Maurice de Bevere (1923–2001), signaturen Morris, var en belgisk serieskapare, mest känd som skapare av den komiska äventyrsserien i västernmiljö Lucky Luke, ”cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga”, som debuterade 1946, och som Morris sedan ägnade nästan hela sin karriär åt.
Innehåll
Serien började som rolig västernserie i tidningen Spirou under efterkrigstiden. Lucky Luke började långt sedan blomma ut när Morris slog ihop sig med manusförfattaren René Goscinny. Tillsammans gjorde de Lucky Luke till en ikonisk västernsatir.
Morris hade en ritstil som var funktionell, med dynamiska filmliknande bildlösningar och enhetligt färgade områden i lättläst sidlayout. Förutom titelfiguren, innehöll serien oförglömliga figurer som Lukes kloka häst Jolly Jumper (1947), de fyra Dalton-bröderna (1951), och den otroligt korkade fängelsehunden Ratata (Ran-Tan-Plan, 1960).
För att göra serien mer historiskt korrekt, gjorde Morris mycken research och använde verkliga legender från vilda västern och karikatyrer av kända Hollywood-skådespelare för sina bifigurer.
Morris visade ett stort intresse för seriemediets historia, och myntade termen ”den nionde konstarten” för tecknade serier.
Unga år
Maurice De Bevere växte upp i Västflandern, i södra Belgien, och var tvåspråkig – holländska och franska. Han läste serietidningar som Robinson, Hop-là och brittiska Mickey Mouse Weekly, med serier av Hergé (Tintin), Floyd Gottfredson (Musse Pigg / Mickey Mouse), H. H. Knerr (Knoll och Tott / The Katzenjammer Kids) och E. C. Segar (Karl-Alfred / Popeye / Thimble Theatre), som influerade honom.
Som barn var han förtjust i film. Maurice och hans äldre bror Louis, hade en egen Baby-Pathé-filmprojektor, där de såg animerade filmer med Felix the Cat och kortfilmen Lonesome Luke, Messenger (1917) med Harold Lloyd.
Som tonåring såg Morris den animerade Disney-långfilmen Snövit och de sju dvärgarna (Snow White and the Seven Dwarfs, 1937) och animerade kortfilmer med Popeye the Sailor, och Betty Boop-filmer av bröderna Fleischer.
Animation
Även om Morris ville arbeta med animation, skrev han in sig vid den juridiska fakulteten vid universitetet i Leuven (fr: Louvain). Som student under de tidiga åren av andra världskriget undvek han att bli skickad till Tyskland för tvångsarbete.
På fritiden gick han en fransk korrespondenskurs i animation. Han fick även kontakt med den belgiske animatören Jules Luycks, hans första koppling till animerad film. 1944 fick Morris anställning som tuschare på en animationsstudio i Bryssel, Compagnie Belge d’Actualités (C.B.A.).
Bland kollegorna fanns blivande serietecknare som Eddy Paape (1920-2012, Marc Dacier/Luc Orient) och André Franquin (1924-97, Spirou/Gaston), och 1945 fick han sällskap av Pierre ”Peyo” Culliford (1928-92, Smurfarna / Les Schtroumpfs).
Morris fick göra en egen animerad film, om en målare som blandar sina färger. Men denna satsning på animation avbröts i september 1944 när Belgien befriades. Kaoset efter kriget, och konkurrensen från Hollywood-filmer som återkom på biograferna, gjorde att C.B.A. fick lägga ner.
Illustratör
Medan Maurice De Bevere fortfarande arbetade för C.B.A. sålde han sina första skämtteckningar till Le Moustique (”Myggan”, 1944), en radioguidetidning utgiven av Éditions Dupuis. Han signerade dem ”Morris”, en anglifierad version av hans förnamn. Morris fortsatte arbeta för tidningen – såväl som för den nederländska utgåvan Humoradio (senare Humo) – fram till 1956.
