I begynnelsen var Läderlappen. Och Batman.

Texten ”I begynnelsen var Läderlappen. Och Batman.” är författad av Mats Linder.

Må det tillåtas mig att vara lite nostalgisk. Men först en betraktelse:

Av alla superhjältar är det tveklöst Batman/Läderlappen som mest har fångat publikens fantasi, och även kreatörernas. Vilken annan superhjälte har figurerat i de mest aparta miljöer och sammanhang – i tiden alltifrån 1800-talets slut och till decennier i framtiden, i rummet både i hemlandet USA och många andra länder inklusive exotiska asiatiska med dito miljöer – och kämpat emot ett stort och varierat sortiment motståndare varav några (Jokern, Pingvinen) har ägnats egna filmer och tv-serier? (Även hans hemstad Gotham har fått en egen tv-serie.)

Vilken annan har figurerat i inte bara film- och tv-serier (filmserier redan på 1940-talet) utan även i åtta ”egna” långfilmer (varav fyra av mycket hög klass) plus ett otal animerade filmer? Vilken annan har fått sitt liv skildrat i många olika skeenden, om än med någorlunda samma grunddrag?

Jag skulle tro att denna fascination dels – förstås – beror på att han kom tidigt (1939) men inte så lite på att han till skillnad från konkurrenterna – t.ex. Stålmannen, Spindelmannen, Daredevil, Thor, Fantastiska fyran och allt vad de heter – faktiskt inte har superkrafter (även om det kan verka så ibland) utan är en ”vanlig”, dödlig människa, om än med (föregivet) enastående intellekt.

Men när jag stötte på honom hade jag inte en aning om allt detta (och framför allt var konkurrensen med andra superhjältar obefintlig, frånsett Stålmannen och Kapten Marvel).

---

Alltså: Läderlappen

Jag kan inte minnas att jag funderade särskilt mycket över detta besynnerliga namn. Det märkvärdigaste var i stället när jag som sjuåring var på födelsedagskalas hos en grannflicka och där hittade ett nummer av en serietidning vars like jag aldrig förr hade stött på.

Tack vare förstående föräldrar – kanske inte så vanligt i början på 1950-talet – hade jag vant mig vid serietidningar i form av Kalle Anka och Blondie, men detta var något helt annat.

Och så fascinerande att jag morgonen därpå – det måste ha varit en söndag – letade fram en 50-öring och i ottan travade iväg till grannen, ringde på och bad att få köpa tidningen i fråga. Jag kan gissa att man (a) en tidig söndagsmorgon ville bli av med mig snarast möjligt, och (b) inte brydde sig särskilt mycket om Läderlappen; barnen i huset var döttrar båda två.

Alltså letade man snabbt rätt på tidningen, gav den till mig och tog adjö utan att ta emot min slant.

Detta nummer – såvitt jag nu kan se nr 11 1952 – var början på en livslång kärlek, om än med växlande styrka under årens lopp.

Därför har jag med Kungliga bibliotekets hjälp samt mina egna arkiv (som går häpnadsväckande långt tillbaka i tiden) sammanställt nedanstående register över de tidigaste årgångarna av tidningen Läderlappen och Robin.

---

Dick Sprang

Säkerligen berodde dragningen till denna serie till ganska stor del på Dick Sprangs drivna och fartfyllda tecknarstil, med de mycket speciella gangsterfysionomierna (plus de sällsamt kostymklädda och bredaxlade gangsterapparitionerna – se bild 1)…

[ Bild 1: Kostymklädda skurkar med typiska gangsterfysionomier. ]

…och den märkliga Läderlapps-gestalten som ofta tycktes sakna hals (bild 2. Vid denna tid hade lyckligtvis Bob Kanes ganska taffliga teckningar sedan länge fasats ut.)

[ Bild 2: Bruce Wayne som Bruce Wayne har tydlig hals. Bruce Wayne som Läderlappen saknar den oftast. ]

Småningom blev Sprang ersatt som huvudtecknare av Sheldon Moldoff (bild 3), som hade en töntig stil som också en ung Mats kunde ogilla. (Bland andra noterbara tidiga tecknare var Jerry Robinson, George Roussos, Win Mortimer, Jim Mooney; ingen av dem kunde dock mäta sig med Sprang).

[ Bild 3: Bisarrt äventyr, tecknat av Sheldon Moldoff. ]

Denna tillsammans med de alltmer bisarra äventyren gjorde att jag mot 50-talets slut kom att avstå från vidare äventyr i Gotham under många år framåt.

(Mer om tecknare och manusförfattare följer nedan.)

