”Barnen på söderhavsön” (Børnene paa Sydhavsøen, 1943-45) var en dansk bildberättelse (till en del liknande tecknade serier) skriven och tecknad av signaturen Svend Otto S. (Svend Otto Sørensen). De första årsutgåvorna av ”Barnen på söderhavsön” blev publicerade på svenska av Hemmets Journal i tre häften, varav det första var ”Den mystiska ön” (Den mystiske ø, 1943).
Handling
En solig morgon kallade gamle båtsman Gustafson samman alla barnen: Björn, Margit, Inga, Knut och Åke och de båda indianbarnen Arika och Koko. Han ville att de skulle ge sig ut på en expedition till en av öarna västerut.
Förslaget blev emottaget med jubelrop, och de började göra förberedelser för färden. De reste iväg närsta morgon, men Arika och Koko fick stanna hemma för att sköta djuren och se till huset.
Det blåste en frisk ostlig bris, och snart gungade båten ute på havet. Med sig hade de proviant, gevär med ammunition, och Åke och Knut hade med sig sina bågar och pilar. Resan hade börjat.
Fram på dagen friskade vinden i, och förde båten hastigt framåt med västlig kurs. Men när det blev kväll och mörkret föll, hade de ännu inte siktat land.
Land i sikte
Detta bekymrade dem dock inte. Av en vänligt sinnad indianstam hade de hört att det skulle ligga en ö här västerut. Först på tredje dagen dök en ö upp framför dem.
Gustafson tog rodret och styrde in mot bränningarna. En väldig dyning lyfte båten och kastade den in mot land, och innan de visste ordet av skrapade kölen mot stranden.
De gick i land och snart hörde de ett kraftigt brus, som överröstade bränningen.
Gustafson och Björn grep sina gevär. En väldig fågelflock flög emot dem som driven av en stormvind.
”Örnar”, skrek Margit, och både Gustafson och Björn avlossade skott. Två jättelika örnar föll rätt ner i sanden framför fötterna på dem.
fångar hos infödingarna
Ryttare red på små hästar ungefär i storlek som ponnyhästar. ©Hemmets Journal/Svend Otto
Plötsligt kom ryttare fram ur hålor och klyftor. De red på små hästar, stora som ponnyhästar och myllrade fram i dussintal.
När ryttarna dök upp upphörde örnarnas anfall. Gustafson och barnen blev omringade av ryttare, och de tvingades kasta sina gevär i båten.
Krigarna hoppade av hästarna, kastade sig över främlingarna och band deras händer på ryggen. Därefter förde de iväg fångarna, in genom en klyfta, medan örnarna flög iväg över berget.
Knut smyger fram
När stranden låg öde stack Knut fram huvudet under en av de nerskjutna örnarna. Han smög sig uppför bergssluttningen, men marken gav efter under honom och han störtade ned i ett mörkt djup. Han kröp framåt och kom ut i en gång, där han hörde röster.
Nu såg han hela skaran från stranden passera. Ryttarna på sina hästar och fångarna. När alla passerat smög han sig med ljudlösa steg efter dem.
Fångarna förs bort
De stannade på en stor cirkelrund plats, och fångarna fördes fram till en plats under en baldakin. I en bärstol satt en man, iförd en hövdingekappa av fjädrar. Hövdingen pekade med en befallande åtbörd mot en öppning i klippan.
”Har ni sett vad det är för fångvaktare vi har”, utbrast Åke. ”Det är örnar och deras vingar är klippta.”
Infödingsflickan
I kammaren stod en helt ung, strålande vacker infödd flicka med bakbunda händer. ©Hemmets Journal/Svend Otto
Knut smög genom den ena gången efter den andra. Plötsligt stannade han. Tio steg framför honom satt en örn, som tydligen var vingklippt, och putsade sina fjädrar. Örnen for väsande emot honom, men Knut skjöt med pilbågen och örnen segnade ner död.