I över tio år gjorde Morris dussintals omslag, med influenser från sin bakgrund inom animation.
Under 50-talet gjorde Morris dessutom omslag och illustrationer till veckotidningar, och sportsidorna i den flamländska dagstidningen Het Laatste Nieuws, och han illustrerade årligen reportage om Tour de France i tre år.
De fyras gäng
Efter nedläggningen av C.B.A. presenterade Morris sina kollegor André Franquin och Eddy Paape för förlaget Dupuis. De tre fortsatte sin karriär som illustratörer för Le Moustique, men blev också fasta bidragsgivare i förlagets ungdomstidning Spirou.
För att utvecklas som tecknare studerade Morris och Franquin för Spirous huvudtecknare, den kreativt produktive Joseph Gillain (1914-80), känd under pseudonymen Jijé. I dennes ateljé blev de två bekanta med Willy ”Will” Maltaite (1927-2000, Tim och Tommy / Tif et Tondu), en annan ung serietecknare. De fyra männen kom snabbt att bli kallade La Bande à Quatre (“De fyras gäng”), och under tidningen Spirous guldålder lade de grunden för livslång vänskap.
I denna kreativa miljö utvecklade Jijé och hans team tidningens inofficiella husstil, kallad “Marcinelle-skolan“, efter förlagets hemmabas. Marcinelle-stilen är karaktäriserad av ett lekfullt, dynamiskt och komiskt berättande, och har fortsatt att inspirera generationer av humortecknare.
Men medan de flesta av hans kollegor gick i Jijés fotspår, valde Morris sin egen väg. Morris ritstil hade rötter i amerikansk animation och avvek från sina kollegors. Och medan Franquin, Will och Paape var och en tog över redan befintliga serietitlar i Spirou, bestämde sig Morris för att skapa en egen serie.
Lucky Luke
Inspirerad av sjungande filmcowboys som Roy Rogers och Gene Autry, introducerade Morris en joddlande Lucky Luke på sin trogna vita häst Jolly Jumper i berättelsen Arizona (Arizona 1880), i Spirou Almanach 1947, från Dupuis, utgiven 7 december 1946. Läsarna av Spirou blev sedan introducerade för serien i Spirou #478 (1947), där serien blev en populär stöttepelare till 1968.
Historiskt sett var Lucky Luke den första egentliga belgiska västernserien. Tidigare västernserier, som Tim l’Écureuil (1931), och Popol et Virginie (1934), båda av Hergé, var kortlivade experiment i genren.
De första Lucky Luke-berättelserna var slapstick-fyllda cowboyäventyr med enkla intriger. Då hoppades Morris fortfarande på en karriär inom animation och designade och iscensatte medvetet sina tidiga serier som tecknade kortfilmer från Hollywood på 40-talet. Serierutorna har samma kameravinkel och fokuserar på ”nyckelbilder”, de ögonblick som används i animering för att definiera start- och slutpunkt för sekvenser.
Morris första seriefigurer har lite rundare oproportionerliga huvuden, stora ögon och fyra fingrar på varje hand. Efter fyra episoder blev ansiktena slankare.
Samarbete med sin äldre bror
Louis de Bevere den 12 januari 1958.
Även om Morris står som ensam skapare av de tidiga Lucky Luke-serierna, var flera av dem skapade tillsammans med hans bror Louis de Bevere (1920-2003), skollärare och amatörmagiker. Broderns erfarenhet av korttrick kan vi se återspeglade i flera episoder med kortspelare, särskilt poker.
I senare intervjuer har Morris sagt att Louis medverkat till handlingen i den andra episoden, Dick Diggers guldgruva (La Mine d’Or de Dick Digger, 1947). Och det är även känt att han föreslog namnen på Lucky Luke och Jolly Jumper, vilka båda för övrigt är allitterationer (ord som börjar ljudlikt).
En artikel från januari 2022 på Marsam Graphics avslöjade att Louis gjort mer ändå.