---

De första åren

Det allra första numret av Läderlappen och Robin på svenska utkom som engångstidning 1950, 64 sidor med enbart Läderlappen-äventyr (se listan).

Engångaren 1950 blev utgiven av Stålmannens förlag (dotterbolag till Press & Publicity), men när serietidningen sedan startade på allvar 1951 var det Press & Publicity (som 1956 bytte namn till CenterFörlaget) som utgav ut den till 1969. År 1956 bytte även serietidningen titel till enbart Läderlappen.

Övriga fakta om utgivningen under denna tid – redaktör, översättare, textare – vet jag tyvärr ingenting om förutom att Kurt Björk var chef och senare förlagsdirektör och VD på förlaget. Men det säger ju ingenting utöver att han sannolikt var inblandad i beslutet att utge tidningen.

Förutom själva äventyren med Läderlappen, innehöll tidningen ofta en berättelse med Robin som centralfigur (emellanåt figurerade även Läderlappen). Därutöver serier som:

…och med tiden även Stålpojken (se bilder). Därtill en brevspalt, Robins hörna.

[ Otroligt men sant, tecknad av dess upphovsman Ruben Moreira. ]

[ Otroligt men sant, tecknad av Sy Barry. ]

[ Tre ofta återkommande serier i 1950-talets Läderlappen och Robin. ]

---

Läderlappen på 50-talet

Hur som helst: Här följer en förteckning över nästan hela 1950-talets Läderlappen-äventyr. (Några luckor finns årgång 1955 beroende på saknade exemplar hos Kungliga biblioteket.)

Jag har försökt hitta originaltitlarna samt publiceringsår men de svenska titlarna är många gånger inte alls relaterade till de engelska. Tack vare Rogers påverkan och bistånd finns här också manusförfattare, tecknare och tuschare nämnda så långt de har gått att hitta.

För 1951 har jag som kuriosa lagt in bilder av omslagen.

Och i det första ”riktiga” numret, 1/1951, såg förstasidorna av varje serieberättelse ut så här:

[ Läderlappen dyker upp ]

[ Otroligt men sant ]

[ Underbarnens problem (Robin) ]

[ Roger: Du har ju redan en bild på omslaget till 1950-numret. Dom andra bifogar jag separat. ]

---

[ Tabellen ]

---

Bob Kane, Bill Finger och andra manusförfattare

Läderlappens och Batmans tidigare år kan vara värda en närmare titt.

Batman debuterade i Detective Comics #27 (1939). Där och i många decennier framöver var Bob Kane (1915-88) angiven som upphovsman.

Det är tydligen sant att Kane kom med idén först, men redan då diskuterade sin skapelse med vännen Bill Finger (1914-74). Finger kom med flera ändringsförslag och hittade även på själva berättelsen. Han stod sedan för åtskilliga manus under några decennier utan att någonsin få någon del av äran (utom bland de närmaste medarbetarna).

Det var också Finger som gjorde Läderlappen till detektiv och som döpte honom till Bruce Wayne (Bruce efter den skotske patrioten Robert the Bruce). Finger hittade även på historien med Läderlappens bakgrund (i Detective Comics #33): att unge Bruces föräldrar blev skjutna av en rånare varefter han svor att ägna sitt liv åt att bekämpa alla brottslingar.

(Intressant nog drog han sig till en början inte för att döda motståndarna, men 1940 blev en redaktionell policy införd att Läderlappen aldrig skulle använda skjutvapen eller döda någon.)

Dessutom skapade Finger många ”klassiska” skurkar – Jokern, Pingvinen, Dubbelansiktet, Gåtan (The Riddler), Fågelskrämman (The Scarecrow), Giftblomman (Poison Ivy)… men också flera mer eller mindre befängda typer som jag menar gott kunde ha fått stanna i Fingers fantasi, såsom Mr Hydro, Kalendermannen, Fjäderlappen m.fl.

Finger försökte många gånger att få Kane att dela äran med honom, men förgäves. Det var också så att Kane inför omvärlden många gånger förnekade Fingers bidrag. Sent omsider medgav han dock de rätta förhållandena och skrev t.o.m. i sin egen självbiografi att:

Nu när min vän och medarbetare sedan länge har gått bort, måste jag medge att Bill aldrig fick den berömmelse och erkänsla som han förtjänade. Han var en obesjungen hjälte. Jag har ofta sagt till min hustru att om jag kunde gå femton år tillbaka i tiden, till innan han dog, skulle jag vilja säga att
”Jag har satt dit ditt namn nu. Det förtjänar du.”

