
1982 tillkommer den då mycket populära Gustaf och i samma veva också Fähunden. Även Blondie, den kanske största av alla humorserier, var ett tag med i Lilla Fridolf.
Titelserien får som tecknare Elmar Blomberg när Bjarre går i pension och Rune Moberg måste lämna plats för yngre författare. Från senare år kan nämnas Hans Lindahl och Lennart Moberg bland tecknarna, och Thomas Andersson, Johnny Lundgren och Staffan Blomberg som manusförfattare. Numera är förstås även Lilla Fridolf en repristidning, så dagens läsare får också möta Rune Mobergs och Torsten Bjarres alster.
Olle Dahllöf
Läs mer här
- Klassiska svenska serietidningar
- Karl-Alfred nr 1, 1946
- Seriemagasinet nr 1, 1948
- Kalle Anka & C:o nr 1, 1948
- Min Melodi nr 1, 1949
- Fantomen nr 1, 1950
- Blondie nr 1, 1951
- Tuff och Tuss nr 1, 1953
- 91:an nr 1, 1956
- X9 nr 1, 1969
- Knasen nr 1, 1970
- Bamse nr 1, 1973
- Larson! nr 1, 1988
Fler serietidningar och andra seriepublikationer
Ett urval källor:
IMDb
YouTube
Seriewikin
Wikipedia