Michaël Baril och Clément Lemoine berättade i artikeln att Louis (eg. Lodewijk, även kallad “Lode”) De Bevere antingen skrev manus eller ramberättelse för Dubbelgångaren (Le sosie de Lucky Luke, 1947-48), Doktor Doxeys dunderdroppar (L’Elixir du Dr Doxey, 1952-53), en av de roligaste historierna före Goscinny, och Blåfötterna anfaller (Alerte aux Pieds Bleus, 1956), som annars varit tillskriven Goscinny.
Det är inte lätt att veta hur mycket Louis bidrog till vart och ett av Lucky Lucky-episoderna, men det är möjligt att han medverkade med manus (eller endast deltog med att diskutera de allmänna ramarna).
Det händer onekligen något mellan den första och andra episoden av Lucky Luke där Louis utan tvekan medverkade. ”Arizona” är en tecknad serie där dialog ofta är överflödig, medan ”Dick Diggers guldgruva” har betydligt mer dialog och olika infall.
Åren i Amerika
Mellan 1948 och 1955 vidareutvecklade Morris sin serie under en lång vistelse i USA och Mexiko. Både Morris och André Franquin reste med Jijé och hans familj till USA. För några av resenärerna var motivet för resan rädslan för ett tredje världskrig. Från New York körde de till Los Angeles, där Morris hade förhoppning om att få jobb vid Walt Disney Studios. Men studion hade just sagt upp en hel del av sina anställda.
Istället drog gruppen söderut mot San Diego och slutligen Mexiko, där familjen Gillain slog sig ner. Hela tiden fortsatte Morris och Franquin att teckna sina respektive serier, Lucky Luke och Spirou som de skickade till Spirou-redaktionen i Bryssel. Efter vistelsen i Mexiko bosatte sig gruppen i Wilton, Connecticut 1949. Samma år återvände Franquin till Europa, liksom familjen Gillain 1950. Men Morris blev kvar i ytterligare fem år.
Morris resor i den amerikanska västern bidrog till att han kom att teckna vilda västern mer realistiskt.
Jijé introducerade Morris för René Goscinny, och Morris besökte ofta Goscinny i en studio på Broadway som han delade med Harvey Kurtzman och Bill Elder. De två européerna blev goda vänner med de amerikanska serieskaparna, och blev bekanta även med kollegorna Jack Davis och John Severin.
Samtidigt som Morris fortfarande gjorde Lucky Luke för Spirou, tecknade han också för ett par amerikanska serietidningar. Det är fortfarande okänt vilka serietidningar som innehåller Morris teckningar, men det var möjligen västernserier för Prize Comics, i samarbete med John Severin.
Mad
Morris kollegor i studion startade serietidningen Mad (1952). ©EC
Morris var med när Kurtzman och hans vänner lanserade den satiriska serietidningen Mad (1952) från EC Comics. Den nerviga, karikerande och energiska parodistilen blev ett viktigt inflytande för framtida Lucky Luke-berättelser. Det inflytande Mads medarbetare hade, gjorde att Lucky Luke utvecklades till en ren parodi.
Barnbok
I USA tecknade Morris också illustrationerna till Puffy Plays Baseball (1954), en barnbok skriven av Mary Taylor för bokserien Little Owl Books. Bokserien var ett försök av förlaget Cross Publications att konkurrera med populära Little Golden Books (FiB:s Gyllene böcker) från Simon & Schuster.
Samarbete med René Goscinny
När Morris återvände till Europa 1955 sökte han upp vännen Goscinny, som hade återvänt till Europa fyra år tidigare. Han bad Goscinny att skriva manus till Lucky Luke eftersom han upplevde den delen av arbetet som en börda. Det visade sig bli en lyckad kombination, som gjorde Lucky Luke till en europeisk serieklassiker.