(För) sent ska syndarn vakna, kan man väl säga.

Först 2015 erkände DC Comics’ moderbolag Fingers roll och började skriva ”Created by Bob Kane with Bill Finger”. Och när man läser i Wikipedia om t.ex. filmen Batman: Mystery of the Batwoman, står det t.o.m. ”Batman created by Bill Finger and Bob Kane”.

Men Finger var förstås inte den ende manusförfattaren. Som framgår av tabellen bidrog framför allt även David Vern Reed många gånger; dessutom förekom bl.a. science fiction-författaren Edmond Hamilton (känd för äldre sf-fans för rymdoperaböckerna om Kapten Frank, eller Captain Future).

Om jag ska säga något om Finger och Reed så vill jag mena att Reed var väl så god som Finger på att skapa berättelser; framför allt tycker jag att hans historier känns lite mer förankrade i verkligheten än Fingers, som många gånger var mer utsvävande än Reeds. Men det är nog mest en smaksak.

---

Många tecknare

På tecknarsidan var mångfalden stor. Här figurerar mer kända namn som Jerry Robinson, Win Mortimer och Jim Mooney, men ofta förekommande i tabellen är den mindre kände Lew Sayre Schwartz, som tecknade åtskilliga äventyr under tiden 1946–53.

---

Dick Sprang

Tecknaren framför andra av de tidigare Batman-äventyren var dock Dick Sprang, som under 1941–63 var inte bara min utan även Bob Kanes favorittecknare. Tecknade serier-historikern Les Daniels menade att Sprangs rena linjeföring och djärva känsla för design gjorde honom till den klart bästa formgivaren bland de tidigare Batman-tecknarna.

---

Sheldon Moldoff

Från 1953 togs dock pennan i stor omfattning över av Sheldon Moldoff, serietecknare sedan slutet av 1930-talet; han fortsatte fram till 1968. Enligt min mening kännetecknas hans stil av en stel klumpighet som berövade serien en stor del av det driv och den snits som framför allt Sprang hade givit den.

Men som många vet är det normalt inte en utan två personer som tillverkar teckningarna: den som gör grundskisserna (här alltså Sprang, Moldoff m.fl.) och den som tuschar dem.

---

Charles Paris

I fallet Batman/Läderlappen hette tuscharen med få undantag Charles Paris, och att döma av resultaten följde han troget tecknarnas underlag – man kan mycket tydligt se skillnaden mellan de olika särdragen.

(Paris måste rimligen ha haft en enorm arbetskapacitet med tanke på att han så gott som ensam tuschade vartenda äventyr 1943–1964.)

Här är några bilder som illustrerar de olika tecknarstilarna hos Sprang, Schwartz, Mooney och Moldoff.

Jim Mooney ritade framför allt Robin-äventyren.

Dick Sprang i fartfylld stil med typiskt snitsig linjeföring.

Lew Sayre Schwartz har en kantigare och stelare stil än Sprang.

Till sist Moldoff, med sin typiskt amatörmässiga och trista stil. Ändå anlitades han oerhört ofta för att teckna Batman under sin tid på Detective Comics.

---

Och sen då?

Tidningen Läderlappen och Robin/ Läderlappen/Batman utkom med några uppehåll fram till år 2000 enligt följande.

• 1950: Specialnummer. Stålmansförlaget.
• 1951, nr 1 – nr 10, 1956: Läderlappen och Robin. Press & Publicity/Centerförlaget
• 1956, nr 11 – nr 7, 1969: Läderlappen. Centerförlaget
• 1969, nr 8 – nr 8, 1976: Läderlappen. Williams förlag
• 1972–1973: Stålmannen, Läderlappen och Robin (2 nr varav det första var ett julalbum)
• 1976, nr 9 – nr 13, 1981 (tydligen kom inget nummer 1976:8 ut): Läderlappen. Semic Press/Förlags AB Semic
• 1987:1–6: Läderlappen. Förlags AB Semic
• 1989:1–1991:10: Batman. SatellitFörlaget
• 1989:2–1990:6: Läderlappen och Robin. SatellitFörlaget (numreringen fortsattes från samma förlags DC-serier [3 nr], där Läderlappen förekom)
• 1992:1–1992:1: Batman Special (Batman – återkomsten; Batman & Dracula). Epix
• 1992:1–1992:6: Super-Team: Stålmannen & Läderlappen. Epix
• 2005–2006 (2 nr): Batman – Klassiska serier: Neal Adams. Egmont

Mats Linder

---

Läs mer här

• Läderlappen får en egen tidning