Knut klev över örnen och kom in i en kammare. Där stod en ung, strålande vacker infödd flicka med bakbunda händer. Hon stirrade ängslig och förvånad på honom.
Knut tog fram sin kniv och skar av repen som fjättrade hennes händer. Flickan sprang upp, tog hans hand och drog med honom genom gången.
Hon tycktes hemmastadd, och förde Knut genom ett virrvarr av gångar. Snart befann de sig i en klyfta, varifrån Knut kunde se båten nere på stranden. Den unga flickan pekade mot stranden, men Knut skakade på huvudet och höll upp fem fingrar för att försöka låta henne förstå, att han måste rädda sina fem kamrater.
Fågelhamnarna
Det såg ut som om hon förstod honom. De sprang tillbaka genom gången och kom till en stor sal. På låga socklar utefter väggarna stod väldiga örnar – uppstoppade. Knut sprättade upp två av dem, drog ut det torra gräset som de var uppstoppade med, och gjorde tecken till flickan, att hon skulle ta den ena.
Fågelhamnarna täckte dem helt, och utklädda som örnar skyndade de sig ut till klyftan och till båten.
I skydd av mörkret
Ombord tog Knut hand om ett gevär, patroner och en hel del andra saker, bland annat en bit papper och en blyerts. De stillade också sin hunger och törst av förrådet ombord.
Knut ville genast försöka befria sina vänner, men flickan skakade på huvudet och pekade upp mot himlen och ritade en cirkel i luften. Hon menade tydligen månen, och ville vänta.
När mörkret föll klättrade de uppför sluttningen iförda sina örnhamnar. Flickan visade vägen, och genom smala gångar kom de allt högre upp.
Ovanför dem höjde sig ett cirkelrunt torn, och flickan höll upp fem fingrar och nickade mot Knut. Därinne någonstans satt hans vänner och väntade på sitt öde.
Fångarna i tornet
Plötsligt kom en krigare, beväpnad med ett spjut, ner emot dem. De satt med ryggen mot honom, orörliga som två örnar. Krigaren passerade förbi på bara några stegs avstånd, men snart var krigaren försvunnen.
Knut tog fram sin båge. Vid en pil fäste han papperslappen som han skrivit ett meddelande på, och så satte en korkbit på pilspetsen. Sedan sköt han iväg pilen ner i tornet.
De fem fångarna satt med ryggen mot muren, och alla ryckte alla till, när något slog mot muren och föll ner på golvet. Björn reste sig och böjde sig över föremålet.
Meddelandet från Knut
”Gustafson”, utbrast han, ”det är en pil, en av våra egna pilar. Det måste vara Knut, som har skjutit den. En papperslapp är fäst vid den.” Han tog upp pilen med bakbundna händer, tog av korkbiten, lossade papperet och vecklade ut det.
”Läs det, Gustafson”, sade han och Gustafson läste medan de andra samlades omkring honom:
”Tag pilspetsen och skär av era band, men bind er sedan igen, löst. Jag tror, att ni vid midnatt kommer att föras till en sal. Ingen får ana att ni inte är bundna som förut, men bind händerna löst så ni lätt kan göra er fria.”
”När ni kommit till salen, väntar ni tills rätta ögonblicket är inne. I det avgörande ögonblicket måste ni fort inta er bestämda plats! Knut.” Därpå följde en detaljerad förklaring med noggranna instruktioner.
Åke tog pilspetsen och kände att den var skarp som en kniv. Det dröjde inte länge förrän han befriat sig själv och alla andra. Men nu måste händerna bindas igen. Gustafson gjorde det löst, och med Björns hjälp fick han sina egna händer bundna.
När klockan närmade sig midnatt hörde de plötsligt röster, och steg av många fötter som närmade sig. Fångarna blev hämtade av en skara krigare och förda genom gångar till en sal, upplyst av en upphängd porfyrskål med brinnande träkol.