Under de följande 22 åren, fram till sin förtida död 1977, var det Goscinny som skrev manus till Lucky Luke – först anonymt, sedan krediterad – totalt 35 seriealbum. (Se dock avsnittet ovan om den roll Morris bror Louis spelade.) Nu blev serien en smart västernparodi, full av historiska referenser, mångskiktad humor och färgglada bifigurer.
Västernparodi
”Västernlegenderna bröderna Dalton” (La légende de l’ouest, 2002) är det 72:e seriealbumet (nr 81 på svenska) och det sista som Morris, som avled 2001, medverkade till. I episoden medverkar William Frederick Cody, känd som Buffalo Bill. ©Egmont
För att ge Lucky Luke en mer autentisk känsla, studerade Morris och René Goscinny historien om vilda västern. Många episoder är inspirerade av faktiska historiska händelser. Genom hela serien träffade Lucky Luke många verkliga historiska personer, alltifrån Buffalo Bill till president Abraham Lincoln.
Under årens lopp har Lucky Luke blivit en skicklig pastisch av cowboyberättelser man kan hitta i kioskromaner, Hollywood-filmer, spagettivästern och andra västernserier. Lucky Luke innehåller alla de traditionella stereotyperna och västernklichéerna.
Morris hade en teckningsstil som syftade till att göra sidorna lättlästa. I slutet av 40-talet hade Morris släppt de flesta animationsinfluenserna. Istället fick spelfilmsteknik vara inspiration för action, rörelse och atmosfär. Variationer i perspektiv, filmiska inzoomningar och kameravinklar gav Lucky Luke-berättelserna ett dynamiskt utseende påminnande om Hollywood-västern.
Redan i sina tidiga berättelser inkorporerade Morris stora serierutor med fågelperspektiv över sina vilda västern-miljöer. På den tiden var den typer av serierutor nya för fransk-belgiska serier, särskilt i tidningen Spirou, där de flesta sidlayouter följde ett rutnätsmönster.
Inledande sida med episoden Rodeo (Grand Rodeo) ur Spirou #528 (1948). ©Dupuis
En annan filminspirerad innovation av Morris var användningen av närbilder för dramatisk effekt, till exempel en lömsk hand som greppar en pistol i ett hölster.
Ännu en unik aspekt av Morris teckningsstil var färgläggningen, som han gjorde själv fram till episoden Ömfotingen (Le Pied-Tendre, 1968), då Vittorio Leonardo (f. 1938) tog över. Precis som med teckningarna använde Morris de karikerande snarare än realistiska färgerna för att stödja berättelsen, för att uppnå kontrast och fokus.
Assistenter
I decennier tecknade Morris Lucky Luke-berättelserna helt på egen hand. På 70-talet, blev Lucky Luke en internationell franchise genom framgångsrika filmatiseringar. Tecknare i förlaget Dargauds studio, som Gil Formosa (f. 1959) och Pascal Dabère (f. 1957), gjorde teckningar för reklammaterial och ”merchandise”.
Dabère spöktecknade också serieadaptionerna av de två Lucky Luke-filmerna, “Lucky Luke i bröderna Daltons hämnd” (La Ballade des Dalton, 1978) och Daisy Town (film 1971, album 1983).
Från 1986 var Michel Janvier (f. 1954) och Frédéric Garcia (f. 1954) de första officiella assistenterna till Morris, och de bidrog till albumet ”Spökranchen och andra äventyr” (Le Ranch Maudit, 1986) och Janvier tecknade avläggarserien Ratata (Rantanplan).
En stripp med Ratata (Ran-Tan-Plan) ur samlingsalbumet Rantanplan Bêtisier 1 (1993). ©Lucky Productions
Under sina sista år fick Morris hjälp av Vittorio Leonardo (f. 1938) – som även färglade serien – och Hervé Darmenton (f. 1961), signaturen Achdé, som blev den officiella tecknaren efter Morris död 2001.