På golvet stod ett stort offeraltare och i ett högsäte satt hövdingen i sin fjäderdräkt. Och runt krigarna stod uppstoppade örnar på låga socklar.
Hövdingen lyfte sin vänstra hand. I samma sekund dånade ett skott genom salen. Porfyrskålen splittrades. Det brinnande innehållet föll ner på altaret och släcktes, så att salen blev försänkt i mörker. Kaos uppstod bland krigarna, som skrek och sprang om varandra.
Flykten
Efter några förvirrande minuter kom några krigare springande med facklor. Men när salen blev upplyst var fångarna försvunna. Med vilda rop störtade krigarna ut genom de olika gångarna.
Salen låg snart öde, och mörkret sänkte sig över de uppstoppade örnarna. Fem av örnarna steg ner från sina socklar och anslöt sig till två i salens bakgrund. Vaggande promenerade de ut ur salen och bort genom svagt upplysta gångar.
När de kom ut på bergsklyftan såg de stranden nedanför i månskenet. I luften jagade örnar med hesa skrik. Och nere på stranden galopperade ryttare fram och tillbaka.
Båten i sikte
De sju flyktingarna härmade vingklippta örnars sätt att förflytta sig, när de klättrade nedför sluttningen till stranden.
Örnarna blev varken nyfikna och närgångna, och ryttarna vek undan för dem. Gustafson förstod att örnen var ett heligt djur för denna underliga krigarstam.
två krigare på vakt
När han kom närmare båten, upptäckte Gustavson att det stod två krigare på vakt. Gustafson fortsatte tillsammans med de andra ända till vattenbrynet, och vakterna vek vördnadsfullt åt sidan.
När ryttarna på stranden var långt borta, gav Gustavson ett tecken till Björn. De tog var sin åra och gav de båda vakterna ett kraftigt slag över nacken, så de föll omkull i sanden.
Gustafson och Björn sköt ut båten i vattnet och tillsammans med de övriga svingade de sig ombord. De kraftiga årtag rodde Gustafson och Björn båten ut genom bränningarna.
Seglatsen tillbaka
När de kommit utanför bränningarna kunde Gustafson hissa seglet. Nu fick de till sin häpnad se underliga kanoter, med vattenhjul på sidan, som kom fram bakom en udde.
Kanoterna flög fram på vattnet, med utspärrade vingar och stäven prydd med ett örnhuvud.
Björn och Margit hade gevären redo och tog sikte på vattenhjulen och splittrade det ena efter det andra. De förstörda kanoterna vek tillbaka och det uppstod förvirring bland de övriga. Hjul efter hjul blev splittrade av de flyendes kulor, tills förföljelsen upphörde och de var i säkerhet.
Knut berättade hur han hade finnit och räddat dem.
”Det var en genial ide”, sade Margit, ”att sprätta upp de uppstoppade örnarna.”
”Jag var rädd för, att ni inte skulle kunna hitta örnarna när det blev mörkt i salen”, sade Knut. ”Jag hade ju förklarat allt i brevet, men var rädd att ni kunde ta miste i mörkret.”
Gustafson tänte på örnarna. ”De måste ha blivit dresserade att försvara ön innanför själva stranden. De vågade sig inte ut över vattnet”, sa han. ”När vi kom till ön, gick de till anfall mot oss först när vi satte foten på stranden.”
Hemfärden gick långsammare än bortresan, då de seglade en omväg för att sätta i land den unga indianflickan på sin ö. Men efter fyra och ett halvt dygns färd fick de sin egen ö i sikte.
Under tystnad tryckte de varandras händer, och Knut fick en omfamning av var och en.
Snart skrapade båten mot deras egen strand, och Koko och Arika, som hade sett fram mot deras återkomst, dansade omkring av glädje och kastade sig om halsen på dem under glada välkomstrop.
Ett urval källor:
Seriesam
Forlaget desAHJn
Forlaget (Facebook)
Museum Odense
Gravsted
Grand Comics Database
ComicWiki
Wikipedia