Lucky Productions / Lucky Comics
År 1990 fick en konflikt om pengar Morris att lämna Dargaud och starta sitt eget företag, Lucky Productions. Det nya förlaget publicerade alla nya böcker av Lucky Luke och systerpublikationer, medan de tidigare utgåvorna fanns kvar i Dupuis och Dargauds kataloger.
Resten av 90-talet var inte heller konfliktfritt. 1998 stämde Anne Goscinny, dotter till den framlidne René Goscinny, Morris för att ha försummat att betala royalties sedan 1991. Morris vann fallet, då ett kontrakt från 1977 stipulerade att båda författarna vid dödsfall hade rätt att fortsätta serien, och att royalties utgick i fem år efter den andres död.
Ironiskt nog blev Lucky Productions uppköpt av Dargaud 1999. Förlaget samlade därefter all Lucky Luke-produktion under varumärket Lucky Comics.
Logotyp för Lucky Comics. ©Lucky Productions
Lucky Kid
En annan konflikt inträffade över avläggaren ”Lucky Kid” (Kid Lucky), serien som handlade om de yngre åren av Morris berömda cowboy. Jean Léturgie (f. 1947) utvecklade manuskonceptet, där den unge Lucky Luke upptäcker västern med sin mentor Old Timer. Inspiration kom från populära spin-offs som Le Petit Spirou av Philippe Vandevelde (f. 1957, signaturen Tome) och Jean-Richard Geurts (f. 1957, signaturen Janry).
Tecknaren signerade Pearce, vilket visade sig vara ett pseudonym för duon Yannick le Pennetier (f. 1954, signaturen Yann) och Didier Conrad (f. 1959), kända för sina ofta subversiva serier. Endast två berättelser blev publicerade i Morris livstid, ”Vid Rosa Bäverns flod” (Kid Lucky, 1995) och Oklahoma Jim (1997).
Den vuxna satiriska tonen i berättelserna stämde inte överens med förlagets mål att nå yngre läsare, varför merchandise med Lucky Kid var värdelösa. Detta försämrade relationen mellan Morris och hans medarbetare, och Jean Léturgie och hans skrivarpartner Xavier Fauche (f. 1946) fick därefter inte skriva fler Lucky Luke-historier.
Den nionde konstarten
En del av Morris kulturella arv är att han populariserade termen “den nionde konstarten” (Neuvieme Art) för serier. Morris och den belgiske serieteoretikern Pierre Vankeer skrev en artikelserie i Journal de Spirou (som pågick 1964-67), där de turades om att introducera läsarna för serier och serieskapare från hela världen.
Artikelserien hade rubriken ’9e Art par Morris & Vankeer – Musée de Bande Desinée’ (”9:e konstarten – ett seriemuseum”). I den andra artikeln i Spirou #1394 (1964) skrev Vankeer om Brick Bradford (Tom Trick). ©Dupuis
Numrering av konstarter görs ibland med utgångspunkt från ett antal ”klassiska” konstarter och flera nya. De klassiska konstarterna blev etablerade före 1800-talet, medan de nya tillkommit via senare uppfinningar eller teknologi.
Frasen ”den nionde konstarten” var myntad först av Claude Beylie i en essä för La Vie Mécale åtta månader innan Morris och seriesamlaren Pierre Vankeer använde begreppet i artiklar i Spirou om seriernas internationella historia.
De tidigare åtta konstformerna är: arkitektur (1), skulptur (2), måleri (3), musik (4), poesi (5), dans (6), film (7) och radio/tv/drama/fotografi (8).
Död
Morris var ökänd bland sina kollegor för att vara en sparsam man. Tyvärr ledde hans sparsamhet också till en allvarlig olycka. En dag märkte Morris skador på taket på sin bostad i Bryssel. Istället för att anlita en hantverkare försökte den 77-årige serietecknaren reparera taket själv, men föll från stegen. Han överlevde, men avled på sjukhus 2001.
Ett urval källor:
Marsam Graphics II
Lambiek Comiclopedia
Seriewikin
Wikipedia